17. poesifestivalen i Berlin "Kein schöner Land“

17. poesiefestival berlin: "Kein schöner Land“
17. poesiefestival berlin/Souleymane Diamanka (c) gezett

Den 3-11 juni 2016 ägde den årliga poesifestivalen i Berlin rum. Festivalen organiseras av Literaturwerkstatt som för övrigt snart ska byta namn till Haus für Poesie och därmed ännu tydligare fokusera på poesi. Författaren Malte Persson var på plats och har delat med sig av sina personliga intryck till oss. 

Tiergarten känns nästan som en regnskog när Berlins poesifestival för sjuttonde gången äger rum på Akademie der Künste i det lummiga Hansakvarteret. Men trots fuktig sommarhetta är både uppläsningar och seminarier välbesökta.

Årets upplaga av festivalen går - med en anspelning på en känd folkvisa från artonhundratalet - under den tvetydiga rubriken ”Kein schöner Land”. (Inget vackrare land än detta? Eller detta är inget vackrare land?) Utan att det uttrycks alldeles explicit är flyktingskap och exil ett huvudtema i programmet. 
 
Det finns en stark tradition av tysk flyktinglyrik: poeter som Bertolt Brecht och Nelly Sachs fördes av kriget och exilen i nya poetiska riktningar som de knappast annars skulle ha valt. Men det fanns också tyska exilpoeter som valde ett mer nostalgiskt förhållningssätt, och bland annat om detta handlar ett seminarium. 
 
Idag går flyktingströmmarna åt andra håll, och det är poeter från till exempel Syrien som ställs inför liknande problem. Den i Sverige bosatte syrisk-palestinske poeten Ghayath Almadhoun värjer sig mot att alltid betraktas som primärt en politisk poet. Han skriver utifrån sitt liv precis som svenska poeter gör, säger han. Samtidigt är det svårt att inte se de mycket starka nya dikter som han framför här på festivalen som (också) just politiska. 

Som redan Heinrich Heine framhöll är det för en poet inte den kroppsliga exilen som är svårast, utan den språkliga. Sätten att hantera den är troligen lika många som det finns exilpoeter. Den framstående amerikanske poeten Charles Simic kom till USA från Serbien som sextonåring 1954: ”Hitler och Stalin bokade mina resor.” Han har skrivit alla sina dikter på engelska, ett språk han talar med brytning, och finner det fullständigt omöjligt att översätta dem till serbiska, berättar han.  
 
Andra poeter har, utan att vara flyktingar, en flerspråklig och postnationell identitet. Tyskfödda Uljana Wolf berikas som poet av sitt arbete som översättare från flera språk och skriver i diktsviten babeltrack förtätat och klangrikt om barnets förspråkliga öppenhet för vilka språkljud som helst.  
 
Norsk-fransk-engelska Caroline Bergvall läser för sin del upp dikter som blandar flera språk, både moderna och historiska. Och på en av de många läsningar som under festivalen ordnas även på andra ställen i staden hör jag den i Tyskland bosatta finlandssvenska poeten Cia Rinne framföra sina på liknande sätt flerspråkliga, språklekande dikter.
 
Luis Felipe Fabre Luis Felipe Fabre © privat Den för mig största upptäkten på festivalen är likväl den mindre flerspråkliga mexikanen Luis Felipe Fabre, vars genreöverskridande lekar med zombiefilm – som metafor för drogkartellernas och våldets Mexiko – och andra kulturella klichéer känns förvånansvärt nya och överraskande. När han pratar om sitt författarskap är spanskan dock så kulsprutesnabb att den tyske simultantolken inte riktigt hänger med. En ofrivillig illustration av hur språkgränserna förblir en svåröverskriden utmaning för både poeter och deras publik. 

Förutom uppläsningar av allt från stram avantgardism till yvig spoken word bjuder festivalen även på inslag av film, musik och andra konstarter. Jag ser bland annat en föreställning som försöker finna en flyktingtematik i Schuberts och Wilhelm Müllers populära sångcykel Die Winterreise genom att korsa den med Heiner Müllers mörka drama Philoktet – måhända ett långsökt upplägg, men med gott resultat.  
 
Precis som många andra kulturfestivaler i Berlin är poesifestivalen så omfattande och ambitiös att den kan bli oöverskådlig och inte alldeles användarvänlig för den oinitierade. Mest välkomnande är avslutningsdagens ”lyrikmarknad”, med fritt inträde, konserter, uppläsningar i trädgården och bokbord från förlag, bokhandlar och antikvariat. Det är i dagens Tyskland småförlagen som står för den vitala poesiutgivningen – berlinska kook books är kanske det viktigaste – och här får man en ovanligt god möjlighet till översikt. (Och skulle man mot förmodan inte finna något av intresse där, så pågår samtidigt på ovanvåningen den årliga konstbokmässan Miss Read, med ett väldigt utbud av märkvärdigast möjliga trycksaker från hela världen.)
 
Utbudet av samtidslyrik till trots råkar mitt eget bästa fynd dock vara ett billigt ex av Wolf Biermanns Deutschland, Ein Wintermärchen utgiven på ett västberlinskt vänsterförlag 1973 – en av Heine inspirerad satir över det delade Tyskland som kan tyckas fullständigt daterad idag, men som också är fullständigt aktuell i det gränsernas och flyktingarnas Europa som bildat fonden till denna poesifestival.