Intervju med Gunilla Palmstierna-Weiss ”Det här språket ska jag aldrig mer tala”

Minnets spelplats av Gunilla Palmstierna-Weiss
Minnets spelplats (beskuren omslagsbild) © Albert Bonniers Förlag

Gunilla Palmstierna-Weiss upplevde som barn andra världskrigets fasor under Hitlertysklands bombningar av Rotterdam. Hon lyckades fly med sin familj, märkligt nog via Berlin till Sverige, där hon senare träffade Peter Weiss. Det faktum att hon kunde tyska, ett språk som hon lärt sig under en längre vistelse i Österrike, avslöjade hon först långt senare för den blivande maken.
 

När Gunilla Palmstierna-Weiss anlände till Sverige från Holland via ett sönderbombat Berlin i andra världskrigets slutskede kände hon sig som en fullständig främling. Hennes mor Vera Palmstierna-Herzog, läkare som utbildat sig till psykoanalytiker hos Sigmund Freud i Wien, hade gift sig med en holländsk man med samma yrke, och familjen hade före bombningarna och evakueringen bott i Rotterdam. Gunilla bevittnade matbrist, ockupation och ohyggligheterna som drabbade de holländska judarna, de som hjälpte judar och medlemmarna av motståndsrörelsen. Alla gick de samma öde till mötes. När familjen väl lyckades ta sig till Sverige kom de till ett land där allt detta tycktes okänt:
 
Svenskarna hade ingen aning om vad som försiggick, och jag kände mig väldigt främmande. Min svenska var också gammaldags, eftersom det byggde på mina samtal med mamma som var mycket sträng med språket, slang var inte tillåten. Precis som Peter hade jag alltså ett speciellt förhållande till svenska språket.
 
Men anpassningen till svenskan gick ändå fort för Gunilla, rustad som hon var av den holländska skolans omfattande språkundervisning. Där hade hon läst tyska, franska, engelska, latin och grekiska. Hennes bror Hans Palmstierna läste dessutom hebreiska, ett språk som kom att förbjudas under tyskarnas ockupation.
 
Till skillnad från mig lärde sig Peter svenska via ordböckerna, vilket ledde till att han ibland använde uttryck som framstod som gammaldags, men det gav en väldigt spännande effekt.
 
I sin självbiografi Minnets spelplats (2013, Bonnier) berättar Gunilla om hur hon efter kriget som tonåring lovade sig själv att aldrig mer tala tyska. I flera år kände inte ens den blivande maken Peter till att hon vuxit upp med det språk som varit hans eget:
 
När jag träffade Peter var det logiskt att vi talade svenska, av flera orsaker: Det var en svensk omgivning, och Peter hade bestämt sig för att helt assimilera sig språkligt. Vi pratade aldrig om våra språkkunskaper. Men så kom problemen när hans nära vänner kom på besök i Sverige och talade tyska. När jag lämnade Holland och krigets verklighet som tonåring lovade jag mig själv: Det här språket ska jag aldrig mer tala. Men när Peter sen en dag fick en inbjudan till Tyskland från författargruppen ”Gruppe 47” och sade att det inte var någon idé för mig att följa med, jag skulle bara vara en belastning, då gav jag efter sju år upp och svarade på tyska. Han blev förstås arg.
 
Men förutom den här personliga historien så genomgick ju samhället en stor förändring efter kriget: Man lämnade det tyska språket som kultur- och bildningsspråk i Sverige och gick över till engelskan – så är det ju fortfarande. När Peter kom hit var Sverige totalt instängt, och vad kunde han göra annat än att försöka anpassa sig, att lära sig språket och landets historia.
Givetvis ville han in i författargrupperna såsom 40-talisterna och 50-talisterna. Även 30-talisterna, dit hörde Artur Lundkvist som blev en nära vän. Peter hade efter ett par år ingen brytning. Många trodde att han kom norrifrån. Säkert berodde det på hans musikalitet, och specialkänsla för språk.
 

En aspekt som Gunilla menar ofta glöms bort i diskussioner om Peter Weiss författarskap, inte minst i Tyskland, är det svenska samhällets och kulturens påverkan:
 
Peter kom till ett Sverige som inte haft krig på länge, som har haft en möjlighet att långsamt demokratiseras. Vi fick visserligen kvinnlig rösträtt först 1921 men kvinnor har haft en större möjlighet än i många andra länder att verka. Han kan ju inte levt här i över 40 år utan att ta inflytande. Han skulle aldrig ha kunnat skriva de kvinnoporträtt han gjorde i Motståndets estetik utan att ha levt i Sverige.
 
Peter Weiss och Gunilla Palmstierna-Weiss samarbetade konstnärligt i 30 års tid, och tog avgörande intryck av varandras skapande. Gunilla menar att man kan se en tydlig påverkan i Peters målningar och skrivande från de kvinnor han levt med, någonting som ofta glöms bort. Dessa kvinnliga konstnärer var också viktiga för Peters kontakter med Stockholms kulturella kretsar. Han var exempelvis gift med konstnärinnan Helga Henschen under 1940-talet, dotter till professorn i patologisk anatomi Folke Henschen och kvinnosakskvinnan Signe Thiel:
 
Under perioden med Helga Henschen blev hans bokomslag blommigare. När han senare inledde en relation med den danska konstnären Le Klint förändrades Peters visuella uttryck till det mer kaotiska, för att sedan, när han träffade mig, istället röra sig mot förenkling och arkitektoniska former. Peter hade förstås sin egen estetik, men det finns menar jag en klar koppling till de konstnärinnor som han levde med – och som konstnärer som lever ihop påverkar man förstås varandra. Detta gäller såväl kvinnor som män.
 
Ett annat viktigt sammanhang som man bortser ifrån i diskussioner om Peter Weiss författarskap är den svenska litterära tradition som han ingick i, menar Gunilla:
 
Från tysk sida har man ofta inte förstått den arbetarlitteratur-tradition som funnits i Sverige, som också Peter skriver in sig i – som Artur Lundkvist, Maria Wine, Sonja Åkesson, Ivar-Lo Johansson, Eyvind Johnson, med flera. De ingick i vår vänkrets! Detta ser man i "Motståndets estetik", det handlar om arbetare som tillägnar sig kulturen långsamt och mödosamt, och utvecklar sitt politiska medvetande. Peter hade heller knappt någon skolgång, han var en autodidakt som inte tagit studenten eftersom han var tvungen att hoppa av gymnasiet på grund av flykten och emigrationen. Han läste aldrig vid universitetet. Detta har man inte förstått i Tyskland, där man istället hela tiden upprepar talet om att "Motståndets estetik" skulle vara en ”önskesjälvbiografi” och fastnar i ett resonemang om Peters privatliv. Han är tvärtom en del av svensk litteraturhistoria, folkbildningstradition och demokratiskt samhällsengagemang – men detta tycks vara svårt att förstå. När blir man svensk om inte efter 40 år i landet, efter två generationer?