Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Folkhemmet
​Bauhaus och det ideala boendet i Sverige

Södra Ängby
Södra Ängby med Ängbyhöjden och Ängbybadet från Mälarens strand, juni 2010 | CC BY-SA 3.0

Vad vet gemene man om Bauhaus?
Den som är lite insatt kanske associerar till stålrörsmöbler och Weimarrepubliken. Färre vet att den samhällsmedvetna formfilosofi som den tyska Bauhausskolan stod för har genomsyrat det mesta som byggts och designats i Sverige åtminstone sedan 1930-talet – och därför har spelat en avgörande roll i det svenska folkhemsbygget.

Von Salka Hallström Bornold

Den tyska Bauhausskolans vision – om att förena massproduktion med funktion, estetik och politiska idéer om social rättvisa – var i själva verket en av grundstenarna till brukskonsterna design och arkitektur, i synnerhet i Sverige där rörelsen ifråga kom att gå under namnet funktionalism. Det avskalade formspråket, välfärdsstatens ingenjörskonst och ”design för alla”-idealen som i dag betraktas som typiskt svenska eller skandinaviska fenomen – kommersialiserade av bland andra IKEA – var alltså importerade från Tyskland.

Så hur gick det till när Bauhausskolan kom att stå modell för svenska boendeideal? Och hur kom det sig att det fick så stort genomslag i Sverige?
Under 1900-talets första decennier, till att börja med, cirkulerade liknande idéer i Sverige som i det krigshärjade Tyskland, där den radikala Bauhausskolan grundades i Weimar och leddes av den legendariske arkitekten Walter Gropius. Arkitekturen stod i tydligt fokus: Gropius själv proklamerade i sitt manifest att ”det slutgiltiga målet för alla visuella konstarter är byggnaden” (1919), något som enligt samma text skulle skapas av ett nytt, klasslöst skrå av arkitekter, konstnärer och hantverkare. Hierarkierna skulle upplösas, estetiken förenklas och underställas det funktionella – allt i samhällets tjänst.
I svenska städer rådde i sin tur skriande bostadsbrist och misär, samtidigt som politiska idéer om social utjämning höll på att ta ideologisk mark med socialdemokratins maktövertagande.

Utvecklingen av nya boendeideal drevs framåt inte minst av Svenska Slöjdföreningen, ledd av arkitekten Gregor Paulsson. En annan pionjär av betydelse var Ellen Key, som tidigt formulerade den nya tidens idéer om det funktionella hemmet, präglat av luft och ljus, i texten ”Skönhet för alla” (1899). Detta i kontrast till 1800-talets överlastade inredning, och i enlighet med de socialestetiska reformrörelserna Arts and Crafts i England respektive Deutscher Werkbund i Tyskland.
De nyskapande idéer som förebådade modernismens genombrott i Sverige hämtades även från andra håll i Europa. Som konstnärskollektivet De Stijl i Holland, schweizisk-franske arkitekten Le Corbusier, konstruktivisterna i Sovjet – samt, bland annat, 1908 års ”Ornament und Verbrechen”, den fortfarande högaktuella essän där österrikiske arkitekten Adolf Loos argumenterade för dekorlös skönhet.

I Sverige fördes debatten via en rad banbrytande texter och utställningar, med Svenska Slöjdföreningen som fanbärare: från Hemutställningen i Stockholm 1917 till pamfletten Vackrare vardagsvara (1919) och Stockholmsutställningen 1930. Bakom varje utspel fanns en agenda liknade organisationen Deutscher Werkbunds – att stimulera konstindustrin, skapa nya smaknormer och göra konsten och arkitekturen samhällsnyttiga. Men också att bryta ner det hårt skiktade klassamhället genom att producera just ”vackrare vardagsvara”; det vill säga, serietillverkade inredningsprodukter som även arbetarfamiljer kunde ha råd med. Funktionalismens genombrott i arkitekturen brukar tillskrivas Stockholmsutställningen 1930, som Gropius själv besökte. Utställningen på Djurgården bestod av funktionalistiska husmodeller ritade av dåtidens avantgarde – arkitekterna Sigurd Lewerentz, Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Eskil Sundahl, Sven Markelius och Uno Åhrén. Influenserna från Bauhaus var tydliga; så hade också Gropius haft omfattande kontakter med svenska arkitekter under föregående år. Och 1931 publicerades det funktionalistiska manifestet ”Acceptera”, av samma arkitekter från Stockholmsutställningen i samarbete med Paulsson. Här argumenterade författarna mot det gamla kvarterssystemet, för en ny stadsbild med ”likvärdiga bostäder för alla” och ”ett öppet byggnadssätt med parallella huslängor, vilkas riktning bestämmes med hänsyn till solen”.

Bauhausskolan upplöstes 1933 efter trakasserier från den nytillträdda naziregimen, men det ideologiska och estetiska tankegodset kom att förvaltas på internationell nivå – och präglade Sveriges boendeideal fram till våra dagar. Det var på 1930-talet som den typiskt ornamentlösa, geometriska funkisarkitekturen, med platta tak och dekorlösa fasader, började stå modell för i princip varje nybyggnation i landet – en norm som utmanades först med 1980-talets postmodernism. Det funktionalistiska arvet lever kvar i varje hörn av landet, från sockerbitsvillorna i Södra Ängby till bostadsområden som Johanneberg i Göteborg och Malmgården i Malmö. Riktigt storskalig blev funktionalismen först med miljonprogrammets genomförande 1967-1977, då över en miljon bostäder byggdes över hela landet i funktionalistisk anda, på industriell nivå. Förorterna formgavs ofta efter den så kallade ”hus-i-park-modellen” med genomtänkta planlösningar, trafikseparering och glest placerade punkthus i parklandskap. Även om miljonprogrammet även omfattade låg- och småhus så har konceptet kommit att förknippas med de hårt kritiserade höghusområdena sedan dess, särskilt för den monumentala skala och tunga betongkänsla som blev karaktäristisk för vissa orter. På senare år är det Facebook-gruppen Arkitekturupproret som fört fram den skarpaste kritiken mot funktionalismens boendeideal, inte sällan med argument för 1800-talets förmodernistiska stenstad.
Men, som miljonprogrammets försvarare brukar hävda: tanken var god. Det gamla stridsropet ”likvärdiga bostäder åt alla” går igen i de bostadspolitiska målen från miljonprogrammets startår 1967, formulerade av den socialdemokratiska regeringen: ”Samhällets mål för bostadsförsörjningen bör vara att hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader”. De fraserna hade lika gärna kunnat uttalas av funktionalismens arkitekter. Det är också förklaringen till Bauhausskolans storslagna genomslag i Sverige: den historiska kombinationen av politisk vilja och samhällstillvänd arkitektur, med makthavare och arkitekter i gemensam strävan att bygga en välfärdsstat för alla. Det svenska folkhem som, med Per Albin Hanssons ord från det berömda radiotalet 1928, ”icke känner till”…”några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”. 
 
Asplund, Gunnar, Gahn, Wolter, Markelius, Sven, Paulsson, Gregor, Sundahl, Eskil, Åhrén, Uno. Acceptera. (Stockholm, 1931). 
Gropius, Walter. Bauhaus-Manifesto, i Programm des staatlichen Bauhauses in Weimar. (Weimar, 1919)
Key, Ellen. Skönhet för alla. (Stockholm, 1899).
Loos, Adolf. Ornament und Verbrechen. (Wien, 1908).
Paulsson, Gregor. Vackrare vardagsvara. (Stockholm, 1919).
 
 

upp