Priser och utmärkelser

På presskonferensen i samband med tilldelandet av Raiffeisens Kulturpris 1978 i München till Astrid Lindgren

När jag för första gången kom till Sverige strax efter kriget berättade chauffören till en pappersfabriksdirektör en gammal historia för mig som jag senare skulle komma att få höra från andra smålänningar mer än en gång. När vår käre Gud skapade det härliga Skåne i Sydsverige, sa Manne Ingstrand (han satt på fotsteget till en svart Chrysler och sög på sin korta pipa), ett parklandskap, med drömska sjöar och ljuva lundar, då smög Djävulen förbi, såg det, klev över den nordligaste kullen och förvandlade den angränsande högslätten till en obrukbar, stenig ödemark. Gud såg vad vedersakaren ställt till med – och lät det vara. Men så som Djävulen hade skapat landet, så gjorde han också människorna till sådana att de förmådde leva med det: sega och flitiga, glada och tappra.

Astrid Lindgren är småländska. Hon föddes på gården Näs nära Vimmerby, en liten småländsk bondgård med vita knutar, lika mörkröd och oxblodsfärgad som alla andra svenska bondgårdar. På Näs upplevde hon en oförglömlig barndom, år som var så rika på lyckliga händelser att alla hennes böcker kom till som en nedteckning av minnen, likt en gång genom barndomens smala port. Det är märkvärdigt i hur mycket Astrid Lindgrens skildringar från denna arrendegård i södra Sverige motsvarar hennes berättelsers värld. Danskan Ellen Butschenschøn har skrivit en hel bok om verklighetsgraden i Astrid Lindgrens berättelser. Tack vare omvärld, händelser och figurer blir det gamla Småland levande, en spegling av Astrid Lindgrens egna barndomsupplevelser och än mer av faderns barndomsskildringar.

I svaren hon skrev till barn och vuxna vänner av hennes berättarkonst, vimlar det av ständigt nya detaljer. När hon skriver var hennes böckers Bullerby ligger på riktigt, så är det vid Näs i Vimmerby. Och det som sker i Bullerbyböckerna är det som skedde när Astrid Lindgren självförgätet lekte med sina tre syskon runt omkring det gamla huset, i trädgården, på hedarna fulla av enbuskar, på myren, bakom lavbeklädde flyttblock och i de outgrundliga skogarna. Extra fundersam blir man när just denna berättarinna, som gjort så många barn lyckliga, beskriver sina föräldrars kärlek till varandra som grundton för alla hennes minnen: ”… och jag tror att det inte gick en enda dag under hela deras äktenskap, då far inte talade om hur underbart detta äktenskap var.”

Höjdpunkten av hennes verk är för mig de tre böckerna om Emil i Lönneberga, rackarungen som ständigt hittar på nya hyss, och för vilken människorna i byn i slutet av den första boken samlar in pengar för att kunna skicka den tjurskallige och mycket påhittige odågan till Amerika. Givetvis kastar modern pengarna framför deras fötter. Aldrig i livet att hon skulle ge bort pojken. Hon vädjar visserligen till hans samvete att börja ett snällt och lydigt liv i och med skolstarten. Men när Emil inte riktigt kan gå i god för det, tar hon honom för vad han är. Emil i Lönneberga är ett skolexempel för Astrid Lindgrens ovanligt nära förhållande till sina läsare. Alla hennes berättelser uppfyller omedelbart läsarnas förväntningar, de bjuder in till upprepade genomgångar av en barndomskonflikt. Läs själv hur berättaren börjar sitt psykologiska drama i den första Lönneberga-boken:

