Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

SED-medlemsbasens inre reträtt under 1980-talet
Tigande partikamrater

SED-konferens i Brandenburg an der Havel 1984
SED-konferens i Brandenburg an der Havel 1984 | Foto: Stadtmuseum Brandenburg an der Havel

I skuggen av murens fall hösten 1989 skedde omfattande utträden ur Tysklands socialistiska enhetsparti (SED). Det blev början på medlemspartiets inre sammanbrott och beseglade dess maktförlust. Men massutträdena var ingen plötslig och nödtvungen reaktion under de sista omvälvande åren, utan slutpunkten på en längre historia av reträtt inom partiet. Den försörjningskris som uppstod under 1980-talet skulle väsentligen bidra till statspartiets inre sönderfall

Von Sabine Pannen

För precis 30 år sedan spreds runt om i världen bilderna av demonstrerande DDR-medborgare, murens fall och överväldigade öst- och västtyskar. Samtidigt, fjärran från det mediala intresset, lämnade SED-medlemmar stapelvis ifrån sig sina partiböcker, stannade kvar på sina kontor eller i sina bostäder, eller delvis anslöt sig till demonstrationerna. Men hur kom det sig att alla dessa plötsligt vände sig bort från SED, de som i decennier ställt upp för statspartiets politik i företag, skolor eller i grannskapen och till viss del med stort engagemang verkat i partiets namn? Motiven var inte bara opportunistiska. Det uppstår nämligen annan bild om man inte betraktar SED-medlemmen som en kugge i ett väloljat diktatoriskt maktmaskineri, utan i stället som en självständig, social aktör som iklädde sig rollen som en partimedlem i vardagslivet.[1]
 
Statspartiets medlemmar


SED växte i stadig takt sedan grundandet 1946 och nådde sin höjdpunkt 1987 med över 2,3 miljoner medlemmar. På 1980-talet ägde var sjätte vuxen en partibok och SED var djupt förankrat i det socialistiska samhället. Partiet var präglat av (industri-)arbetare och anhöriga till tjänstemän, så som industriföretagens specialister och chefer, eller yrken inom ideologiproduktionen och -kommunikationen, samt inom säkerhetstjänsten, militären och polisen. SED var ett kader- och arbetarparti. Förvaltningscentrum som Östberlin eller distriktsstäderna samt industriorterna blev därför betydelsefulla för partiets närvaro[2] , där inte bara avlönade funktionärer utan också vanliga partimedlemmar gavs en systembevarande roll.
 
 
Medlemsbasens roll som förmedlare

 
SED organiserades operativt utifrån sina medlemmar. Varje måndag efter arbetsdagens slut över hela republiken ägde de obligatoriska partimötena rum – i fabriker, skolor eller myndigheter, medan partilösa kolleger fick gå hem. Frånvaro utan skäl kunde precis som kritik av partiledningens politik innebära partistraff eller eventuellt också konsekvenser i yrkeslivet. Sedan byggandet av muren hade såväl jakten på ”fiender” inom partier som livliga, politiska diskussioner varit en sällsynthet. I stället dryftades och leddes det inte så händelserika vardagslivet på medlemsmötena. Just vid mötesborden på industriföretag fördes intensiva diskussioner om olika problem och man avkrävde stöd från ”partikanalen” – klagomålen gällde bland annat överfyllda spårvagnar under rusningstid, trasiga värmepannor i verkstadshallarna eller uteblivna produkter i butikshyllorna. Den regionala partiapparaten gav inte bara det efterfrågade stödet till sina partimedlemmar. Från particentralen försågs även medlemmarna med förhands- och bakgrundsinformation om partiledningens inrikes- och utrikespolitik, och gavs en argumentationsapparat att sätta in för att försvara SED:s politik bland kolleger. Medan den repressiva kraften tjänade som en hotfull kuliss i bakgrunden, stod i förgrunden de föga mindre nervslitande uppgifterna med arbetet i vardagen och legitimerandet inför systemet. Partimedlemmar tog på sig sin tilltänkta roll som förmedlare till viss del med stort engagemang, vare sig det helt enkelt gällde att märkbart förbättra sina egna levnadsförhållanden eller profilera sig bland kolleger och grannar som en ”fixare” som alltid ställer upp.[3] När ekonomin började dala på 1980-talet drog dock allt fler sig tillbaka från denna roll – med allvarliga konsekvenser för den politiska stabiliteten.
 
Uppkomsten av ”bristsamhället”
 
Försörjningsbristen var ständigt på tapeten i DDR. Men det var först på 1980-talet som denna konfliktyta blev kraftfull nog att spränga systemet. Efter Erich Honeckers tillträde till makten inleddes på 1970-talet en omfattande socialpolitik som på medellång sikt ställde orimliga krav på ekonomin. Följderna märktes i vardagen först på 1980-talet. Från september 1980 registrerade Ministeriet för statssäkerhet (Stasi) även bland partimedlemmar en oerhörd frustration över växande luckor i sortimentet och prishöjningar. Irritationen växte när partiledningen både offentligt och i partiet förteg alla dessa problem som inte kunde undgå någon. Så kunde partimedlemmar och partisekreterare svara med en axelryckning på alla krav på förklaringar som belastade dem. Försörjningskrisen skulle förvärras under de kommande åren. På företagen ökade reservdels- och råvarubristen, stilleståndstiderna och extraskiften. På hösten 1986, av Stasis lägesrapport att döma, hade den allmänna insikten om att DDR utvecklats till ett ”bristsamhälle” helt slagit igenom.
 
