Edgar Reitz om "Die andere Heimat" Resa bort och återvända

Edgar Reitz
Edgar Reitz | Foto (utsnitt): © Edgar Reitz

På tyska biografer har ”Die andere Heimat. Chronik einer Sehnsucht” (sv: Den andra hembygden. Krönika över en längtan) av Edgar Reitz visats sedan den 3 oktober 2013. Här berättar regissören om vad begreppet ”Heimat” innebär för honom och hur filmserien ”Heimat” har påverkat hans liv.

”Heimat” (sv: hembygd) är det centrala temat i dina filmer. Var har du din hembygd? I konsten??

Ja, snarare där än i verkligheten. Om jag betraktar begreppet ”Heimat” som något verkligt, historiskt och socialt är det något mycket tvivelaktigt och skört. För de flesta människor är det till och med något som har gått förlorat. I verkligheten kan man inte äga någon hembygd. Det kan man tydliggöra med följande exempel: Hur är det om jag har ett hus någonstans – är grannens trädgård också min hembygd? Eller gatan utanför min dörr? Om grannen inte gillar mig får jag inte klippa häcken som växer över staketet på min tomt. I det exemplet är det enkelt att avgöra var hembygden som någonting verkligt slutar. Man kan inte äga sin hembygd, men man kan göra den beständig i minnet eller som fragment av minnen i konsten. Det man har förlorat kan man samla in genom konstverk.

När började du ägna dig åt temat hembygd på allvar?

Jag är 80 år gammal nu. Det är en ålder då man börjar blicka tillbaka lite. Då inser jag att jag alltid har följt samma bana. Ända från första början. I en viss ålder vill man inte gärna erkänna det för sig själv – man vill vara någon som kan välja fritt, har många alternativ och ständigt omformar sin egen horisont. Men det är nästan chockerande att se att man från dag ett i själva verket har rört sig i samma cirklar och spiraler, kring någon sorts kärna. I mitt fall handlar det alltid om att resa bort och återvända. Det återfinner man i alla mina filmer. Då har hembygden en särskild roll, att resa bort och återvända berör alltid temat hembygd.

Även i ”Die andere Heimat” är Schabbach i Hunsrück den centrala skådeplatsen – en fiktiv plats. Är det en sådan plats som Arkimedes en gång önskade sig för att kunna rubba jorden?

Schabbach är lite avsides, men det är tveksamt om man kan rubba jorden därifrån. Jag tror inte att en filmskapare kan rubba världen med sina filmer – det är att sikta för högt.

Är Schabbach en magisk plats som tar sig in i verkligheten?

Det är en fiktiv plats som börjar växa ihop med verkligheten. Det hade jag verkligen ingen aning om – att dikt och uppdiktade skapelser tenderar att bli verkliga. Så det fiktiva Schabbach förvandlas alltmer till en verklig plats. Om du kommer till Hunsrück i dag och frågar efter Schabbach visar folk dig vägen dit. De tar dig till fem olika platser, men alla säger att just den platsen är Schabbach. Det är exakt det som har hänt med Günderodehuset i ”Heimat 3”. I dag är det ett turistmål vid Rhens sluttningar, det kommer hundratusen besökare dit varje år. Och kyrkogården i Schabbach besöks fortfarande av turister. De kommer från England och Australien för att besöka familjen Simons gravar. De fiktiva filmgravarna sköts av församlingen. Där växer verkligheten in i dikten och inte tvärtom, som man alltid hade trott.

På vilket sätt har tre decenniers arbete med ”Heimat” förändrat dig?

Svårt att svara på. Man vet mindre om sig själv än vad andra gör. Det har ju självklart uppstått en viss kortslutning i och med att jag alltid har placerat ”Heimat” i filmtitlarna. Och det var egentligen inte nödvändigt. När jag betraktar de trettio filmerna var och en för sig – och det är ju trettio långfilmer på minst två timmar vardera – så har alla ett eget tema och jag kunde ha gett dem egna titlar. Men ordet ”Heimat” blev liksom ett prefix, ett varumärke, och senare till och med en dörröppnare för mig. Den senaste filmen skulle alltså inte ha varit tvungen att heta ”Heimat” och utspela sig i Schabbach. Men jag förlade handlingen dit och placerade ett ”Heimat” i titeln, och vips, så gick det att finansiera projektet.

 

Du har berättat att en tv-redaktör en gång sa till dig: ”Du får göra allt utom en Reitz-film.”

Ja, det var under ”Heimat 3”, men den här nya filmen är skapad i stor frihet. Om den har brister så är det mitt eget fel. Här kan jag inte klaga på någon yttre inblandning. Det är inte heller någon tv-film – tv-bolagen var knappt involverade i produktionen och jag träffade ingen redaktör under den här tidsperioden. Ingen av de farhågorna besannades den här gången. När jag hade bestämt mig för att filma berättelsen i den fiktiva byn i Hunsrück blev jag medveten om att jag rörde mig på ett område där jag är väldigt hemmastadd. Det fanns också en annan anledning: När en historia utspelar sig på 1800-talet kan man inte ge sig ut och leta efter motiv. Det finns inga miljöer som kan representera det århundradet helt oförändrat, åtminstone inte fattiga människors miljöer. Om berättelsen hade utspelat sig i slottsmiljö skulle det ha gått. Rika människor har alltid kunnat låta sina miljöer gå i arv, men det har de fattiga inte kunnat. De fattigas liv är för alltid förlorat. Det var vi tvungna att bygga upp i efterhand. Hela bakgrundsmiljön är uppbyggd för filmen och därför rör vi oss redan från början i ett fiktivt rum. Då kan jag lika gärna kalla det för Schabbach.

Kan du tänka dig att göra en film som inte berättar om en förlorad hembygd, utan i stället söker en framtida sådan och kanske utspelar sig 2050?

Det har jag svårt att tänka mig. Då skulle jag behöva agera profet och spekulera i framtiden – bli en person som förverkligar utopiska idéer och använder filmen för att illustrera teoretiska åsikter, förhoppningar och rädslor. Det är jag inte intresserad av. Då skulle jag ge mig ut på spekulationernas område och jag inte längre kunna vara säker på att mina scener är verklighetstrogna.