Snabb-inloggning:

Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1) Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Holger Zaborowski
Solidaritetens globalisering

If we take the mission to achieve solidarity seriously, this time of crisis could become Europe’s finest hour.
Om vi tar uppdraget att uppnå solidaritet på allvar kan denna kristid bli Europas bästa tid. | Photo (detail): © Adobe

Att hantera pandemin kräver en hel del av oss. Frågan är hur öppna vi är för att lära oss något av den – och vilka lärdomar finns att dra? Därför är det läge för EU-länderna i synnerhet att skapa ett solidaritetens Europa.

Vad har vi lärt oss av coronapandemin? Har den lärt oss något alls? Eller är det ännu alldeles för tidigt att ställa frågan? Även om nyheterna om löftesrika vacciner ger viss anledning till hopp är slutet på pandemin ännu inte i sikte. Nya rön kommer varje vecka, varje dag. Det går inte att förutse hur stort antalet smittade, sjuka och döda kommer att bli, eller hur de långsiktiga effekterna kommer att se ut för de som drabbats. Inte heller vet vi vilka de långsiktiga ekonomiska, sociala, politiska och kulturella följderna blir av pandemin. Redan nu talas det om en postpandemisk tid. Men hur komma denna tid att skilja sig från tiden dessförinnan? 

ORÄTTVISOR UPPENBARAS

Medan somliga talar hoppfullt om tiden efter pandemin, darrar andra av rädsla för vad som komma skall. Det enda som verkar säkert är att mycket kommer att bli annorlunda. Men hur annorlunda? Alla tolkningsförsök måste fortfarande tas med en nypa salt. Politiken förhåller sig till rådande situation – precis som samhället och var och en av oss gör. Något annat är otänkbart. 

Som det gammalgrekiska lånordet antyder drabbar en pandemi ”hela folket”. I dagens globala värld blir den en fråga för hela mänskligheten, eftersom den påverkar alla runt om i världen. Ändå är den inte den ”stora utjämnare” som man ibland kunnat läsa om. Farsoter har aldrig fungerat så. Under tidigare epidemier har det, förutom de som lidit eller gått en plågsam död till mötes, alltid också funnits de som klarat sig oskadda genom krisen eller rentav gynnats av den. De skillnader människor emellan som beror på bristande rättvisa och gör mångas liv sämre, som förkortar liv och gör dem smärtsamma att leva – de blir i pandemitider bara större. Men det är inte allt – många av de problematiska utvecklingar som redan tidigare skymtade vid horisonten påskyndas i pandemins spår. Det goda som görs stannar av eftersom hjälpen behövs mer på annat håll, eller eftersom krafterna tryter. Nej, viruset jämnar inte ut någonting. Tvärtom gör det befintliga ojämlikheter mer uppenbara och förstärker dem ytterligare. Vid coronapandemins horisont är världen ännu mer orättvis, ännu mer omänsklig än tidigare.

SOLIDARITETSHANDLINGAR – ÖVER NATIONSGRÄNSER

”Omänsklig” – det är belysande att fundera över ordets betydelse. Det omänskliga är nämligen ofta något djupt mänskligt, det vill säga något som hör människan till, något normalt eller utbrett. Här syftar inte prefixet ”o-” på att något faktiskt inte är mänskligt eller hör människor till. Trots allt kallar vi inte förmågan att kunna flyga på egen hand ”omänsklig”. Snarare syftar prefixet på något som visserligen finns, men som inte borde finnas. Ordet har en etisk dimension – människor ska inte bete sig på ett omänskligt sätt, även om det ofta är väldigt typiskt för mänskligt beteende.
 
Just därför kan de ojämlikheter och omänskligheter som nu tilltar och blir (mer) uppenbara kanske visa något som vi borde lära oss av pandemin – att en viss form av mänsklig samexistens inte borde finnas. Skillnader mellan människor kommer det alltid att finnas. Dessa skillnader får dock inte så bli så stora att mänsklighetens enhet raseras. Trots allt är vi, som det högtravande uttrycket ”den mänskliga familjen” visar, alla släkt med varandra. Men detta innebär också att vi ska ta ansvar för varandra och agera solidariskt med varandra. 

