Teater

När Helgard Haug och Daniel Wetzel från konstnärsgruppen Rimini Protokoll tilldelades Mülheims dramatikerpris för deras dokumentariska teaterprojekt Karl Marx: Das Kapital ledde det till en mindre skandal.

Förståeligt nog, å ena sidan, eftersom priset uttryckligen korar dramatiska texter som åtminstone potentiellt kan tjäna som grund för flera produktioner av olika regissörer och ensembler. Men det estetiskt övertygande med texten som Rimini Protokoll utvecklat tillsammans med utvalda ”experter” ” på Kapitalet var kopplat till uppförandet genom just dessa äkta människor som Helgard Haug och Daniel Wetzel hade intervjuat i samband med deras research om Marx huvudverk. Om inte Marxforskaren Thomas Kuzcynski själv står på scenen, som är tanken med Rimini Protokoll finns det ingen mening med regigruppens dokumentariska koncept.

Å andra sidan uttryckte skandalen en hel del om konventionerna som råder inom den tyskspråkiga stadsteatermiljön: när ett drama är ett drama hade hitintills definierats tämligen noga, inte bara i Mülheim. Generellt anses teater vara uppförandet av en dramatisk text genom utbildade skådespelare som kan recitera sina repliker väl och som leds av regissörer ansvariga för att blåsa samtidsanda i kanoniska pjäser. Med andra ord påverkar arbetsuppdelningen och hierarkin som behärskar institutionen stadsteater den estetik som uppstår. Mülheims prisjury hade dock rätt känsla för tidens tecken när de korade en grupp som medvetet bryter mot konventionerna och ändå är framgångsrik inom högkulturens exklusiva sfär: 2007 fick Rimini Protokoll även specialpriset Faust-och kommer 2008 att tilldelas det Europeiska teaterpriset samt de Krigsblindas radioteaterpris.

Annorlunda än teaterskolor och universitet

Att de oskrivna lagarna och dogmerna som präglar den tyskspråkiga teaterkonstens mångfald om och om igen råkar i upplösning har också med en redan legendarisk utbildningsskola i den hessiska provisen att göra. Vid Institutet för tillämpad teatervetenskap vid Justus-Liebig-Universitetet i Gießen lärde sig till exempel Helgard Haug, Stefan Kaegi och Daniel Wetzel från Rimini Protokoll att bryta mot reglerna och betrakta teatern på ett helt nytt sätt. Teaterskolor och regiutbildningar utbildar studenter för stadsteatern. Högskoleutbildningen för teatervetenskap förmedlar teori och historia, men låter det praktiska hamna i skymundan. Gießen-institutet däremot liknar snarast en konstakademi. Här utbildas såväl kvalificerade forskare som teatermänniskor och -tänkare och de blir uppmuntrade att omformulera grundbegreppet teater. Genom experiment lär de sig att hitta sin egen konstnärliga inställning.

Gob Squad

Detta medför att Gießen-studenterna återfinns lite varstans inom teatervärlden: som regissörer (Hans-Werner Kroesinger, Rimini Protokoll, Hofmann & Lindholm, Helena Waldmann, Auftrag:Lorey etc.), författare (René Pollesch, Tim Staffel, Jens Roselt, Moritz Rinke etc.), performancegrupper (Gob Squad, She She Pop, Showcase Beat Le Mot, Monster Truck), forskare (Annemarie Matzke, Gerald Siegmund osv.) och som dramaturger (Florian Malzacher, Winfried Tobias, Bettina Masuch etc.).

Geschichte

Robert Wilson

Institutet för tillämpad teatervetenskap i Gießen grundades för 25 år sedan av den polske forskaren och Brecht-kännaren Andrzej Wirth, som tidigare undervisat många år i USA. Wirth tog med sig tre saker till Gießen: en elitär avantgarde-förståelse, övertygelsen om att en blackbox-scen är absolut nödvändig för att praktiskt testa teoretiska kunskaper samt ett brett internationellt nätverk som studenterna genast kunde dra fördel av. Heiner Müller repeterade Hamletmaschine med dem, och John Jesurun och George Tabori höll seminarier. Även efter Wirths pensionering 1992 fortsatte hans akademiska kolleger och efterträdare att bjuda in intressanta konstnärer och publicister som gästprofessorer till Hessen, däribland koreografer som Jérôme Bel, Xavier Le Roy och de nu aktuella Deufert + Plischke, mediekonstnärer som Rabih Mroué, skådespelare som Viviane de Muynck, populärkulturteoretikern Diedrich Diederichsen och komponisten Heiner Goebbels, som leder institutet sedan 2003. De efterlämnade glamour, doftmärken eller helt enkelt sin ”coola teaterkunskap”. Ett annat begrepp typiskt för Gießens kunnande är ”postdramatisk teater”, något som myntats av Hans-Thies Lehmann, teaterkännare och Wirths mångåriga kollega, i hans standardverk om samtida teaterkonst med samma namn.

Genom att dra ner på medlen öppnar sig möjligheterna

Dödssjukdomen

Gießens studenter kan varken samarbeta med professionella skådespelare eller använda sig av en fullt utrustad scen, även om blackbox-scenen förblir utbildningens centrala punkt. Gießen-kännare förklarar utvecklingen av konstnärliga möjligheter med just denna typ av brister: till exempel, det som kallas ”dokumentarisk” användning av vardag och realitet som konstnärligt material, ofta också i form av teatraliska ready-mades. Regissören Hans-Werner Kroesinger bearbetar på så vis historiska och politiska händelser, Rimini Protokoll tar upp de mest skilda kulturella fenomen genom att intervjua och iscensätta sina ”vardagsexperter”, regiduon Hofmann & Lindholm och Auftrag: Lorey baserar ofta sina föreställningar på intervjumaterial.

En annan möjlighet var att studenterna själva utgjorde temat och ställde sig på scenen som aktörer. I mitten av 90-talet, inspirerade av den brittiska livskonsten, grundades flera performancegrupper som existerar än i dag: den feministiska kvinnotruppen She She Pop, ”pojkbandet” Showcase Beat Le Mot, vars barnteaterföreställning Räuber Hotzenplotz till och med överraskade den vuxna publiken och vann Goethe-Institutets pris vid Impulse-festivalen 2007 samt den brittisk-tyska gruppen Gob Squad som blivit än mer mästerliga tack vare interventionen av videokonst och deltagande teater. Att också den teoretiska delen kan ha högst konkreta konstnärliga följder kanske fortfarande bäst åskådliggörs genom René Polleschs textteater, som språkligt iscensätter de postmoderna diskussionerna om subjektens beskaffenhet under kapitalismen.

Givetvis kommer det lika begåvade personer även från andra teaterskolor och utbildningar, och teatern uppfinns ständigt på nytt mot alla rutiner, även inom stadsteatern. Men tittar man på Gießens cirka 22 studenter, som antas enligt ett urvalssystem med portfölj och inträdesprov, tycks kvoten ovanligt hög. Egentligen är det förvånansvärt att Gießen-skolan inte fått utgöra modell för andra teaterskolor.