Snabb-inloggning:

Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1) Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Minnestext om Olof Modigh 1945 – 2021
”Jag är inte svensk, jag är Mellaneuropé”

I kvarlåtenskapen efter Olof Modigh (1945-2021) hittades 39 dagböcker och anteckningsblock som sträcker sig från åren 1991 till 1994 samt 2008 till 2014.
I kvarlåtenskapen efter Olof Modigh (1945-2021) hittades 39 dagböcker och anteckningsblock som sträcker sig från åren 1991 till 1994 samt 2008 till 2014. | © Goethe-Institut

När Olof Modigh avled den 5 juni 2021 tillföll allt han ägde Goethe-Institutet i Stockholm, i enlighet med hans testamente. Vem var han? Johannes Tångeberg försöker lära känna en person han aldrig träffat.

När Olof Modigh en varm vårdag 1991 tittar ut genom fönstret från sin nyköpta lägenhet i Malmö ser han en gata ”med liv och rörelse”, och han vet, att där längst bort står just i detta ögonblick en ”budbil från Danmark.” Det södra grannlandets huvudstad är mycket nära, liksom kontinenten, Tyskland. På Stortorget rullar bussar från Sassnitz in, med ”östtyskar för vilka världen äntligen öppnar sig”.

Och Olof känner samma sak, att ”världen efter alla år äntligen öppnar sig, även för mig.”

Det är uppbrottstid för Olof, och det är omvälvande tider i världen. Östblocket har fallit och Tyskland återförenats. Sverige kastas in i ekonomisk kris. Samtidigt lär Olof känna sin nya hemstad. Han är 45 år gammal och har nyss blivit uppsagd från banken, där han jobbat hela sitt yrkesliv. I Stockholm, där han bott och arbetat, har arbetslösheten känts tärande: ”Man kan tycka att den grå vardagen då man släpar sig till sitt arbete är enahanda, men när man inte ens gör det är det ännu mer förfärligt”. Nu, efter flytten till Malmö, är humöret bättre. Han hoppas att han ska trivas i södra Sverige, närmare kontinenten. Kanske starta en ny karriär, ett nytt liv? Han har uppnått ”om inte mina drömmars mål, så åtminstone det mål som går att uppnå realistiskt för mig numera”.

Det är så jag först möter Olof Modigh, arbetslös, på väg att börja något nytt, ännu med viss tillförsikt inför framtiden.

När han dör trettio år senare, sommaren 2021, står det klart att han testamenterat allt han ägt till Goethe-Institutet i Stockholm. Varför? Vem var han?

Några biografiska data, som lätt låter sig sammanställas, säger egentligen inte så mycket: Olof Ragnar Richard Modigh, född den 19 september 1945. Modern, Karoline, är från Österrike. Fadern, Ragnar, svensk. I familjen finns också storasyster Saga, född 1936.

Realexamen. Arbete på Götabanken från unga år. Ogift. Inga barn.

I hans kvarlåtenskap finns 39 anteckningsböcker med dagboksanteckningar. Den här berättelsen om Olof bygger till största del på dem. Här finns också några gamla dokument från Österrike och Sverige som ger en överblick över hans släkt, studier och arbetsliv.

Kan man lära känna en död person? Svaret måste bli nej. Och att fånga en människas liv, få en rättvis bild av det, låter sig heller aldrig riktigt göras. Men ändå. Här är jag nu, med en flyttkartong med dagböcker och urkunder. Vem var han, Olof, och vad var det med Tyskland, det tyska språket, Österrike, som fick honom att testamentera allt han ägde till Goethe-institutet? När jag försiktigt vecklar ut de gamla dokumenten från Österrike, där några är så sköra att de håller på att falla isär, och börjar läsa i den första dagboken, är min nyfikenhet väckt.

När Olof anar danska budbilar och ser tyska bussar längtar han ut. ”Jag är inte svensk, jag är Mellaneuropé”, skriver han 2008. Det är en typisk formulering. Under sina trettio år i Malmö, och säkert också dessförinnan, vill han egentligen vara någon annanstans. Det han längtar till finns söderut.

Detta är även anledningen till flytten till Malmö. Här hoppas han att hans tyskkunskaper ska vara mer efterfrågade på arbetsmarknaden. Att den optimala slutdestinationen egentligen ligger bortom Malmö har han klart för sig redan när han flyttar, och skriver att han bara nästan uppnått sina drömmars mål. Malmö är bra eftersom det ligger nära kontinenten. Men det är fortfarande Sverige.

