Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Ny avhandling
Arbeit am Zufall. Die Formierung des modernen deutschen Romans im 18. Jahrhundert.

Drönarbild över Stockholms Universitet i höstskrud.
Drönarbild över Stockholms Universitet i höstskrud. | Foto: Sören Andersson/Stockholms universitet

Fredrik Renard har nyligen disputerat vid Stockholms universitet på avhandlingen ”Arbeit am Zufall. Die Formierung des modernen deutschen Romans im 18. Jahrhundert”. I intervjun får vi erfara mer om avhandlingens utgångspunkt och varför Renard valde just detta ämne.

Von Ludvig Berggren

Fredrik Renard, du har nyligen disputerat vid Stockholms universitet på avhandlingen ”Arbeit am Zufall. Die Formierung des modernen deutschen Romans im 18. Jahrhundert”. Vi ber att få gratulera. Skulle du i korthet kunna säga vad den handlar om?
 
Fredrik Renard privat Min avhandling handlar om hur den tyska moderna romanens tillblivelse under 1700-talet kan förstås som en rörelse mellan form och formlöshet. Utgångspunkten är att den roman som vill vara modern på något sätt både måste hantera den formlöshet och slumpmässighet som den ärver från sina föregångare (den antika äventyrsromanen, riddarromanen, barockromanen, etc) och den (icke)position den har i det klassiska genresystemet. Min tes är att romanen, till skillnad från de kanoniska genrerna vars form fastställdes i den strida ström poetologiska traktat som följde på Aristoteles Poetik, bestämmer sin form inifrån berättelsen, som en del av vad den handlar om.
Det jag kallar för ”arbete med slumpen/bearbetande av slumpen” är tänkt att beskriva hur den moderna romanen ger sig själv form genom att på olika sätt teoretisera och narrativisera slumpmässighet. Slump i detta hänseende är både det i romanen som måste ges form, men samtidigt också den outsinliga potential som gör att den moderna romanen är ständigt förnybar.
För att konkret visa hur detta går till närläser jag tre tyska romaner – Wielands "Agathon", Moritzs "Anton Reiser" och Goethes "Wilhelm Meister" – som alla på olika vis får skepnad i en produktiv konflikt med slumpen.
 
Vad fick dig att välja detta ämne?
 
Idéen väcktes när jag skrev en magisteruppsats om slumpens roll i Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Ursprungligen skulle Wieland, Moritz och Goethe, tillsammans med ett flertal författare ur den franska och brittiska litteraturen, bara utgöra det första steget i en läsning av hela den moderna romanens utveckling som en utdragen konflikt med slumpmässighet. När jag påbörjade analysen blev det emellertid tydligt att både mitt argument och romanerna krävde en typ av närläsning som inte är möjligt att göra med ett större korpus. Så jag blev kvar i inledningen.
 
Goethe-Institut är ju uppkallat efter ett av huvudföremålen i din avhandling. Vi blir förstås nyfikna på ditt intresse för denne författare. Vilken bok blev din ingång till Goethes författarskap och skulle du vilja rekommendera något särskilt verk?
 
För mig blev ingången till Goethes författarskap hans roman "Wilhelm Meisters läroår". Jag hade tidigare läst Faust och Werther, men aldrig riktigt fastnat för någon av dem. Jag kan inte påstå att Wilhelm Meister erbjöd mycket mer ifråga om ’hook’, men för mitt tema var den desto intressantare. Ett av lyckokasten med min avhandling är att den tvingade mig att stanna tillräckligt länge med Goethe för att hans genialitet skulle hinna ikapp mig. Det som är intressant med Goethe, men samtidigt ett problem, är att han på många sätt är lika modern som Flaubert, Joyce och Kafka, men samtidigt framstår som ålderdomlig i jämförelse med författare bara en generation yngre, som den i dag mycket populärare Jane Austen. En källa till kostymdramer på BBC kommer Goethe aldrig att bli. Det krävs att man läser, och läser flera gånger, för att det ska bli tydligt varför han är på nivå med Shakespeare och Dante. Därför är det också svårt att rekommendera ett verk. Goethe är som bäst om man läser honom som ett jätteverk, där varje roman, novell och drama är del av en större helhet som ständigt på nytt ställer frågan om det förflutnas plats i moderniteten.
 
Goethe-Institut erbjuder ju förutom kulturevenemang även språkundervisning. Hur kommer det sig att du behärskar tyska? Och vad fick dig att vilja fortsätta med tyska och så pass mycket att du nu i själva verket blivit en fullfjädrad forskare i ämnet?
 
Jag lärde mig tyska vid universitetet för att läsa tysk litteratur. Jag har för mig att det var Uwe Johnsons Jahrestage som lockade, men när jag väl kommit så långt att det faktiskt gick – om än med möda – att läsa de plattyska passagerna hade jag redan nått kandidatnivå och fått upp ögonen för mycket annat. Inte minst för Tyskland. Men jag skulle inte påstå att jag är en germanist. Att det blev just en tysk avhandling beror främst på att den tyska romanen under 1700-talet hade så pass mycket att säga om mitt tema.
 
Till sist, nu när din avhandling har lagts fram, vad händer härnäst?
 
Förhoppningsvis en fortsättning med ett litet annat perspektiv. Jag skissar på ett nytt projekt som är tänkt att behandla den moderna romanen och olika former av erfarande.

upp