Snabb-inloggning:

Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Joseph Beuys
Fett, filt och myter

Konstnär med hatt: Joseph Beuys på documenta 7 i Kassel, 1982.
Konstnär med hatt: Joseph Beuys på documenta 7 i Kassel, 1982. | Foto (Detalj): © picture-alliance / akg-images / Niklaus Stauss

2021 firar Tyskland ett alldeles särskilt jubileum: Den legendariske konstnären Joseph Beuys skulle i maj ha fyllt 100 år.

Von Romy König

Den som en gång sett honom ska sent glömma det: Joseph Beuys uppenbarelse – fiskarväst, vit skjorta, jeans och hans obligatoriska filthatt – har etsat sig fast i konstvärldens kollektiva minne. Hans berömda verk, hans aktioner och de legender om hans person som han själv gav näring åt har gjort det ännu mer.
Beuys föddes 1921 i Krefeld, Rhein, och väckte stort uppseende vid seklets mitt, inte minst för att han överskred de dittills rådande genregränserna. Han var tecknare och skulptör, konceptkonstnär och konstfilosof, politisk och andlig tänkare. Såväl i hans verk som i hans berömda citat och paroller återspeglas ett universalistiskt tänkande. ”Varje människa är en konstnär”, postulerade Beuys exempelvis, ”vare sig hon nu är sophämtare, sjuksköterska, läkare, ingenjör eller jordbrukare.” Beuys, som själv hade studerat vid Konstakademin i Düsseldorf och senare arbetat där som professor, var övertygad om att det är genom detta betraktelsesätt som människan utvecklar ”sina färdigheter”, vare sig hon är konstnär eller inte – och han lade till provokativt till: ”Jag menar inte att detta mer leder till konst inom måleriet än inom maskinteknik.”

EN RADIKAL IDÉ: KONST OCH LIV ÄR ETT OCH DETSAMMA

Detta förhållningssätt hör ihop med de koncept som Beuys kallade ”social skulptur” eller ”utvidgat konstbegrepp”. En kärnpunkt i dessa idéer är att tänkande, konst och samhälleliga och politiska diskurser ska uppfattas som en helhet, i vilka konst och liv genomsyrar varandra – även detta är en radikalt ny tanke i 1960- och 1970-talets konstvärld. Beuys ville avförtrolla konstföremålen eller dess utställningsplatser – och ge dem liv. Om konstverk uttryckte han att idéerna riskerar att stelna i verken och ”slutligen hamna på efterkälken”.  Snarare är det så att det genom människorna som ”idéerna rör sig framåt”. Ina Conzen på Staatsgalerie Stuttgart berättar att Beuys ansåg att muséet inte skulle likna en skattkammare, ”utan en levande plats för ständiga sammankomster”. I Stuttgart äger sommaren 2021 med anledning av Beuys 100-årsdag en rad utställningar rum, vilka alla belyser Beuys skapande; Conzen har varit kurator för denna resumé som lägger tonvikten vid Beuys förhållande till muséet som institution. ”Han framhöll att muséet snarast skulle vara en plats för samhällelig debatt.”
Konsten ska vara politisk: 1971 grundade Joseph Beuys tillsammans med flera andra konstnärer en politisk ”organisation för direktdemokrati” med kontor i Düsseldorf – och ett år senare invigde han på documenta 5 ett ”Kontor för direktdemokratin genom folkomröstning”. Konsten ska vara politisk: 1971 grundade Joseph Beuys tillsammans med flera andra konstnärer en politisk ”organisation för direktdemokrati” med kontor i Düsseldorf – och ett år senare invigde han på documenta 5 ett ”Kontor för direktdemokratin genom folkomröstning”. | Foto (Detalj): © documenta Archiv © Estate of Joseph Beuys / VG Bild-Kunst, Bonn 2014, Foto: Brigitte Hellgoth Detta tog sig till uttryck i Kassel 1972, när Beuys deltog i det högt ansedda documenta 5 för samtida konst förde han inte med sig några skulpturer eller ställde ut sina teckningar, utan installerade sig själv plötsligt i ett eget kontor – Kontor för direktdemokratin genom folkomröstning – i utställningsrummen. Här satte han sig ner och väntade på besökare för att tala med dem om hur direktdemokratin ska utformas.

EN MATERIALETS OCH MYTERNAS MAN

Däremot vore det fel att förminska Joseph Beuys, som gick bort 1986 i Düsseldorf, till hans betydelse som aktionskonstnär. Han införde exempelvis även ett ”nytt materialspråk”, berättar Ina Conzen. Legendarisk är inte minst hans fettstol från 1963, om vilken han senare förklarade att fett tar ”vägen från en kaotiskt förströdd, energi-ofokuserad form till en form.” Eller hans drygt 20 år gamla fetthörn: en ca 5 kilo tung smörklump, fastkletad i ett hörn i ateljé i Düsseldorf – och bortskrapad 1986, några månader efter Beuys död av en alltför ivrig vaktmästare. Det skulle vid det laget ha ”luktat väldigt illa”, sade sig vaktmästaren vid tiden.
Rester av Beuys ”fetthörn” som skrubbades bort av vakmästaren några månader efter Beuys död. Rester av Beuys ”fetthörn” som skrubbades bort av vakmästaren några månader efter Beuys död. | Foto (Detalj): © picture alliance/dpa/Rolf Vennenbernd
Lika förankrad i det kollektiva minnet är hans filtkostym, en av Beuys mest kända skulpturer, från 1970. Filt, vilket Beuys hela tiden återvände till, uppfattar han som en isolator, genom vilken värmeenergin – för honom en kraftkälla för skaparglädje – kan sparas. Av filt och fett, som han också tillmätte värmebevarande egenskaper, konstruerade Beuys inte bara konstverk, utan också legender: till exempel att han efter sin flygkrasch under andra världskriget skulle ha läkts av tatater med filt- och fettförband. En myt enligt dagens konsthistoriker.
Beuys ”filtkostym” från 1970 i Neue Pinakothek i München som del av utställningen ”Ich bin ein Sender. Beuys ”filtkostym” från 1970 i Neue Pinakothek i München som del av utställningen ”Ich bin ein Sender. | Foto (Detalj): © picture alliance/dpa/Nicolas Armer

DET LEVANDE BESTÅr

Vad består efter 100 år Beuys? En annan konstförståelse är Ina Conzen säker på: Sedan Beuys ser man annorlunda på konst, man tillåts göra sig tankar om vad konst överhuvudtaget är och om huruvida konsten kan förändra världen. Den som idag åker till eller genom documenta-staden Kassel kommer dessutom knappt förbi ett av Beuys bestående och levande konstverk som är utfört i hans anda av ”social skulptur”. Med anledning av documenta 7 lät konstnären plantera 7000 ekar i staden, det första trädet satte han själv 1982, det sista planterade hans son 1987. Att dessa träd – och därmed ett av Beuys sista konstverk – skulle kunna få ett liknande öde som fetthörnet, vilket alltså plumpt togs bort, behöver man inte befara. Sedan 2005 är de minnesmärkta.

upp