Ylva Perera
Barnlitteraturen kan inte bara handla om vita barn – för Finlands bästa

Det tog 500 år för romerna att få en egen sagobok, och många barn med utländsk bakgrund riskerar att exkluderas i sin finländska skol- eller dagismiljö. Under en workshop i Åbo diskuterades hur den barnlitteratur som används av dagisar och bibliotek i Finland kunde göras mer representativ för landets befolkning.

– Jag har aldrig reflekterat kring varifrån Pippis pappa fick sina pengar!
– Har det ordnats en somalisk bokmässa i Helsingfors i 15 år?
– Barn stöter ju på problematiska berättelser överallt - ska de skyddas eller göras medvetna?

I ett rum på Åbo stadsbiblioteks filial i Kråkkärret diskuterar ett tjugotal personer – forskare, bibliotekarier, pedagoger, litteraturarbetare och privatpersoner – finländsk barnlitteratur. Närmare bestämt den barnlitteratur som kan kallas “kanon”, som finns tillgänglig på bibliotek och används på dagis och i skolor.
Hur återspeglas faktumet att allt fler barn i Finland har en annan hudfärg än vit och lever i en vardag som präglas av fler språk än finska och svenska?

Om alla dockor är vita leder det till exkludering

Barnträdgårdsläraren Paco Diop inleder seminariet “On Decanonising Children’s Literature?” (“Om att dekanonisera barnlitteratur?”) med att tala om hur avgörande det är för barn att känna sig sedda för att de ska kunna lära sig saker.

– Allt på dagis är designat för vita barn, från hur dockorna ser ut till böckerna som läses, om inte personalen själva uttryckligen letar fram annat material. Detta trots att allt fler barn har sitt ursprung i andra delar av världen, säger Diop.

Om en del av barnen exkluderas leder det till utanförskap, som i sin tur ofta leder till inlärningssvårigheter. Enligt Diop vore det viktigt för hela befolkningen att förstå att utbildningsresurser går till spillo om man inte åtgärdar representationen.
– Det handlar inte om aktiv rasism, men om ett ointresse som får rasistiska konsekvenser.

– Speciellt folk som älskar Finland borde förstå att det inte är produktivt för Finland att investera stora pengar i ungas utbildning utan att samtidigt se till att de får vara trygga nog att ta till sig den för att senare kunna bidra till samhället, säger Diop.

Ingen romsk barnlitteratur på 500 år

En grupp som fått vänta hundratals år på att få känna igen sig i finländsk barnlitteratur är romerna. Inga Angersaaris bok Romaniukin satureppu (“Romfarbrorns sagoryggsäck”), bestående av 12 sagor ur romsk kultur, gavs ut år 2001. Före det hade det inte utkommit en enda bok om romer avsedd att användas inom småbarnspedagogiken under de 500 år som romerna levt i Finland.
– Enligt barnkonventionen har alla barn rätt till den sortens information, men lagen har inte tillämpats i praktiken, säger Angersaari.

Det är en förlust för de romska barnen, men också för samhället i stort – att höras och synas hör ihop med att finnas överhuvudtaget, säger Angersaari, som arbetar som förskole- och yrkesskolelärare i Kuopio.

Hur man hörs och syns är givetvis också viktigt - Angersaari fick så sent som på 90-talet skriva till Undervisningsministeriet när hon upptäckt att det i samhällsläroboken i högstadiet där hon arbetade stod att romska män förtjänar sitt uppehälle genom tung brottslighet, och romska kvinnor genom lättare brottslighet.

– Boken drogs bort från marknaden, men användes ändå i skolan i flera år. När jag frågade eleverna om de trodde på boken svarade alla ja – och varför skulle de inte det?

Det ökar risken för att romska barn blir mobbade, och man kan fråga sig vilka yrkesval de känner att de har, säger Inga Angersaari.
 

