Hédi Fried Resan till Auschwitz

Hédi Fried: Reise nach Auschwitz 27. Januar 2015
Hédi Fried | © privat

Det finns olika sorts resor. Det finns nöjesresor, upptäcktsresor, sällskapsresor, och Auschwitzresor.
Och det finns resor som man bara måste göra. Speciellt när man tror sig kunna tända ett ljus vid platsen där ens föräldrar steg till himlen. Och till råga på allt i sällskap med Kronprinsessan Victoria. Så jag sa ja. Och det blev mitt livs resa.

Vi avreste från Bromma. Den här gången väntade inga tåg för boskap på oss. I regeringsplanet satt Kronprinsessan med sitt följe, adjutanten, en man från UD som arrangerade resan, Emerich Roth, myself, Urban Ahlin, Alice Bah Kunke och några SÄPO- killar.
Efter en kunglig frukost och mellanlandning i Krakau anlände vi till Auschwitz. Där fick vi dela på oss, Emerich och jag blev omhändertagna av lokal personal och införda i ett jättetält som visade sig vara platsen där minnesceremonin snart skulle hållas. Vi satte oss på stolarna, och blev tillsagda att vi under inga omständigheter fick lämna våra platser, både under tiden vi väntade på att tältet skulle fyllas, och under den tiden ceremonin skulle äga rum: ORDNUNG MUSS SEIN.

Snett emot där vi två satt, fanns en annan grupp stolar. Där längst till höger såg jag platsen reserverad till Kung Harald, och där intill Kronprins Fredrik, Kronprinsessan Mary och lite längre bort vår Kronprinsessa. De kungliga kom först in efter att de hade tänt ett minnesljus vid minnesmonumentet, och då började ceremonin. Vi hälsades välkomna på olika språk med simultantolkning, varefter vittnesmål från en del länders överlevande följde. Efter Spielbegs film om Förintelsen avslutades ceremonin med böner av olika religioners representanter. Det var omskakande att lyssna till Kaddish och El Male Rachamim, bönen för de döda läsas på platsen där de mördades, där vi var mindre värda än lort.

Det var bestämt från början att inga journalister skulle få intervjua de kungliga, och inga andra än de olika länders representanter skulle få tända ljus intill det raserade krematoriet. Kronprinsessan Viktoria vore inte den hon är, om hon inte hade utverkat specialförmåner för oss svenskar. Vid en viss tidpunkt hämtades vi två från tältet, och Kronprinsessan lät sig intervjuas av svenske SVT-reportern Rolf Fredriksson. Han ställde även korta frågor till Emerich, och mig.

Efter avslutad ceremoni, när jag sorgsen ville gå mot utgången kom adjutanten och stoppade mig. Kronprinsessan som visste att jag också ville tända ett ljus på denna plats tog oss resolut på den korta bilresan till monumentet. Då fick jag äntligen vid 91 års ålder tända ett ljus för mina unga föräldrar, mor 44 och far 49. Lokal personal på plats erbjöd flera ljus och hjälpte mig även att tända ett ljus var, för resten av min och min syster Livias stora familj, ett gemensamt ljus för dem vars namn finns inristade på väggen intill Stockholms Synagoga, och ett för alla de andra som hade förlorat sina liv under Förintelsen. Därefter fick vi återta vår resa Hem, hem till Sverige, efter att ha räddats en andra gång från Auschwitz.

Vid 91 års ålder kan man inte önska sig något mera.
Tack Sverige!