Wolfgang Herrndorf Internet som livsstil

Wolfgang Herrndorf blev 48 år.
Wolfgang Herrndorf blev 48 år. | Foto (Ausschnitt): © Steffi Roßdeutscher

Att skriva måste inte vara en ensam sysselsättning – en text måste inte vara en bok för att vara stor litteratur. Det är arvet efter författaren Wolfgang Herrndorf som begick självmord 2013, efter en tid av svår sjukdom.

„Tschick“ © Rowohlt Det är inte särskilt många av dagens tyskspråkiga författare som både bloggar och säljer böcker i miljonupplaga. Egentligen inga alls. Daniel Kehlmann? Han bloggar inte. Frank Schätzing? Inte han heller, lika lite som Charlotte Roche. Det stora undantaget var författaren Wolfgang Herrndorf från Berlin, född 1965, som tog sitt liv i augusti 2013. Herrndorf gav sig tidigt ut på internet, inte som ett experiment utan som en livsstil. Han lärde sig mycket av att skriva på nätet och av sina medskribenter. Herrndorf hatade modernt måleri och beundrade Thomas Mann, han älskade den tyska romantiken och sin Macbook. Och han efterlämnade en bok som i framtidens världslitteratur kommer att nämnas i samma andetag som Bonjour Tristesse av Françoise Sagan och Salingers Räddaren i nöden – en bok som kommer att läsas av många generationer som vill förstå hur det går till att bli vuxen: Tschick.

Böckerna som tröst

Kärlekshistorien mellan Wolfgang Herrndorf och läsarna som lärde känna honom genom Tschick blev kort och intensiv. Desto större blev deras förtvivlan över Herrndorfs bortgång. Lyckligtvis kan vi trösta oss med hans böcker – hittills har Tschick sålts i över en miljon exemplar. Herrndorf, som var utbildad konstnär och illustratör, fick sitt genombrott när det nästan var för sent: När Tschick kom ut på hösten 2010 hade han redan varit obotligt sjuk i flera månader, en hjärntumör. Herrndorf rapporterade live i sin blogg om hur han kämpade för att hinna bli färdig med så många böcker som möjligt. Han började skriva för sina vänner, men senare öppnade han bloggen Arbeit und Struktur (sv: "Arbete och struktur")  för allmänheten. Det var vad han behövde för att hålla rätt kurs.

Arbeit und Struktur har först och främst blivit läst som en dödsdagbok. Det ligger nära till hands eftersom Herrndorf dokumenterade kampen mot tumören på bloggen – cellgiftsbehandlingen, operationerna, läkarna, de små segrarna och de stora sammanbrotten, och otåligheten över sådant som stal den tid han inte längre hade: dåliga böcker, dåliga filmer, kvacksalvare. Och Herrndorf dokumenterade även sin "utvägsstrategi". Han ville inte att cancern skulle få sista ordet. "Jag behöver ett vapen", skrev han i mars 2010. Tre och ett halvt år senare sköt han sig vid Hohenzollernkanal i Berlin.

Och bara tre månader senare publicerades hans blogg Arbeit und Struktur i bokform, vilket gjorde det ännu svårare att inte i varje inlägg läsa in det tragiska slutet, som nu var ett faktum. Men om man läser på det sättet missar man det idealistiska draget hos Arbeit und Struktur. Texten är ett brandtal mot vårdslöshet i förhållande till konsten, främst till språket – en uppmaning att alltid läsa som om det gällde livet.
Boktrailer – Wolfgang Herrndorf läser ur "Tschick"

Ingen tid för sentimentalitet eller utsvävningar

Egentligen återfinner man hela Herrndorfs författarskap i inläggen från de nära fyra åren mellan januari 2010 och augusti 2013 – mycket känns igen från hans böcker. Debutromanen In Plüschgewittern (sv: "Åska i plysch") från 2002 är berättelsen om en ung man på glid som reser genom Tyskland. Med en av novellerna i  Diesseits des Van-Allen-Gürtels (sv: "På den här sidan om van Allen-bältena") från 2007, vann han publikens pris när Ingeborg Bachmann-priset i delades ut i Klagenfurt 2004. Man känner igen stilen från Tschick och även från spionromanen Sand, som fick Bokmässan i Leipzigs pris 2012. Här blottar sig en författare som inte hade tid med sentimentalitet och utsvävningar ens när han hade tiden på sin sida.

"Projekt regression: hur jag hade velat leva", kallade Herrndorf sin roman Tschick i bloggen. Det är berättelsen om Maik och Tschick som vill till Valakiet i Rumänien, men inte kommer särskilt långt. Däremot får de lärdomar för resten av livet. Och på samma sätt som Herrndorf genom sitt skrivande förflyttade sig tillbaka till ungdomen trots att det inte fanns någon väg dit, ledde han sina många läsare längs samma väg. En sådan delad erfarenhet är ovanlig inom litteraturen, liksom det starka bandet mellan författare och publik.

En bok om vänskap

Tschick är en bok om vänskap som hade varit omöjlig att skriva utan vännerna som Herrndorf själv fann på internet. De stod vid hans sida in i det sista och följde ständigt hans skrivande. Tschick var en titel som de kom på tillsammans och när det blev allt svårare för Herrndorf att uppdatera sin blogg hjälpte vännerna till med det också. Herrndorf tillhörde en krets som hade funnit varandra runt år 2001 på webbforumet Wir höflichen Paparazzi (sv: "Vi artiga paparazzi") . Alla var inte konstnärer, men många blev det tack vare forumet, där de skrev till varandra om sådant de läste, såg, älskade, hatade och tyckte var roligt.

På sin blogg lyfte outsidern Wolfgang Herrndorf gång på gång fram hur viktigt det hade varit för honom att hitta det sociala rum som internet möjliggjorde. Att det inte måste vara en ensam sysselsättning att skriva, lika lite som att läsa, att internet inte gör en isolerad utan att en hel värld kan öppna sig där – att en text inte måste vara en bok för att vara stor litteratur. Det är arvet efter Wolfgang Herrndorf.