Pippis kolonialpappa

Även skönlitterära barnböcker kan förmedla världsbilder som ifrågasätter en icke-vit barnläsares människovärde. Konstkuratorn och forskaren Ahmed Al-Nawas lyfter i sin presentation fram upplevelsen av att läsa Pippi Långstrump högt för sin dotter. Han ville presentera en radikal flickhjälte, men när det kom fram att Pippi lever sitt fria liv tack vare pengar hon fått av sin pappa som gjort sig till kung över ursprungsbefolkningen på en söderhavsö fick han hejda sig.
– Här har jag som läsare ett stort ansvar – väljer jag att vara lojal med texten och förtränga mina egna värderingar, eller ska jag rädda mitt barn från att anamma en kolonial världsbild? säger Al-Nawas.

Han poängterar att barnlitteraturen i första hand består av vuxna människors begär och idéer, eftersom den i regel skrivs, distribueras, köps och högläses av vuxna.
– I det här ansvaret finns en potential att utmana texten – hitta på att pappan dör eller lämnar tillbaks pengarna eller vad som helst - även om mitt barn ofta genomskådar mig när jag försöker mig på sådant, säger Al-Nawas.

Han tillägger att det är viktigt att kunna ifrågasätta vad ett barnlitterärt kulturarv är – vilka böcker ska biblioteken fortsättningsvis rekommendera, och vilka kan förpassas till arkivet?
 

Skapa den litteratur som fattas

Mediehuset Ruskeat Tytöt (“Bruna Flickor”) har en konkret strategi för att försöka bredda representationen inom finländsk litteratur - nämligen genom att ordna skrivarutbildningar (RT LIT ACADEMY) som riktar sig enkom till personer som rasifieras (alltså ses som något annat än vita) i det finska samhället.
– Vi insåg att vi helt enkelt måste ta saken i egna händer om vi vill se mer representation av människor med olika bakgrund.

– Att kunna spegla sig själv i litteraturen stärker ens självförtroende, och gör det lättare att känna sig som en del av samhället, säger Mona Eid som är pedagog och ansvarig för Ruskeat Tytöts administration.

Eid hänvisar till statistik som visar att en tredjedel av finländska unga med utländsk bakgrund, som fötts i Finland eller flyttat hit innan skolåldern, inte känner sig själva som finländare. Hon känner igen Al-Nawas upplevelse av problematisk barnlitteratur, men säger att hon som regel tror på att försöka vara ärlig med barn, och inleda en ifrågasättande diskussion tillsammans.
 

Hur tillämpa den kunskap som finns?

Att överlåta allt ansvar åt enskilda föräldrar och barnträdgårdslärare är ändå inte produktivt i längden. Det fördes fram flera gånger under diskussionerna efter anförandena.
– Det finns redan en hel del mångkulturellt material, men många lärare väljer att inte använda det. Det behövs mer fortbildning inom det här området, säger Paco Diop.
– Det samma gäller journalister, inflikar en workshopdeltagare.

Att det redan pågår ett flertal gräsrotsinitiativ står klart, men frågan är hur de ska få genomslagskraft på högre nivå. Diskussionen kretsar kring lobbande, kring att närma sig institutioner och beslutsfattare.

Förlagen har många inte särskilt stort hopp till, eftersom böckerna som efterlyses inte nödvändigtvis handlar om kommersiella storsäljare.

Även översättar- och samarbetsmöjligheter efterlyses – det finns ett behov av att göra barnböcker som behandlar vardagen i Finland tillgängliga på t.ex. ryska. Det läggs också fram att finländska författare som vill skriva om mångkulturella teman borde samarbeta med personer som har den erfarenheten. Klart står i alla fall att det här arbetet bara står i startgroparna.
– Kunskapen får inte stanna i det här rummet, säger Paco Diop.

Workshopen “On decanonising Children’s Literature?” arrangerades av Goethe-Institute Finnland, The Children’s Library Project (Åbo Akademi), The Museum of Impossible Forms, Läscentrum och Åbo stadsbibliotek.

Artikeln har först publicerats på YLE Kultur.