Kollektivt minne och nationell identitet i Tyskland Om inte ledkultur, så vad annars?

Deutschlandfahne
Foto: Goethe-Institut/Bernhard Ludewig

När begreppet ”Leitkultur”, ledkultur, myntades för ett par decennier sedan betecknade det demokratiska, ”västerländska” grundvärderingar med rötter i upplysningen. I Tyskland har begreppet anammats av nationellt sinnade debattörer för att driva fram frågan om specifikt tyska ”kärnvärden” gentemot främmande kulturella strömningar till följd av immigrationen. Asal Dardan pekar i sin artikel på riskerna med den alltför välvilliga tolkning av begreppet som på senare tid förekommit i debatten.

Det tycks inte gå att skapa en kollektiv identitet utan att den avgränsas. Där ett ”vi” konstrueras uppstår också ett ”Annat”, som för det mesta utgör en negativ motbild till den egna positivt uppfattade värdegemenskapen. Med sådana normativa självdefinitioner försäkrar man sig som grupp om sin sociala, kulturella och moraliska samhörighet; på så sätt definieras också vad man var, vad man är och vad man skulle vilja vara. I Tysklands fall är det emellertid inte gångna triumfer, utan 1900-talets förbrytelse som utgör referensramarna för hur samhället kommer underfund med tidigare, nuvarande och kommande uppgifter och utmaningar. Förintelsen fungerar här som en smärtsam ursprungsmyt om en förbundsrepublik som framgångsrikt integrerats i det internationella samfundet sedan det tagit på sig sitt historiska ansvar. Paradoxalt nog leder detta identitetsuppbyggande på basis av en erkänd skuld till att ”Tyskland” så som image har en tendens att värderas positivt i den offentliga diskursen såväl nationellt som internationellt.
 
Pedogogikforskaren Astrid Messerschmidt ser till exempel att den ”samtidens tyska politiska kultur” kännetecknas av ”att historien om förbrytelserna framställs som tillräckligt rannsakad, varför såväl antisemitism som rasism uppfattas som problem som inte längre finns.” (Messerschmidt, s. 31). Detta begär efter en obefläckad självbild (Messerschmidt, s. 32) har aktualiserats genom debatten om ”ledkultur” eller en förment ”importerad antisemitism”. Båda begreppen är kopplade till en positivt laddad nationell självbild som måste försvaras. På denna punkt smusslar man undan det faktum att förföljelsen och massmorden på över sex miljoner judar, förföljelsen och morden på tusentals sinti, romer, homosexuella och människor med rörelsehinder har en verkan in i samtiden, inte bara ifråga om ansvar utan också i form av alltjämt bestående rasistiska, antisemitiska och diskriminerande föreställningar som fortsätter att råda. Självklart kan ”ingen obruten förbindelse skapas mellan nazismens förbrytelse och samtiden”, som Messerschmidt skriver (Messerschmidt, s. 34). Ändå tycks negativa referenspunkter i historien allt oftare tjäna som kollektivt självförhärligande, vilket strider mot en ”kritisk minnesbildning” (ibid.) och en självrannsakan som blickar in i samtiden och framtiden.
 
Om de ”goda Andra” och de ”andra Andra”
 
Ett tydligt exempel på det ger Horst Seehofers sjupunktsplan om integration från 2010, där han skriver om ”det gemensamma fundamentet för värderingarna i vår grundlag och i vår tyska ledkultur”, som enligt honom är ”präglad av de kristet-judiska rötterna i kristendomen, humanismen och upplysningen”. Denna föreställning bekräftade Thomas de Maizière 2017 i sin tiopunktslista, som också pekade mot en positiv tolkning av begreppet ledkultur och som med sin populistiska titel ”Wir sind nicht Burka” (”Vi är inte burka”) blev föremål för kontroversiella diskussioner. Där håller de Maizière fast vid att ”Brandenburger Tor och 9 november” i lika hög grad ska räknas till det tyska kollektiva minnet som ”segern i världsmästerskapen i fotboll”. Ansvaret för de brott mot mänskligheten som begicks i Tysklands namn antyds endast i förbifarten som ”bekännelsen av det djupaste djupa i vår historia”. Ändå förblir frågan öppen varför datumet den 9 november står med i sammanhanget, för kristallnatten 1938 respektive murens fall 1989, eller ens båda.
 
Såväl Seehofer som de Maizière skisserar i sina respektive program en positivt laddad nationell självbild som självmedvetet avgränsar sig från en icke-tysk ”Andre”, som företrädesvis är muslim. Det historiska avbrottet tonar i långa stycken bort och försvinner i marginalen till fördel för ett intakt, nationellt narrativ. Det implicita budskapet är att rannsakningen av den historiska, tunga skuldbördan har framgångsrikt lagts till handlingarna och nu måste framför allt de ”Andra” lära sig av den tyska historien. På liknande sätt suggererar begreppet ”importerad antisemitism” att det inte finns någon nämnvärd fortverkan av antisemitism utanför den sagda ”importerade” ramen. Det finns otvetydigt en Israelanknuten antisemitism bland invandrarna från arabiska länder som inte får relativiseras. Lika litet får emellertid ett samhälleligt problem reduceras till en grupp och därmed skjutas över från en själv till några förment ”Andra”. Det leder bara till ytterligare bitterhet, men inte till lösning. Detsamma gäller för begreppet ”kristet-judiska rötter”, som på ett språkligt plan försöker att harmonisera ett förhållande som i själva verket präglats av århundraden av diskriminering och förföljelse.
 
