Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Introduktion
Mats O Svensson: Det förlorade Berlin

Berlin Bellevuestraße 1900
Berlin Bellevuestraße 1900 | public domain

Som ur en öken reser den sig. Byggd på sumpmark, omgiven av torr, sandig jord. Inte för inte har staden kallats såväl Nineve och Babylon, Fredrik den store däremot lovade att staden skulle bli ett Athen vid Spree. Det blev den aldrig. Det är en stad som är dömd till att alltid bli men aldrig vara, som konstkritikern Karl Scheffler föreslog 1910.[1] Över hundra år senare framstår yttrandet som lika relevant.

Berlin är staden som mer än någon annan europeisk huvudstad har, och fortsätter genomgå metamorfoser: från dubbelstaden Berlin-Cölln till preussisk residensstad, därefter huvudstad i det kejserliga riket, i Weimarrepubliken och i det Tredje riket; sönderbombat, ockuperad, uppstyckad och så åter huvudstad i den förenade förbundsrepubliken Tyskland. Varje epok har satt sin prägel på staden som inte sällan har förkroppsligat såväl de europeiska konflikterna som dess ideal. En stad som lagts i ruiner, styckats upp, varit scen för revolutioner och omformats av stadsplanerares mer eller mindre storvulna visioner, en stad som inte står still – även om den har ett behagligt lugn över sig. Berlin har varit med om mycket, därför verkar den ta saker och ting med ro.

Trots sina många förvandlingsnummer har staden onekligen bevarat en viss beständighet. Kalla det det berlinska. 1860 var varannan berlinare inflyttad, också idag är över hälften av stadens invånare födda någon annanstans. Det är en stad som är formad av migranter: Hugenotterna som fick i en fristad i på 1700-talet, de östeuropeiska judar som bosatte sig Scheunenviertel, ryska emigranter som på 20-talet förvandlade delar av Charlottenburg till Charlottengrad, och av turkiska gästarbetare som satt sin prägel på Wedding, Kreuzberg och Neukölln.

Till Berlin kommer man alltid för sent och det som länge gjorde Berlin så attraktivt håller på att byggas igen och byggas bort. De öppna platserna, de billiga ateljéerna trängs undan när multinationella techföretag erövrar staden. Om Berlin under nära tre decennier hade något ofärdig över sig så börjar den nu, på gott och ont, hitta en nya form.

Men framtiden är, som alltid, fortfarande öppen. Staden växlar oavbrutet karaktär, uppfinner sig själv ständigt på nytt. I Berlin blickar man inte sällan historielöst framåt, men alltid med nostalgi i blicken. Den förlorade staden sörjs, det nya Berlin firas in.
 
 
Gästredaktör är Mats O. Svensson. Han har en master i litteraturvetenskap i Uppsala och är sedan fem år bosatt i Berlin där han är verksam som kritiker, översättare och redaktör för den skandinaviska kulturtidskriften Vagant. Under 2020 debuterar han med en essäbok om samtida lyrik och klimatkris på Faethon förlag.


[1] Karl Scheffler, Berlin. Ein Stadtschicksal, 1910.

upp