Livet under corona (SvD)
”Min kropp har svikit mig och nu ska jag dö”

Cecilia Hansson
Foto: Martin Vallin

Revbenen svider, en stålkorsett runt bröstkorgen. När hennes lungor slutar fungera blir Cecilia Hansson argsint och skuldtyngd. Men hon lär sig också något om Franz Kafka, och om sin egen mormor.

Det börjar som en stor vårtrötthet, men efter några dagar börjar det ila mellan revbenen och huvudet värker som under ett migränanfall.

Jag tänker på påskäggen, på tårtan som ska bakas och utflykterna som jag och familjen ska ta oss för. Men när ett tryck över lungorna infinner sig bleknar allt annat. Revbenen svider och det känns som om jag har en stålkorsett som håller in bröstkorgen. Jag svettas, kan inte göra annat än att lägga mig ned och försöka andas medan febern sköljer över mig i varmvåta vågor. 

Lungsjukdomar som har betytt så mycket för litteraturhistorien! Carl Michael Bellman, Edith Södergran, Harriet Löwenhjelm, Anton Tjechov och Molière – alla dog de av tuberkulos. Var det just närheten till döden som orsakade det febrigt produktiva tillståndet? Att de visste att de skulle dö, och att skapandet skedde i en kamp mot tiden? 

I österrikaren Thomas Bernhards självbiografiska romaner ”Andhämtningen” (övers: Lars W Freij, Tranan 2011) och ”Kylan” (övers: Susanne Widén, Tranan 2011) berättas om hur det är att som lungsjuk 18-åring tas in på sjukhus, för att senare interneras på olika sanatorier. Scenerna från ”Andhämtningen”, från det sjukhusrum som berättaren kallar för dödsrummet, efter dess funktion, går inte att skaka av sig. Under ett besök matar berättarens mor honom med apelsinklyftor, samtidigt som en man avlider strax bakom dem. Allt pågår samtidigt – ätandet, tvättandet och döendet – och alla detaljer registreras av berättarjaget.

Sjuksystrarnas omsorg om de katolska ritualerna, snarare än om de döende, i kombination med sjukhusprästernas och läkarnas instrumentella hårdhet – allt detta skulle komma att lägga grund för författarens livslånga besatthet av det katolskt post-fascistiska Österrike. Länge kallade sig Österrike för ”nazisternas första offer” och efter andra världskriget ansågs det inte nödvändigt att bearbeta att landet varit effektivt i sin förföljelse av den stora judiska minoriteten, att det funnits en ”austrofascism” sedan 1930-talet, och att många österrikare delade Hitlers värderingar. Hos Thomas Bernhard blandas vreden över hemlandets tystnad samman med lungsjukdomen, och tillsammans blir dessa en drivkraft för det språkliga uppror som ska prägla hela hans författarskap.

I ”Andhämtningen” får berättarjaget sista smörjelsen, och vet att han snart efter detta ska skyfflas undan, lämna plats för någon annan. Få ett lakan virat om kroppen och en lapp om stortån som berättar vem han varit. Ur detta växer ett ostoppbart, inre raseri.

”Ta bort täcket, öppna balkongdörren, jag måste få luft”, väser jag åt min man när trycket runt revbenen hårdnar. Men ingenting hjälper. När lungorna strejkar fungerar ingenting, särskilt inte humöret. Det är som om kroppen imploderat. Revbenen blir ett tungt, tryckande skal. Vid tuberkulos-operationer opererade man ibland bort revben, för att ge lungorna mer av utrymme och mindre tryck.

I sina romaner skriver Thomas Bernhard fram det tillstånd som jag upplever. Hans språk liksom hostar sig fram, med omtagningar och sidospår, utan att någon förlösning ges. Det organ som ska tillföra kroppen syre och liv har hakat upp sig, det är som att gång på gång kraxa slem i en spottflaska på sanatoriet Grafenhof utanför Salzburg. Att delta i tävlingen där, den som pågår i romanen ”Kylan”, om vem som lyckas fylla sin flaska fortast.

”Oroa dig inte, vi har starka lungor säger min mamma när jag pratar med henne i telefon. Hon är pensionerad farmaceut och när hon var liten upplevde hon hur min mormor tog hand om barn, hushåll och bondgård, samtidigt som hon väntade på en plats på sanatoriet i Sandträsk. Mormor överlevde två omgångar av tuberkulos och kom sedan hem och levde tills hon blev gammal. Jag minns aldrig att hon satt still, hon var i ständig rörelse mellan köket, potatiskällaren och göromålen på gården. 