 
Förintelsen får inte gälla som utgångspunkt för ett exkluderande ”vi”
 
Den påstådda rädslan för att det som utgör den demokratiska självförståelsen för Förbundsrepubliken Tyskland är hotad får väl till och med betraktas som uppriktig. Det där ”gemensamma fundamentet för värderingarna”, enligt Seehofer, är oberoende av invandringssiffrorna ändå i behov av att stärkas kontinuerligt – Aleida Assman poängterar detta i sitt läsvärda inlägg ”Das neue Unbehagen an der Erinnerungskultur” (”Det nya obehaget i minneskulturen”): ”Ett civilsamhälle […] är en osäker institution och ingen stadig borg; det existerar inte en gång för alla, utan måste som sådant gång på gång bevisa sig, göra sig gällande och hävda sig med argument.”
 
De demografiska och kulturella förändringarna i Europa gör att en återgång till nationella ramar och etnifiering av grundvärderingar verkar mindre trovärdig, såvida man inte vill riskera att främja ytterligare uppsving för AfD (”Alternativ für Deutschland”) och nationalistiska partier i andra europeiska stater: Förintelsen får inte gälla som utgångspunkt för ett exkluderande ”vi”. Tvärtom, i en demokrati som Tyskland kan identitet och kollektivt minne inte vara föreskrivande, utan endast formuleras som erbjudanden. De värden som Seehofer och de Maizière vill försvara är ändå universella: respekt, tolerans och skydd för minoriteter är exempelvis alldeles bestämt av oerhörd betydelse, inte bara inom de tyska statsgränserna.
 
Kollektivt minne som en uppgift att handla
 
Det kollektiva minnet av historiska förbrytelser har för det första en symbolisk funktion; det vördar offren och uppvisar en medvetenhet om det egna ansvaret. Men för det andra manar det också till uppgiften att handla. Minnet av historisk skuld är inget instrument för politiskt välde, utan ett viktigt kugghjul i det maskineri som vill rikta blicken mot samtidens samhälle och sporrar det till att fullgöra sina löften och plikter. De lärdomar som kan dras av Förintelsen är av universell natur. Den som på ett politiskt plan instrumentaliserar Förintelsen skapar bara orättvisa. I en pluralistisk demokrati är differentieringar utifrån normativa kriterier destruktiva. Positiv differentiering är däremot möjlig när man positionerar sig i förhållande till de sammanfogande elementen i ett heterogent samhälle, som exempelvis respekt för människovärdet, oberoende av etnisk, kulturell eller religiös tillhörighet, sexuell identitet och könsidentitet eller fysisk och intellektuell förmåga. Pluralism främjar i bästa fall både en kritisk, differentierad kulturell självbild och den för civilbefolkningen absolut nödvändiga samhällsandan. Inte heller i ett pluralistiskt samhälle står allting till buds, men dess värderingar och normer definieras alltid med utgångspunkt i universell människorätt och är inriktad på utvidgning och demokratisering.
 
Pluralisering i stället för ledkultur

 
En pluralisering av den tyska självbilden skulle vara rättvisare gentemot den nationella minneskulturen, åtminstone som pluralisering nominellt alltid har förståtts som något som inbegriper flera röster. Historiska händelser och biografiska erfarenheter är av naturen tvetydiga, de tolkas först i efterhand och sätts i sina sammanhang bredvid andra historiska skisseringar. Det är ett felaktigt antagande att människor som saknar personliga, biografiska band till nationalsocialismen eller Förintelsen inte är i stånd att hitta en plats inom minneskulturen. Den ”humana substansen” (Habermas, s. 114) håller samman pluralistiska samhällen, det gör inte en abstrakt ”ledkultur” med sikte på ett homogent samhälle, till och med om den definieras öppnare än vad Seehofer och de Maizière gör.
 
Vägen till en genuint pluralistisk självbild för Tyskland tycks för närvarande långt borta. Men förstår man ”identitetsskapande” så som ”en kontinuerlig läroprocess” (Habermas, s. 116) kan man åtminstone hoppas att den symboliska och systematiska exkluderingen av hela befolkningsgrupper snart är ett minne blott. För det är inte mångfalden som hotar det demokratiska fundamentet, utan minskningen av civilsamhällelig solidaritet.
 
 
Litteratur:
 
Aleida Assmann: Das neue Unbehagen an der Erinnerungskultur. Eine Intervention. Kindle Edition. München 2013.
 
Jürgen Habermas: „Können komplexe Gesellschaften eine vernünftige Identität ausbilden?“ In: ders., Zur Rekonstruktion des Historischen Materialismus, Frankfurt am Main 2001, S. 92-126.
 
Astrid Messerschmidt: Weltbilder und Selbstbilder. Bildungsprozesse im Kontext von Globalisierung, Migration und Zeitgeschichte, Frankfurt am Main 2009.
 
 
Internetkällor:
 
„Seehofer legt im Integrationsstreit nach“, Zeit Online, 16.10.2010, http://www.zeit.de/politik/deutschland/2010-10/seehofer-sieben-punkte-plan [senast citerad 2018-02-27]
 
Thomas De Maizière: Das ist De Maizières Zehn-Punkte-Plan, FAZ.NET,  02.05.2017, http://www.faz.net/aktuell/politik/inland/thomas-de-maizieres-zehn-punkte-plan-14994262.html [senast citerad 2018-02-27]