Livet börjar på andra sidan sundet. Olof njuter av närheten till Köpenhamn, dit han åker mycket ofta, ibland varje vecka. Han berömmer det goda varuutbudet i den danska huvudstaden, älskar stämningen, trivs med att få titta på folkmassorna, storstadskänslan, att få köpa öl i livsmedelsbutiker. Köpenhamn är hans andningshål. ”Detta är inte Sverige”, konstaterar han ”med en suck av lättnad”. ”Detta är livlinan ut mot något som passar mig bättre.”

Utan Köpenhamn vore livet i Malmö hopplöst trist. Men samtidigt: Det är en plats ”ut mot något som passar mig bättre”, en öppning, inte heller det en slutdestination. I Köpenhamn ser Olof villaområden som påminner honom om tyska städer, och som han saknar längre norrut. Det han verkligen identifierar sig med är inte Danmark, utan det ”Mellaneuropa”, framför allt det tyskspråkiga Europa, som han ständigt återkommer och längtar till.

”Tyskan är det känslomässigt viktigaste språket för mig”, konstaterar han. Kopplingen fanns förstås där från början genom mamman. Ändå tog det tid innan han försonades med och började älska det tyska språket och kulturen. Att växa upp som ”tysk” i efterkrigstidens Sverige var inte lätt (att hans mor var från Österrike och inte Tyskland spelade här ingen roll). Omvändelsen kom när han reste till Västtyskland som 15-åring och ”fick frid”, som han skriver. Efter denna resa och mötet med framför allt Köln kunde han vända sig fullt ut mot Tyskland, det tyska språket och kulturen. Till sin mors ”gränslösa glädje.”

Efter det följde fler resor. Några år senare, 1964, till DDR. Mötet med den östtyska staten beskriver han senare som chockartat när han insåg hur påvert folk levde där, även i huvudstaden Berlin. Intresset för DDR skulle emellertid bestå, och han utvecklade med sina egna ord ett komplicerat förhållande till detta land. När de östtyska turisterna äntligen får resa ut och han ser dem i Malmö är det en stor sak. För förtrycket i DDR har han ingen förståelse, här ser han inga försonande drag. Ändå tar han i sin lägenhet i Malmö år efter år fram en liten DDR-vimpel den 7 oktober, DDR:s nationaldag.

1988 var han återigen i Köln. När han senare minns denna resa skriver han att han där upplevde ”en av få absolut harmoniska dagar” i sitt liv. I Berlin var han både i oktober 1989 och i oktober 1990. Dramatiska år, med DDR:s nära förestående kollaps och ett år senare, återföreningen.

Det är Tyskland han vill komma närmare, när han flyttar till Malmö. Han läser Frankfurter Allgemeine Zeitung samtidigt som han undviker svenska tidningar. Han lyssnar efter tyska på gatorna och går närmare om han hör någon prata språket. På Hovedbanegården i Köpenhamn ser han ett tåg med tyska och tjeckiska vagnar ”vilket gjorde allt värre”, en stund senare sätter han sig avsiktligt nära en kvinna på bussen som talar tyska, och dessutom med tydlig Wien-accent. ”Det var nästan för mycket på en dag.”

I början av Malmötiden söker han jobb med koppling till Tyskland, bland annat på ett fartyg som trafikerar Lübeck, men får aldrig napp. I stället får han mycket med Arbetsförmedlingen att göra. Det är lågkonjunktur, ”tvärstopp på arbetsmarknaden”. Kontakten med Arbetsförmedlingen är en smärtsam kamp mot byråkrater som inte kan hjälpa honom. Det talas om vidareutbildningar, men ”det är ingen mening med det som med något annat”, skriver han hösten 1993. Då har han ändå fått gå en ”EG-kurs” 1992. Den leder inte heller till jobb, men väl till en resa till Luxemburg och Bryssel där han känner sig ”hemma i Europa.” Senare läser han ytterligare kurser, bland annat i internationell ekonomi och affärstyska. Inte heller det leder till någon ny anställning. Först 1998-2001 och sedan igen 2002, arbetar han med Svenska för invandrare, SFI. Under denna tid skriver han inte dagbok, men när han senare blickar tillbaka på SFI-jobbet är det med viss tillfredsställelse. I hans kvarlåtenskap finns en lapp där hans 19 elever skrivit att de vill att han stannar: ”Vi tycker att han är en bra lärare för oss.” 2007 är arbetslivet slutgiltigt över när Olof blir sjukpensionär.
Olof Modigh (1945-2021) ligger begravd på Galärvarvskyrkogården på Djurgården. Olof Modigh (1945-2021) ligger begravd på Galärvarvskyrkogården på Djurgården. | © Goethe-Institut
Olof ångrar aldrig att han flyttade till Malmö. Ständigt återkommer han till hur mycket han uppskattar resorna till Köpenhamn. Men livet här är ändå motigt för honom. Han har hälsoproblem, besvär med ständiga sår eller utslag som han måste ägna lång tid åt att behandla. Han tycker inte att han blir väl bemött i Sverige eller att servicen här fungerar. Han drabbas av en vattenskada i lägenheten och klagar på att elementen är trasiga. Även mindre, för en utomstående till synes banala, motgångar i vardagen tynger honom ständigt, och driver honom inte sällan till förtvivlans rand. Under hela tiden läser han otroligt mycket och lyssnar minst lika mycket på radio, helst tyska eller danska stationer. Bortsett från kurserna, SFI-tiden och de motbjudande konfrontationerna med Arbetsförmedlingen har han inte kontakt med många människor. Några gamla vänner i Stockholmstrakten hör av sig ibland, under en period telefonerar han varje vecka med en före detta kollega från banken. Släktingar i Österrike skickar varje år julkort, och han talar med dem i telefon, men alla jular och andra högtider firar han ensam. Så har det varit ända sedan hans syster Saga dog 1986, bara femtio år gammal.