Emil är känd för sina hyss och sin tjurskallighet. Efter skildringen av detta utgångsläge, där praktiskt taget varenda liten läsare som ivrigt kämpar för att bli sedd spontant känner igen sig, berättas om tre typiska hyss. Dessa tre episoder är slutna i sig. För det första: Den hämningslösa hängivenheten till köttsoppan leder till att han fastnar med huvudet i soppskålen, ett missöde som fördubblas tack vare dess komiska effekt. För det andra: Ett annat hyss leder som så ofta till att han blir inlåst. Men Emil vet att förvandla straffet till en njutningsfull festmåltid, just den festmåltid man ville hålla honom borta ifrån. Och han mumsar inte bara i sig alla läckerheter, utan blir också till sällskapets obestridliga medelpunkt. För det tredje: Vad andra kan, kan Emil för längesen. Han rider självsäkert till marknaden i Lönneberga och tjänar till och med ihop slantar på egen hand. Emils hyss är utmaningar ur hans konfliktsituation. De ger honom bekräftelse. Summan av de tre framgångsrikt uthärdade äventyren är ett obrottsligt löfte: Emil – och du, kära läsare, med honom – ni är och förblir accepterade och älskade, just så som ni är. I slutändan vet Emil och med honom den lilla läsaren mycket tillfreds att de inte bara trots, utan antagligen till och med tack vare sina hyss, alltså genom uthärdandet av jag-utmaningen, älskas än mer.

Astrid Lindgren har skrivit många böcker. Översättningarna läses lika mycket i öst som i väst. Det är inget märkvärdigt att det exempelvis finns kirgisiska Lindgren-böcker, det är bara beviset för en berättarmotsvarighet av allmänna läsarförväntningar för självbearbetning av konflikter som har med utveckling, lösgörande och finna-sig-själv att göra. Den lugna svenska berättarinnan, som en gång lämnade sitt älskade Småland bakom sig och flyttade till Stockholm där hon lärde sig stenografera och började arbeta som sekreterare vid Kungliga Automobilklubben, har fått uppleva fler ärebetygelser och utmärkelser än någon annan barnboksförfattare i världen. Sedan dess grundande är hon starkt förknippad med det Internationella Ungdomsbiblioteket. Hon är en av de äldsta medlemmarna i föreningen IUB, och ni förstår säkert varför jag särskilt nämner detta, då vi är mycket lyckliga och tacksamma för att hon sedan årtionden konsekvent och vänskapligt förknippas med oss. Hans-Christian-Andersen-priset, det enda internationella barn-bokspriset som finns i dag, tilldelades hon 1958 i Florens (i synnerhetc för ”Rasmus på luffen”, 1956, på tyska: ”Rasmus und der Landstreicher”, 1957).

Hur ”Pippi Långstrump” kom till är en alldeles egen historia i sig, allmänt känd och ofta berättad. Att ”Pippi Långstrump” inte genast och överallt emottogs med den entusiasm som man i dag hyser för henne ska man inte låta vara osagt. Som tidigare redaktörer för facktidskriften ”Jugendliteratur” kunde min hustru och jag rapportera om allehanda artiklar där upprörda ”bokförmedlare” av olika yrke förskräckt värjde sig mot den för dem alldeles för självsäkra Pippi Långstrump och hennes brist på respekt.

Även över den längtande sagan ”Mio, min Mio” har skrivbordsteoretikerna brytt sina stackars hjärnor, och ”Bröderna Lejonhjärta” var en chock. Men likväl blev de och mången titlar ur den samlade produktionen barnboksklassiker redan under författarinnans livstid, ett osäljbart bestånd från vår tid.

Det som Astrid Lindgren berättar om Bullerbyn låter barnen drömma om att flytta dit och äntligen få leka med riktiga lekkamrater. Den fantastiska historien om ”Karlsson på taket” bjuder in att med hjälp den hemliga lekkamraten göra saker som man ensam och förlorad aldrig skulle ha tordats. Och smålandsberättelserna om Emil i Lönneberga, som funnit sin plats i raden av rackarungesklassikerna av Mark Twain och Ludwig Thoma, är en stor provokation till att hitta sitt eget jag, full av humor, mänsklighet och vishet förankrad i mänsklig realitet.

Astrid Lindgren har med skratt och gråt berikat våra barns liv genom att hon oförvillad av växlande dagslägen förlitade sig på sina egna erfarenheter och allmängiltiga barndomsupplevelser och berättade om sörjande och glada, ensamma eller älskade barn, om fantastiska hyss, djup övergivenhet och omättlig längtan. Hon behärskade allt det där eftersom hon bar på en outplånlig fond av lycklig barndom inom sig och dessutom hade övertagit sina föräldrars barndom som hon i viss mån också själv genomlevt. En sådan erfarenhet förmedlar förtroende, trygghet och modet att inte väja för konfrontationerna längs den egna vägen. Och för det är vi, hennes läsare, henne evigt tacksam.