Tuberkulosen var allmänt utbredd under 1800-talet och i början av 1900-talet. I Europa började tuberkulosfallen öka under 1600-talet och de nådde sin topp under 1800-talet, när närmare vart fjärde dödsfall var orsakat av sjukdomen. Även Norrbotten, där mina morföräldrar bodde, drabbades hårt. Vid sekelskiftet skördade sjukdomen årligen omkring 500 offer i länet. Sanatoriet i Sandträsk öppnades 1913, det fanns plats för 88 patienter. Det var inte alla som fick plats där, även bland de som skulle behövt det. Man fick bygga ett nytt sanatorium, och det stod färdigt 1931. Där fanns 345 vårdplatser. Men platserna räckte inte ändå. Först med penicillinets genomslag på 1950-talet kunde sjukdomens framfart bromsas.

När jag för några månader sedan, före coronakrisen, när världen fortfarande snurrade som vanligt, åt middag med den tyska poeten Monika Rinck och hennes partner Valentin Groebner – professor i historia – kom vi att tala om lungor. Monika tipsade om den amerikanska poeten Juliana Spahrs diktsamling ”Denna förbindelse mellan alla med lungor” (övers: Athena Farrokhzad, Ellerströms 2020) och Valentin sa, att många som drabbats av tuberkulos under förra seklets stora våg, uttryckt känslan av att vara den enda i världen som drabbats. Att den ensamheten, eller utvaldheten, var gemensam för dem, där de levde, på olika platser. De var avskärmade från varandra, och på samma gång osynligt förbundna genom sina lungor.

Mellan svettningarna tänker jag på alla misstag jag själv gjort, hur jag själv sannolikt bär skulden för att jag nu är sjuk. Jag borde hållit dottern hemma från skolan, som man gjort i så många andra länder. Och varför skalade jag inte äpplena från Ica? Varför gick jag ens till Ica? Och: kan jag ha smittat den vän som jag promenerade med häromdagen? Vi råkade ju krama om varandra, glömde av oss när vi sa hejdå, och skrattade lite åt det. Vi som är friska ska väl få kramas, sa vi. Ligger även hon sjuk nu, på grund av mig?

Sanatorier associeras ibland till de vilohem där bättre bemedlade kunnat vila ut, och där gränsen mellan vårdinrättning, nervhem och spa är flytande. Många är de som har frisknat till i Alperna, eller druckit brunn. Ofta är dessa inrättningar förknippade med en air av mystik. Sanatoriet Monte Verità i Schweiz utgjorde exempelvis en mötesplats i början av förra seklet för dåtidens alternativa och intellektuella. Som Hermann Hesse, Carl Gustaf Jung, Hugo Ball, Else Lasker-Schüler, Paul Klee och Rudolf Steiner. Ekologiska odlingar frodades, parallellt med nya tankar om dans, konst, litteratur och filosofi.

Men varken i Thomas Bernhards romaner eller min mormors verklighet var sanatorievistelserna förbundna med något romantiskt eller förhöjt. Ovisshet och oro ackompanjerade behandlingarna i Sandträsk. Skulle man få komma hem, skulle man överhuvudtaget överleva? 

Min dotter kommer med vatten och smärtstillande på en bricka, maken kokar te och skurar ur kräkhinkarna. Jag är på samma gång omsluten och helt ensam inför sjukdomen. Rör mig försiktigt i sängen. Trycket över lungorna gör att jag inte får ned luften mer än till hälften. Det snurrar och sticker i ansiktet. Hur ska det gå om jag inte längre finns? Påskens innebörd har aldrig känts så verklig som nu. Min kropp har svikit mig och nu ska jag dö.

”Andhämtningen” slutar med att den unge berättaren skrivs ut från det sanatorium där han har vistats och ådragit sig en ännu värre lungåkomma. Det är påsk, och samtidigt som han får veta att hans mor är sjuk i cancer blir han själv remitterad till det mer hårdföra sanatoriet Grafenhof. Påskfirandet måste abrupt avbrytas.

När jag på långfredagen talar med sjukvårdsupplysningen 1177 ber de mig beskriva min andning. Sjuksköterskan tycker att jag låter ”ofokuserad” och menar att jag borde åka in till akuten så att de får titta på mina lungor och på mig överhuvudtaget. Alla runtom mig är oroliga. ”Jag behöver bara sova”, säger jag, och så gör jag det.