Medlemsbasens reträtt

Denna krisinsikt fick en kraftig skjuts när man Erich Honeckers order i slutet 1985 luckrade upp förordningen om privatresor till Västtyskland. Därefter fick allt fler DDR-medborgare hälsa på sin släktingar i väst. Från 1987 var det till och med över en miljon.[4]  Skildringarna från hemvändare som semestrat i väst eldade på debatten om det usla försörjningsläget på hemmaplan. Utbudet av varor på båda sidor jämfördes nu med egna ögon, vilket inte bara hade en demoraliserande verkan. Partimedlemmar hade det också allt svårare att hävda sig agitatoriskt. Den regionala partiapparaten fick så småningom se sig besegrade i sin oförmåga att lösa problemen. Partisekreterare på industriföretag noterade att informationen från den regionala partiapparaten om konkreta hjälpåtgärder allt oftare uteblev och partimedlemmar på mötena fick därför tyst resignera. När partiapparatens förmåga till lösningar tynade bort tycktes politiskt engagemang vid det laget poänglöst.[5]
 
När utbytet av partidokumenten inleddes sommaren 1989 för att styra medlemsbasen på partiledningens kurs kom styrningsförlusten inom partiet till ett avgörande skede. Denna ritual, som genomfördes vart tionde år och där partimedlemmar i enskilda samtal med partisekreteraren skulle bekänna sig till SED:s politik, fungerade inte längre. SED-medlemmar deklarerade nu sitt utträde ur SED och än viktigare: Partisekreterare, som med hjälp av repressiva åtgärder skulle ha varit tvungna få partikamrater att stanna, kapitulerade inför uppgiften. De förmådde inte urholka motiven för utträde. I så måtto inleddes vågen av utträden redan före massdemonstrationerna.[6]
 
Försörjningskrisen som faktor för sammanbrott

I en dossier från september 1989 beskrev Stasi det ödesdigra läget för medlemsbasen och identifierade tre huvudskäl till ökande utträden: försörjningsmisären, den tröstlösa informationspolitiken och bristande förtroende för partiledningen. Partimedlemmar, enligt Stasi, kände sig lämnade ensamma med sina bekymmer.[7] Känslan av att inte längre få stöd från partiapparaten fjärmade partimedlemmarna först från rollen som förmedlare och sedan från SED över huvud taget. Medan näringslivs- och försörjningskrisen utgjorde den centrala konfliktytan inom industriföretagen fanns det andra frågor inom andra miljöer i partiet som på ett utslagsgivande sätt fick människor att vända ledningen ryggen, exempelvis västs växande närvaro[8] eller Gorbatjovs reformpolitik. Avgörande är att ingen var vare sig i stånd eller villig att försvara partiledningens politik.

[1] Föreliggande text grundar sig på författarens avhandling som utkom i maj 2019 i sin andra upplaga på Christoph Links Verlag. Sabine Pannen: ”Wo ein Genosse ist, da ist die Partei!”? Der innere Zerfall der SED Parteibasis 1979-1989, Berlin 2019. Detta samhällshistoriska perspektiv på SED har även följande studier: Andrea Bahr: Parteiherrschaft vor Ort. Die SED-Kreisleitung Brandenburg 1961-1989, Berlin 2016; Rüdiger Bergien: I ”Generalstab der Partei”. Organisationskultur und Herrschaftspraxis der SED-Zentrale (1946-1989), Berlin 2017. Se även: Rüdiger Bergien/Jens Gieseke (utg.): Communist Parties Revisited. Socio-Cultural Approaches to Party Rule in the Soviet Bloc, 1956-1991, New York/Oxford 2018.
[2] Jfr. Michel Christian/Jens Gieseke/Florian Peters: Die SED als Mitgliederpartei. Dokumentation und Analyse, Berlin 2019. Se även Pannen, ”Wo ein Genosse ist, da ist die Partei” (not 1.), sid. 43-46.
[3] Pannen, ”Wo ein Genosse ist, da ist die Partei” (not 1), sid. 171-174.
[4] Hertle, Hans Hermann: Chronik des Mauerfalls. Die dramatischen Ereignisse um den 9. November 1989, Berlin 1996, sid. 45-50
[5] Pannen, ”Wo ein Genosse ist, da ist die Partei” (not 1), sid. 175-196.
[6] Pannen, ”Wo ein Genosse ist, da ist die Partei” (not 1), sid. 281-292.
[7] ZAIG: Hinweise auf beachtenswerte Reaktionen von Mitgliedern und Funktionären der SED zu einigen aktuellen Aspekten der Lage in der DDR und zum innerparteilichen Leben, Berlin, 11.9.1989, i: Armin Mitter/ Stefan Wolle (utg.): Ich liebe euch doch alle! Befehle und Lageberichte des MfS, Januar-November 1989, 3. uppl., Berlin 1990, sid. 148-150.
[8] Sabine Pannen: Die neue Zweiklassengesellschaft – Die Politik der Westöffnung und der innere Zerfall der SED-Parteibasis, i: Deutschland Archiv, 2018.03.19, länk: www.bpb.de/266361

upp