Berlinbiennalen 2016 På jakt efter dagens Berlin

Speculative Ambience, 2016, Video Still, Produced by Iconoclast
Photo (detail): © Berlin Biennale für zeitgenössische Kunst

I Berlin försöker 50 unga konstnärer och konstnärskollektiv peka på konstens närvaro i den digitala tidsåldern. Det är imponerande, även om det inte alltid är lätt att se bortom ytan hos den aktuella konstnärsgenerationen.
 

Denna nionde upplaga av Berlinbiennalen är den hittills mest samtidsorienterade och internationella. Här visas konst, kaos och kropp i en tid av självklar digitalisering. Utställningarna söker det nya Berlin och erbjuder både obehagliga sanningar och förtrollande konstögonblick på fem centrala utställningsplatser.

Kollektivet DIS, som består av de fyra New York-konstnärerna Lauren Boyle, Solomon Chase, Marco Roso och David Toro, har varit curators för den nionde biennalen. De betraktas som pionjärer inom post-internet-konsten – en etikett som helt enkelt innebär att den unga konstnärsgenerationen rör sig så självklart mellan digitala världar och 3D-skrivare att ordet ”internet” inte längre måste nämnas, just för att det är en uppenbar referenspunk i konstverken. Och just där kan man placera DIS och deras biennal: De visar det senaste av så kallade digital natives – generationen som har vuxit upp med datorer och internet.

The Present in Drag är titeln på årets biennal, och den ”förklädda samtid” som visas här är faktiskt inte bara extremt digital, utan även iscensatt som en glansig reklamannons. Biennalens webbplats, logotyp, utställningskatalog, affischer och banderoller bygger på internationella koncerners företagsidentiteter. Dessutom är curatorteamets språk marknadsföringsinfluerat. De använder gärna modeord som det tyska ”Paradessenzen”, som innebär att motstridiga egenskaper förenas i en och samma produkt.

Etablerade och oetablerade konstnärer

Att det handlar om konst – inte teknik eller reklam – är inte uppenbart vid första anblicken. Samtidigt vore det synd om inte besökarna gav sig i kast med denna biennal. Vid sidan om de redan etablerade amerikanska videokonstnärerna Josh Kline och Wu Tsang, de tyska konstnärerna Ingo Niermann och Hito Steyerl, samt Adrian Piper som tilldelades ett Guldlejon på Venedigbiennalen 2015 och bor i Berlin, är även många ännu okända konstnärer representerade med verk som delvis har skapats inför biennalen. Dessa visas på fem olika platser i staden.

