Reflektion av Alexandra Borg Bokmässan i Frankfurt

Frankfurter Buchmesse-Besucher (beskuret)
Fotograf: Marc Jacquemin © Frankfurter Buchmesse

Bokmässan i Frankfurt (Die Frankfurter Buchmesse) är världens största bokmässa. Ungefär som tio svenska Bok- och Biblioteksmässor, minst. Det är svårt att ta in, men här trängs över  7 300 utställare från över 100 länder. De 275 000 besökarna kan välja mellan 4 000 evenemang, om de inte bara vill äta billigt reklamgodis, få gratisböcker eller göra trendspaningar. Det är verrückt, men ändå, otroligt häftigt.
 

Över 9 000 journalister och bloggare trängs med författare, förläggare, redaktörer, agenter och scouter, bibliotekspersonal och bokhistoriker. Det är korridor efter korridor efter korridor med böcker från välkända universitetsförlag, påkostade dyrgripar om öletiketter och illustrerade barnböcker om dinosaurier. Förstås finns här även företag inriktade på mindfulness, hälsa och livsstil, liksom ”förlag” som bara ger ut målarböcker. Ryktet om bokens död, och e-bokens triumf känns väldigt avlägset.
 
Luften är dålig, snabbmaten oätlig (korv, nudlar och ännu mer korv), myllret påfrestande. Likväl känner man sig ändå väldigt inspirerad efter att ha trampat runt mellan stånden en hel dag. För det finns mycket, även för privatpersonen, att se och upptäcka. Den som på allvar vill ta pulsen på dagens bokbransch gör bäst i att vara här.
 
Mässarenan, die Messe, är så central i Frankfurt att den har en egen tunnelbanestation, och mellan de enorma hangarerna (trevåningskolosser) går skyttelbussar. Om man inte ville åka rullband inomhus vill säga. Mässan grundades 1948, och fick sin moderna form för ett trettiotal år sedan. Redan mot slutet av 1400-talet har dock Frankfurt fungerat som en mötesplats för handelsresande i böcker.
 
Kulturministern Alice Bah Kunke hade 28 inplanerade möten under sin visit på bokmässan i Frankfurt. Jag hade tre, å andra sidan var jag varken där för att sondera marken för möjligheterna för Sverige att vara gästland (frågan har väckts av Sveriges Kulturråd i Tyskland, Nina Röckle) eller för att lägga vantarna på nästa litterära hit.
 
Men vad kan man då göra på en bokmässa av Frankfurts kaliber, om man inte är intresserad av att förhandla rättigheter? Jo, jag tillbringade mina dagar i en av de kanske minst kommersiella hallarna av dem alla: den som är vigd åt den mer konstnärliga sidan av branschen: formgivarnas, tryckeriernas, fotografernas och antikvariatens utställningshall. Det var en lyx. Här trängs kulturinstitutioner som Gutenbergmuseet med Google Arts & Culture, och Hanser Verlag med Kodak. Här finns också en antikvariemässa, där finsmakaren kan göra sällsynta fynd. Pop up-böcker från sent 1700-tal, Andy Warhols teckningsbok i original eller, varför inte, ett handtryckt ark från en 1500-talsbibel. Även en rad etablerade förlag (och tryckerier) med speciell inriktning mot konst, foto, design och arkitektur ställer ut. Taschens monter dominerades helt av det nyutkomna gigantiska praktverket om konstnären David Hockney. Britten Hockney, som också besökte mässan, är för de som inte vet mest känd för sina färgglada målningar av swimmingpoolar och soliga söndagseftermiddagar i Kalifornien.
 
I jämförelse med de andra hallarna riktar sig denna mer till gemene man. Bokmässan i Frankfurt må vara branschspecifik, men den har även ett stort publikt tilltal. Mässan blir så ett slags mellanting mellan Göteborgsmässan (som nästan uteslutande riktar sig till den intresserade allmänheten) och Londonmässan (som bara är branschspecifik).
 
En av hallens mest intressanta utställare är den internationella Stiftelsen för bokkonst (Stiftung Buchkunst) som varje år ställer ut världens bäst formgivna böcker. Sverige bidrog med rad titlar, bland andra Jan Gradvalls bok Nyponbuskar nyponbuskar överallt nyponbuskar, formgiven av Nina Ulmaja, Albert Bonniers förlag samt Petter Karlssons Muminvärlden och verkligheten, formgiven av Patric Leo för Max Ströms förlag.
 
Varje år delar stiftelsen tillsammans med bokmässan ut ett pris för den vackraste boken, den så kallade ”The Beauty and the Book Award”. Rösterna kommer från besökarna själva. I år gick priset till den tyska essäsamlingen Die 100 wichtigsten Dinge, formgiven av designstudion Langesommer, och utgiven på Hatje Cantz Verlag.
 
Jag hade förmånen att göra en intervju med Uta Schneider, bokkonstnär, formgivare och före detta mångårig ordförande för stiftelsen. Hon berättar att intresset för bokkonst alltid varit stort i Tyskland. Till skillnad från många andra länder finns här en lång tradition av att tillverka böcker med omsorg om detaljerna, både vad gäller format och typografi, och – förstås – en publik som vill köpa dem. Förklaringen är kanske kulturhistorisk? Bokens värde har alltid varit stor i Tyskland, som ju var det land där den moderna boktryckarkonsten uppfanns av Johann Gutenberg under sent 1400-tal.
 
På senaste år, säger Schneider, kan dock en förändring skönjas. Det blir allt färre och färre som stannar länge vid den montern där Schneider och hennes närmaste kollegor ställer ut sina konstböcker, och få som överhuvudtaget köper någon bok. ”Våra kunder är antingen för gamla, eller så har de avlidit”, säger hon. Schneider, som ställt ut på mässan i 30 år, berättar om en äldre herre som alltid kom och besökte montern. Varje år köpte han en bok, som han valt ut med omsorg. Nu har han slutat komma Kanske är det också sista året de ställer ut. ”Vi har talat om det, men inget är beslutat”, understryker hon.
 
När jag säger att jag upplever ett större intresse hos kommersiella förlag för formgivning, och bokens utseende håller hon bara med till viss del. ”Det är skillnad på Artist’s books, och Artists books… många av de som gör omslag och typografi idag är inte bokformgivare, utan designers. Ofta har de inte ens läst boken, och hur kan de då ha en känsla för dess förpackning?”
 
Det stora hotet kommer dock inte inifrån, utan från mjukvaruföretag som Google, Amazon och Facebook. Schneider menar att vi går en skrämmande framtid till mötes, där nätjättarna håller på att undergräva hela branschen. Hon lägger också till att dagens ungdomar inte är intresserade av att köpa böcker. Att äga tycks inte vara deras grej.