Lika stor som längtan bort är, är fördömandet av Sverige. Det är ett kallt och hårt land, med kalla och hårda människor, skriver han, och fruktar för att bli gammal och hjälplös här.

Jag kan inte låta bli att tänka att det är en drömbild som Olof målar upp med sitt ”Mellaneuropa”, där allt är bättre än i det Sverige han lider så mycket, kanske på samma sätt som med den tjugo år yngre kvinna som han flera gånger återkommer till i sina dagböcker, och som han träffade under några månader när han var i 40-årsåldern. Hon var den stora ljuspunkten i hans liv, hon ”räddade min värdighet och gav mig livet tillbaka”, skriver han – men tar aldrig kontakt med henne igen.

Så tänker jag i nästa ögonblick att det är förmätet av mig att tänka så. Han såg det han såg, upplevde det han upplevde och kände det han kände. Tyskland, Österrike, Mellaneuropa och den yngre kvinnan finns ju på riktigt, och Olof har mött allt detta på riktigt och funnit det värdefullt.

Jag kan identifiera mig med hans längtan. Vi har en liknande bakgrund, Olof och jag, som svenskar (eller åtminstone boende i Sverige, Olof såg sig ju inte som svensk) med en tyskspråkig mor, med intresset för och känslan av att höra hemma i det tyska språket och kulturen.

Jag skulle ha velat träffa dig, Olle. Jag tror att vi hade haft mycket att prata om. Vi hade kunnat göra upp resplaner, kanske till och med satt oss på det där tåget från Köpenhamn … jag hade velat skaka om dig och få dig att äntligen ge dig av!

Men jag vet att detta är och hade varit en omöjlighet. Inte bara på grund av det uppenbara faktum att jag fick höra talas om Olof först efter hans död, utan också eftersom han, åtminstone under de sista tjugo åren av sitt liv, tycks ha saknat förmåga att komma längre än till Köpenhamn.

Under 1990-talets första hälft reste han ännu en del. En dagsutflykt till Sassnitz. Resan med EG-kursen till Bryssel. Med kurskamrater till Rostock 1993. Till Berlin 1995. Till och med en större rundresa från Tyskland till Prag och Wien någon gång i början av 1990-talet, då han hälsade på sina österrikiska släktingar. Då trivdes han och levde upp. Men sedan, på 2000-talet, blev till och med en resa till vännen i Stockholm övermäktig, fick skjutas upp, avbrytas i sista stund och slutligen helt ställas in.

Ändå fanns längtan kvar, manifesterad i fortsatta regelbundna besök i Köpenhamn, därför blev mötet med de tyska vagnarna där och kvinnan med Wienaccent ”nästan för mycket”. Världen låg därute, men för Olof öppnade den sig nog inte fullt så mycket som han hoppades den där vårdagen 1991, då han nyss flyttat till Malmö. Kanske kom han ändå så långt ”som går att uppnå realistiskt för mig numera.”

Jag har aldrig träffat Olof, jag vet knappt hur han såg ut, det enda fotografi jag sett är från ett id-kort som upphörde att gälla 2011. Jag vet inte hur det såg ut i hans lägenhet. Men med tanke på hans utförliga redogörelser i dagböckerna för hur mycket han läste, måste den ha varit fylld av böcker. För mitt inre sitter han där, ensam, böjd över en bok eller lyssnande till en tysk radioutsändning. Kanske dricker han en öl som han köpt i Köpenhamn och tänker på harmoniska dagar i Köln eller omstörtande tider i Berlin, på de vänliga släktingarna i Österrike, på mor och far och på systern Saga. Och i denna inre vision är han, trots att jag aldrig fick förmånen att lära känna honom i verkliga livet, i ljust minne bevarad. 
 

Din åsikt är viktig

Berätta kortfattat vad du gillar och vad vi kan förbättra.

upp