När jag vaknar på påskdagen är det nästan som vore jag återuppstånden. Andningen är tillbaka, så som jag känner igen den. Jag slår upp balkongdörrarna, och luften fyller mina lungor med ny kraft. Jag tror att, nu har sjukdomen passerat. Det ska visa sig att jag har fel.

Även Thomas Bernhard repade sig, sista smörjelsen hade varit ett misstag, men lungsjukdomen skulle följa honom genom hela livet. Och vreden lämnade honom inte heller. Han blev känd som en av sitt lands främsta litterära häcklare, med sina malande monologer om skuld och krigets efterverkningar i en djupt mänsklig civilisationskritik och en aldrig sinande hatkärlek till Österrike.

Med de mörkare sidorna av tillvaron sysselsatte sig även den tysk-judiske författaren Franz Kafka (1883–1924). Också han var lungsjuk i tuberkulos, och trots att jag genom åren både direkt och indirekt har sysselsatt mig med hans författarskap, inser jag nu att det kan finnas helt andra ingångar än de jag tidigare tänkt på. Den rent fysiska instängdhet som Kafka beskriver i kortromanen ”Förvandlingen” (övers: Hans Blomqvist och Erik Ågren, Bakhåll 2020), där huvudpersonen en morgon finner sig förvandlad till en skalbagge, kanske inte alls gestaltar det allmänna utanförskap som en tyskspråkig jude i Prag kunde känna. Denna inre klaustrofobi kan lika gärna ha sitt ursprung i erfarenheten av lungsjukdom. Och med samma logik kanske romanen ”Processen” (övers: Hans Blomqvist och Erik Ågren, Bakhåll 2019), där huvudpersonen står anklagad för ett okänt brott, inte främst är en gestaltning av fruktan inför fadern, ödet eller Gud.

Att det är något asexuellt över Kafka, kan även det gå att förstå mot bakgrund av lungsjukdomen? För vem orkar tänka på sådana aktiviteter när man knappt kan andas? Och hans ”kärleksbrev” till fästmön Felice Bauer, och sedan de till själsfränden Milena Jesenská, den rasande begåvade skribenten och översättaren, hon som översatte Kafka och andra till tjeckiska, och sedan gick under i koncentrationslägret Ravensbrück. De brev som jag tidigare tolkat som egofixerade och neurotiskt mansplaineraktiga, instängda i sitt jag – tänk om även de har samma upphov?

Jag repar mig långsamt från sjukdomen. Det kommer flera bakslag i form av lungkramper, och det gör mig tjatig och tvär mot min omgivning. Istället för att glädja mig åt de små framstegen, som att jag kan vara uppe några timmar om dagen och att huvudvärken lättar, gnäller jag över småsaker. Insikten att min kropp när som helst kan bedra mig har etsat sig in och det enda jag vill tala om är mina lungkramper. Men ärligt talat: vem orkar med det i längden?

Ett av Kafkas första sparade brev till Milena Jesenská lyder: ”Lungan alltså. [...] Hos mig började det för omkring tre år sedan med en blodstörtning mitt i natten. Jag steg upp, upprörd som man blir av allting nytt (i stället för att ligga kvar som jag längre fram fick veta att man ska) naturligtvis lite rädd också, gick bort till fönstret, lutade mig ut, gick till lavoaren, gick omkring i rummet, satte mig på sängen – hela tiden blod.” (övers: Viveka Starfelt, Wahlström & Widstrand, 1954).

Brevet kommer sig av att Milena Jesenská har berättat att hon är sjuk. Franz Kafka avfärdar det emellertid med att det säkert inte är någon fara, för att sedan ingående berätta om sin egen lungsjukdom, den som senare skulle komma att ta hans liv. Om detta är rätt sätt att uppvakta någon på kan nog diskuteras. Men ett gammalt talesätt lyder: ”Varav hjärtat är fullt, därav talar munnen.”

Hur ska man göra när lungorna är fulla av slem, blod eller virus? Är då detta det enda man kan skriva om? Kanske är det så, och i så fall är vi alla förlåtna – även jag själv.

Källa: Svenska Dagbaldet 
Publicerad 2020-05-15

Cecilia Hansson arbetar för närvarande med en roman om lungsjukdom och sanatorier i svenska Tornedalen, med utgångspunkt i sin mormors erfarenhet av tuberkulos. Romanen utkommer på förlaget Natur & Kultur, 2021