I början av pandemin fanns det gott om solidaritet i mindre skala – inom familjen, mellan grannar, på företag. Det som i stor utsträckning saknades var dock solidaritet på internationell och global nivå. Det har till exempel resulterat i att Europas kris blivit avsevärt djupare. Sedan sommaren 2020 ser läget lite annorlunda ut – det faktum att det från politiskt håll uppmanas till solidaritet, även bortom Europas horisont, ger anledning att hoppas. Men detta i sig är ingen garanti för en solidarisk värld. Att ställa krav är en sak, men vad som faktiskt krävs är konkreta beslut och handlingar – inte bara på det politiska, utan även på det sociala och individuella planet. De som har mycket måste vara beredda att dela med sig av sin rikedom. Existentiella påfrestningar måste lindras. Tillsammans skulle vi kunna leta efter modeller för global samexistens som inte bara är mer sociala, utan också mer ekologiska och hållbara. I ljuset av coronavirusets globala spridning måste själva solidariteten bli smittsam.

TA DET FÖRSTA STEGET REDAN NU

Att viruset kunde få så förödande konsekvenser i vissa länder beror också på en långvarig brist på solidaritet och en utbredd likgiltighet för andra människors lidande och behov. Borde vi inte återigen börja fundera på rättvisa och grunderna för vår samexistens? Borde vi inte, åtminstone där det står i vår makt, börja fördela de negativa konsekvenserna och efterverkningarna av pandemin så rättvist som möjligt? Behöver vi inte en annan global folkhälsopolitik? Hur WHO finansieras i framtiden, hur vaccinerna fördelas, i vilken utsträckning Covax-initiativet – den globala sammanslutningen för utveckling och fördelning av vacciner – blir framgångsrikt, hur vi utformar den postpandemiska världen och tar itu med de vitt skilda konsekvenserna av pandemin – allt detta kommer att visa om vi svarar på globaliseringen av teknologi, ekonomi och kommunikation med en globalisering av solidariteten. 
 
Om vi européer tar det solidariska uppdraget på allvar kan denna kristid bli Europas stora stund: En svaghet som Europa går stärkt ur. En omvälvning som på nytt får oss att diskutera grunderna för vår samexistens. En osäkerhet som leder till större visshet om vilka vi européer är, och vilka vi vill vara. Under det senaste århundradet har globala kriser – som de två världskrigen – lett till just en sådan fördjupning av den europeiska identiteten. Varför skulle det skulle vara annorlunda med den nuvarande krisen? För om en sak är säker, så är det att inget europeiskt land kan hantera pandemin och dess konsekvenser på egen hand. Om något är ställt bortom allt tvivel, så är det insikten om att de europeiska länderna är mycket tätt sammanlänkade. Och ett som är säkert är att ett Europa som inte ens kan åstadkomma intern solidaritet, vilket vi såg sorgliga exempel på under våren 2020, inte heller kommer att visa någon solidaritet utåt. Men ett Europa som varken internt eller externt upprätthåller sitt solidariska arv – skulle det ens fortsätta att vara Europa? En gång i tiden upptäckte Europa universalitetens horisont – som, just eftersom den är universell, inte bara är europeisk. Denna horisont ställer krav på oss. Ett av dessa krav är solidaritet med andra – och ja, med alla människor, särskilt de plågade, de sjuka och de svaga.

Kommer vi att kunna uppbringa kraften till detta, kommer vi att undvika omänsklighet och bli mer mänskliga? Kanske kommer vi om några år kunna konstatera att vi – som individer, bland familj och vänner, i föreningar, i sociala och religiösa gemenskaper, som nationer och i våra unionsgemenskaper, som mänsklighet – lärde oss väldigt lite eller ingenting alls av pandemin, frånsett några välmenande men i slutändan tomma fraser. Att vi ignorerade uppmaningen att göra något åt de omänskliga förhållandena. Mycket tyder på att detta inte är osannolikt. Så mycket längtar vi efter normaliteten att vi riskerar att glömma bort nödsituationerna under pandemin så fort de normala levnadsförhållandena i någon mån återvänder. I vissa fall kan omänskligheten i vår samexistens till och med bli ännu större. Å andra sidan kanske allt blir helt annorlunda, så annorlunda att vi inte ens kan föreställa oss det i dag. Hoppas kan man – men om det ska bli verklighet måste vi ta det första steget redan nu.

Din åsikt är viktig

Berätta kortfattat vad du gillar och vad vi kan förbättra.

upp