Historia En Luther av vår tid?

Luther i riksdagen i Worms 1557
Luther i riksdagen i Worms 1557 public domain

Vad beträffar Martin Luthers person är det omöjligt att bortse från den delvis förskräckliga aktualisering den har utsatts och utsätts för. Vi ser den i några av de frågor som gång på gång framkastas inom ramarna för reformationsjubileet: ”Vad skulle Luther säga till oss i dag?” Eller: ”Vad skulle Luther säga om det här?” Luther ska göras samtida.

2017 har knappt hunnit börja, men vi kan redan konstatera att detta år – bland annat – kommer att gå till historien som reformationsjubileets år. Detta jubileum, som firas med anledning av att det gått 500 år sedan Luther publicerade sina 95 teser mot avlatshandeln, kan delas in i tre faser. Utmärkande för den första fasen är dess uthållighet och ytterst långdragna upptakt: redan 2008 tillkännagav tyska evangeliska kyrkan sitt ”Luther-decennium”, varmed jubileet tog sin början. Den andra fasen inleddes den 31 oktober 2016 (reformationens 499-årsdag), då Luther-decenniet gick in på sitt sista år och jubileumsfirandet närmade sig klimax. Hösten 2016 präglades av gudstjänster, högtidstal och otaliga bokpubliceringar, i första hand biografier. På så sätt ville man föra ämnet på tal igen och bygga upp stämningen inför den stundande finalen. Under månaderna kring årsskiftet 2016–2017 unnade sig jubileet en liten andningspaus. Det var en påtaglig, om än tillfällig vinterdvala, som inte bara berodde på årstiden. Det verkade snarare som om de främsta inblandade var i färd med att förbereda sig inför våren 2017 och den tredje fasen: där väntar oss dundrande fanfarer och det triumfatoriska huvud- och slutackordet.

För när vintern går mot sitt slut kommer vi allt närmare reformationsjubileets höjdpunkt. Våren och sommaren 2017 kommer att präglas av diverse jätteevenemang, fram till den stora finalen den 31 oktober 2017 – vid det laget kommer det att ha börjat ringa i våra jubileumsplågade öron, och efteråt lär ingen vilja höra något om reformationen eller Martin Luther på ett bra tag. Men dessförinnan väntar ett otal filmer, stora utställningar, en evangelisk kyrkodag och en mängd lokala och regionala evenemang, och även bokhandeln kommer att hinna ge ifrån sig en sista suck av böcker.
 
Av allt det som är anmärkningsvärt med detta reformationsjubileum vill jag lyfta fram tre aspekter: personcentrering, aktualisering och mytisering.
Trots ständiga ansträngningar för att befria Martin Luthers person från dess mytiska barlast är det omöjligt att ta miste på hur envist dessa förskönande detaljer klänger sig fast – ibland vid just sådana situationer där man kunde tänka sig att de inte borde göra det. Ett exempel: historieforskningen har sedan länge fastslagit att det inte med säkerhet går att fastslå hur det gick till när de 95 teserna offentliggjordes i oktober 1517. Vad vi däremot kan säga med säkerhet är att den symboltyngda hammaren, som alltid spelar en så viktig roll i framställningen (både i skrift och i bild), och med vars hjälp teserna ska ha anslagits på porten till slottskyrkan i Wittenberg, aldrig kom till användning. Faktum är att hammaren i egenskap av reformationshistorisk rekvisita dyker upp först i (bild-)framställningar på 1800-talet. Dessförinnan hade den aldrig kommit på tal. Och trots att denna omständighet verkligen inte är någon ny upptäckt presenteras de tre utställningarna om reformationsjubileet – som omgärdas av stor vetenskaplig expertis och kommer att äga rum i Berlin, Wittenberg och Wartburg – med mottot ”3 x Hammer[JA1] ”. Myten verkar när allt kommer omkring starkare än alla vetenskapliga rön.

Vad beträffar Martin Luthers person är det omöjligt att bortse från den delvis förskräckliga aktualisering den har utsatts och utsätts för. Vi ser den i några av de frågor som gång på gång framkastas inom ramarna för reformationsjubileet: ”Vad skulle Luther säga till oss i dag?” Eller: ”Vad skulle Luther säga om det här?” Luther ska göras samtida.

Men företeelsen blir ännu tydligare när vi betraktar det innehåll som Luthers person och reformationen förknippas med inom jubileets kontext. Här är frihet ett nyckelbegrepp, liksom det självständiga tänkande som reformationen sägs ha lärt oss. Man betonar också den betydelse som Luther ska ha haft för det tyska språket, och man fäster stort avseende vid reformationen i egenskap av början på den moderna eller nya tiden. Med en sådan prioritetsordning vill man sammanföra reformationen med det självutnämnt moderna, för ur dessa perspektiv framstår det tidiga 1500-talet som en upplysning i fosterstadiet. Händelser och personer från reformationstiden slungas femhundra år framåt för att dimpa ner mitt i samtiden. Luther presenteras som en figur från det tidiga 2000-talet. Och till och med hans antijudaism, hur frånstötande den än är, fogar sig utan svårigheter i denna aktualisering, ty den blir – avant la lettre – till ett bevis på upplysningens dialektik och den moderna tidens skuggsidor.

Ytterligare något som denna obetänksamma aktualisering tämligen obesvärat kastar överbord är det som har ansetts som en av de viktigaste beståndsdelarna av reformationen och Luthers gärning: hans teologi. Varför nämner jubileumsdebatten förhållandevis sällan några av de ämnen som i första hand sysselsatte Luther? Förmodligen för att dessa krångliga frågor, som den om den egna frälsningen eller det förtvivlade sökandet efter en rättrådig Gud, inte alldeles friktionsfritt låter sig överföras till vår samtid. Varför är det exempelvis bara bland experter man diskuterar en av Luthers viktigaste texter, den mot Erasmus av Rotterdam riktade avhandlingen Om den ofria viljan (”De servo arbitrio”)? Antagligen för att vi i dag har svårt att identifiera oss med de tämligen paradoxala teserna om viljans ofrihet.

Dessa aspekter av jubileumsfirandet tycks kulminera i en översvallande personcentrering. Glöm inte att det handlar om ett reformationsjubileum, inte ett Lutherjubileum. Men i praktiken är denna skillnad nästan obefintlig. Tvärtom ser vi på Lutherkulten (för att finna bevis för en sådan kult behöver vi bara titta på all merchandise, från Luther-öl och Luther-kaffekoppar till Luther-badvatten) att reformatorns person erbjuder betydligt fler identifikationsmöjligheter än reformationens mycket komplexa skeende med dess rejält invecklade och förbehållstyngda diskussioner. Och det är just det som ovan nämnda aspekter – mytisering, aktualisering, personcentrering – tycks handla om: identifikation. Tanken är att vi ska förstå oss själva som reformationens arv, trots att vi inte längre tycks veta hur vi ska handskas med en väsentlig del av detta arv (det vill säga det teologiska).

Trots denna omfattande identifikationsstrategi får vi inte glömma frågan om vi verkligen gör (vår förståelse av) reformationen en tjänst, om vi inte tar fasta på hur främmande detta förflutna är för oss, hur annorlunda denna värld framstår för oss, att vi i vissa bemärkelser inte längre kan förstå oss själva som barn av reformationen – och om vi inte tar fasta på de möjligheter till insikt som gömmer sig bakom dessa olikheter.