 
  •  Speculative Ambience, 2016 (Video Still) Produziert von Iconoclast © Berlin Biennale für zeitgenössische Kunst
    Speculative Ambience, 2016 (Video Still) Produziert von Iconoclast
  • DIS, kuratorisches Team der 9. Berlin Biennale für zeitgenössische Kunst Foto: Sabine Reitmaier
    DIS, kuratorisches Team der 9. Berlin Biennale für zeitgenössische Kunst
  • Logo © Berlin Biennale für zeitgenössische Kunst
  •  Narrative Devices, 2016, Featuring Tilman Hornig: GlassPhone, (Video Still) Produziert von Iconoclast © Berlin Biennale für zeitgenössische Kunst
    Narrative Devices, 2016, Featuring Tilman Hornig: GlassPhone, (Video Still) Produziert von Iconoclast
  • 3D design Filip Setmanuk, 2016 Foto: Natasha Goldenberg, © Berlin Biennale für zeitgenössische Kunst
    3D design Filip Setmanuk, 2016
  • Halil Altindere, Homeland, 2016, (Videostill) © Halil Altindere und Pilot Gallery, Istanbul
    Halil Altindere, Homeland, 2016, (Videostill)
  • Halil Altindere, Homeland, 2016, (Videostill) © Halil Altindere und Pilot Gallery, Istanbul
    Halil Altindere, Homeland, 2016, (Videostill)
  • GCC, Installationsansicht, Positive Pathways (+), 2016 © GCC; Kraupa-Tuskany Zeidler, Berlin; Project Native Informant, London; Foto: Timo Ohler
    GCC, Installationsansicht, Positive Pathways (+), 2016
  • lapses in Thinking By the person i Am, 2015, Installationsansicht © CCA Wattis Institute for Contemporary Arts; Foto: Johnna Arnold
    lapses in Thinking By the person i Am, 2015, Installationsansicht
  • Hito Steyerl, Tank/Texture, 2015 © Hito Steyerl
    Hito Steyerl, Tank/Texture, 2015
  • Jon Rafman, Junior Suite, 2014, Virtual-Reality-Installation © Jon Rafman; Future Gallery, Berlin
    Jon Rafman, Junior Suite, 2014, Virtual-Reality-Installation
  • Simon Denny with Linda Kantchev, Installation view Blockchain Visionaries, 2016, Creative New Zealand, Photo: Timo Ohler
    Simon Denny with Linda Kantchev, Installation view
Biennalens curators har uppenbarligen varit på jakt efter dagens Berlin, alltså staden bakom glasfasaderna, huvudkontoren och turistmassorna. Den romantiska bilden av ett Berlin med förfallna DDR-ödetomter intresserar dem inte, och inte heller före detta Västtysklands gränsområden. Detta är en ny ansats, som genast infrias av den första utställningsplatsens geografiska läge: Akademie der Künste, centralt beläget på Pariser Platz vid Brandenburger Tor. Här kan man bland annat se videoverket Homeland av Halil Altindere. Det är en mäktig koreografi med rasande, förtvivlade människor – flyktingar vid Europas stängsel – ackompanjerade av ett ljudspår av rapparen Abu Hajar. På konstakademins takterrass fascineras man sedan av ett verk av Jon Rafman. Med hjälp av virtual-reality-headsets förvandlas Pariser Platz till en förhistorisk ocean och betraktaren befinner sig plötsligt i ett fiktivt domedagsscenario.

I biennalens stamlokal, Kunst-Werke Berlin på Auguststraße som är den andra stora utställningsplatsen, kan man se ovan nämnda konstverk av Wu Tsang och Josh Kline. I största utställningsrummet, som är översvämmat med vatten, finns även Cecile B. Evans flackande verk om sammanblandningen mellan realitet och virtualitet. Extra lyckat är ett videoverk av Anne Vries på första våningen, där hundratusentals människor har sammanfogats digitalt till en dansande konsertpublik.

Inte alla nya utställningsplatser imponerar

Mindre lyckat är däremot att man har inkluderat Feuerlesamlingen i biennalen, en privat samling i en bunker från andra världskriget som är den tredje utställningsplatsen. Den ogästvänliga och dystra lokalen tar död på all konst, även fotografen Josephine Prydes bilder. Hennes fotoserie med kvinnliga händer har inte en chans mot den tryckande betongarkitekturen. Den fjärde utställningsplatsen är ett passagerarfartyg på floden Spree, där man kan se en videoinstallation som påminner om en zombiefilm.

På European School of Management and Technology (ESMT) i DDR:s dåvarande statsrådsbyggnad förenas allt som är Berlin i dag – det som biennalens curators har sökt och funnit: en frånkopplad plats mitt i staden där man i dag lär ut kapitalism och företagsledning i stället för socialism. När man förflyttar sig genom byggnaden, föredömligt moderniserad av arkitekten Hans Günter Merz, och fram till området där biennalens konstverk finns att beskåda, blir man medveten om byggnadens historia och landar sedan i samtiden. Här är den digitala valutan bitcoin det dominerande temat i nyzeeländaren Simon Dennys verk. I slutet av rundan, i det sista utställningsrummet, kommer sedan ett sensationellt konstverk, rörande och enkelt på samma gång. I Positive Pathway av konstnärskollektivet GCC från Förenade Arabemiraten handlar det – passande nog på managementskolan ESMT – om självoptimering och framgångssträvan som substitut för religion.