Jenny Erpenbecks roman om flyktingar Privilegium och ansvar

Författaren Jenny Erpenbeck;
Foto (detalj): © Katharina Behling

Ingen annan roman från 2015 behandlade migrationstematiken med samma skärpa, nyansrikedom och berättarglädje som Jenny Erpenbecks "Gehen, ging, gegangen”

Jenny Erpenbeck har skrivit årets bok. Visserligen förtjänade Frank Witzels roman Die Erfindung der Roten Armee Fraktion durch einen manisch-depressiven Teenager im Sommer 1969 (sv: "En manodepressiv tonåring uppfinner Röda armé-fraktionen sommaren 1969") verkligen det eftertraktade Tyska bokpriset 2015, men ingen annan tysk samtidsroman behandlade det ämne som har dominerat vintern 2015/2016 med samma skärpa, nyansrikedom och berättarglädje som Jenny Erpenbecks Gehen, ging, gegangen (sv:”Gå, gick, gått”). 

Trots detta tillhör inte Jenny Erpenbeck, född 1967 i Östberlin och belönad med en mängd priser för sina romaner, de författare som tar sig an aktuella ämnen och sedan bearbetar dem med en god känsla för marknaden. Och ingen författare värd att ta på allvar kan väl låta de yttre omständigheterna diktera vilket ämne han eller hon ska ägna sig åt i nästa roman. Idealiskt sett fungerar författaren likt en seismograf som kan förutspå och bearbeta sådant som ligger i luften, uppfatta vaga och knappt märkbara förnimmelser. Så var det också när Jenny Erpenbeck började göra research för boken. Förutsättningen för denna verklighetsmättade roman – som berättar lika mycket om flyktingar som om samhället i stort – var hennes beredskap att lyssna på migranterna och lära känna deras livshistorier.

En samling flyktberättelser

Jenny Erpenbeck beskriver två världar som ytligt sett inte har någonting gemensamt, men som närmar sig varandra. Bokens huvudperson är Richard, professor emeritus i klassiska språk. Till en början är det av ren nyfikenhet som han besöker flyktingarnas protestläger på Oranienplatz i Berlin. Han vill veta vad flyktingarna, som han ständigt hör talas om på nyheterna och som är fast i staden, tycker och tänker. Han vill lära känna personerna bakom de abstrakta siffrorna. De kommer från Afrika, från länder vars huvudstäder den bildade Richard inte ens kan namnet på. Själv har han tillbringat större delen av sitt liv i DDR, och på sätt och vis känner han sig också som att han förlorade sitt land över en natt. 

Boken handlar alltså dels om en frånskild professor, dels om de unga männen från Guinea, Ghana, Sierra Leone och Mali – som skiljer sig fullständigt från hans livs- och föreställningsvärld. I början är deras enda gemensamma nämnare att de är människor. En av romanens stora styrkor är att Jenny Erpenbeck aldrig försöker förneka eller försköna klyftan mellan dem, olusten inför det främmande, vilket också förstärker det märkliga och oroväckande i dessa polariserade möten. I takt med att Richard ägnar sig alltmer intensivt åt flyktingarna, stöttar dem och undervisar dem i tyska, blir även läsaren alltmer bekant med de konkreta främlingarna. Man förstår var problemen, som inte sopas under mattan i romanen, har sitt ursprung: De unga männen får varken arbeta eller resa – den tyska byråkratin och EU:s lagstiftning dömer dem till sysslolöshet. Utan framtidsutsikter sitter de bara och väntar, mer eller mindre tålmodigt. Och vissa är redo att ta sitt öde i egna händer, med våld om så krävs. 

På kvällarna skriver Richard ned de livshistorier som männen beredvilligt anförtror honom. Det är individuella öden, men de präglas av ett återkommande mönster: De har flytt eller fördrivits från sina hembyar, vandrat tvärs genom Afrika, upplevt både brutalitet och hjälpsamhet, förlorat sina föräldrar, syskon och vänner. Och till sist de nattliga båtfärderna över Medelhavet, där ännu fler dör. Därför är Gehen, ging, gegangen även en samling flyktberättelser. Den som vill lära sig något om flyktens orsaker måste läsa den här romanen med dess klara, raka och – som alltid i Jenny Erpenbecks romaner – oerhört förtätade språk.

Vad innebär det att vara människa?

Samtidigt förstärks romanens autenticitet av att Jenny Erpenbeck har närmat sig tematiken på ett sätt som liknar huvudkaraktärens. Hon ville inte längre bara få information om flyktingar via media, så hon besökte lägret på Oranienplatz. Där ville hon bilda sig en egen uppfattning utan förutfattade meningar – ett "författarens privilegium", har hon sagt i en intervju, men även ett "författarens ansvar". I detta ansvar ingår att Jenny Erpenbeck, sedan hon sommaren 2014 började med research och skrivande, har ägnat flera timmar om dagen åt de unga männen. Hon har hjälpt dem i kontakten med tysk byråkrati och med att hantera vardagen. 

Trots Erpenbecks mycket personliga engagemang är Gehen, ging, gegangen inte något socialrealistiskt reportage som försöker skapa medlidande, upprördhet eller identifikation. Av berättelserna som hon har fått höra av de unga männen har Erpenbeck byggt upp en romanverklighet där upphittat och påhittat material bildar en oskiljaktig legering. Genom boken klingar ständigt samma fråga: Vad innebär det att vara människa?