Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Berlins nattliv är ett undantagstillstånd i vardagen. Nu håller det på att försvinna.
​Arvid Jurjaks: Är återföreningens soundtrack på väg att tystna?

Tresor (Club) in Berlin, September 2003
Tresor (Club) in Berlin, September 2003 | public domain

Det är en regnig lördag i januari. På Mall of Berlin i närheten av Potsdamer Platz letar helgshoppare märkesfynd på rean. I början av 1990-talet var kvarteren centrum för Berlins bubblande nattliv.

Von Arvid Jurjaks

1991 öppnade här en av det återförenade Berlins första technoklubbar, Tresor, precis invid det ingenmansland där muren en gång stod. Idag reser sig kontorsbyggnader av betong, stål och glas över platsen. Utställningen »Rave the Planet« är det enda som fortfarande påminner om den kultur som många hävdar var den första verkligt enande kraften mellan öst och väst.

Musiken skvalar lågt ur några få högtalare. Besökare strosar förbi i maklig takt. En del stannar för att titta den omsorgsfullt uppbyggda miniatyrvärlden över Tiergarten och den breda Straße des 17. Juni. Runt monumentet Siegessäule har små, centimeterhöga figurer ställts ut i olika klungor.

Loveparade var den gatufest som för varje år, från starten 1989 till 2006 , samlade allt större skaror som dansade till hård, elektronisk musik. Bilderna av hundratusentals festande tyskar på det som en gång var nazisternas paradgata har blivit en del av landets kollektiva minne.

Efter murens fall behövde Berlin återigen omdefiniera sig själv. Parallellt med Loveparade började allt fler klubbar etablera sig i tomma hus, källare och övergivna industribyggnader. Snart blev de dygnslånga festerna den sargade stadens nya signum. Och techno utnämndes till återföreningens soundtrack.
Betoningen av nuet har varit ett av de mest typiska dragen för den klubbkultur som växte fram i Berlin under 1990-talet. En skicklig dj kan anpassa mixningen av låtar efter stämningen på dansgolvet – och i bästa fall styra den. Det är ett slags ögonblickskonst som i sin mest optimala utformning existerar enbart där och då. Men nufixeringen har också med klubbkulturens hållning i sig att göra, där extas och hängivelse kan anta närmast religiösa proportioner. Det är omöjligt att inte drabbas av den intensitet som råder på till exempel Berghain, Berlins mest kända klubb, där basen hamrar sig fram i det urkärnade innandömet till ett gammalt värmekraftverk, byggt på 1950-talet i den socialistiska klassicismens brutala arkitektur. Att ställen som dessa ofta liknats vid tempel och kyrkor är ingen slump.

Under begreppet »the raving society« växte technon under 1990-talet till en postmodern utopi. Man ville bryta med historien och, återigen, betona ett omedelbart här och nu – utan stjärnor och idoler, bortom språk och referenser. Med sina tomma ruiner blev Berlin snabbt utopins huvudstad och med billigflygens intåg under 00-talet var detta en kultur som formligen kom att explodera. Tusentals klubbturister landade varje helg på flygplatserna Schönefeld och Tegel för att festa. Redan nämnda Berghain och det numera stängda Bar 25 kom nu att staka ut två huvudsakliga riktningar för Berlins klubbutbud: En hård, i viss mån introvert, och på många sätt immersiv skola där betong och stål är en tydlig del av arkitekturen. Den andra glättigare, där festerna hålls på dagtid, gärna utomhus och med en blandning av house och disco i högtalarna.

»Techno berättar ingen historia, utan siktar direkt mot kroppen«, skrev Gabriele Klein, tysk sociolog och dansvetare, i boken Electronic Vibration från 1999. Kleins syftar specifikt på musiken: Technon har i regel ingen text. Men hennes observation är tacksam att använda som en paradox. För technon berättar mängder av historier. Över 30 år efter murens fall pågår ett intensivt minnesarbete kring Berlins klubbkultur. Utställningen »Rave the Planet« på Mall of Berlin är ett exempel. Ett annat är »No photos on the dancefloor: Berlin 1989 – today«, en fotoutställning om Berlins klubbar som visades på C/O Berlin 2019.

I den vetenskapliga antologin Techno studies från  2016 kallar bokens redaktör, musikvetaren Matthias Pasdzierny, den senaste tidens utställningar, dokumentärer och böcker för en »memory boom«, där berättelsen om återföreningen av öst och väst tenderar att tränga undan andra viktiga berättelser. Gaykulturens betydelse för klubbarna, liksom inflytandet från den svarta housemusiken från USA hamnar till exempel ofta i skymundan.

»Dömd till att alltid bli och aldrig vara«, lyder ett av de mest berömda citaten om Berlin. Det är i detta ständiga blivande, i glappet mellan gammalt och nytt, som klubbarna har haft sin givna plats. Med rivningskontrakt eller andra tillfälliga överenskommelser har de tagit övergivna lokaler och fastigheter i besittning, i väntan på nya, mer kapitalstarka aktörer.

Det tyska ordet Zwischennutzung, som ordagrant skulle kunna översättas till »mellanbruk«, är också passande nog det begrepp som används för de hyresformer som många av klubbarna har varit hänvisade till. I takt med att staden börjat komma ikapp utvecklingen i flera andra västeuropeiska huvudstäder, med stigande hyror och en allt mer ansträngd fastighetsmarknad, har det här glappet minskat.
Drygt 30 år efter det som markerade starten för Berlins klubbvärld har ett nytt ord letat sig in i den tyska vokabulären: Das Clubsterben, klubbdöden.

Under de senaste tio åren har sammanlagt över 100 klubbar tvingats stänga. Detta är inget konstigt i sig. Det temporära är till och med en del av den här kulturens uttryck. För varje klubb som stängts har det alltid öppnats flera nya. Fram till de senaste åren då antalet nya ställen inte längre har kunnat hålla jämn takt med det antal som bommat igen.

Utställningen på Mall of Berlin förmedlar onekligen känslan av en kultur som stelnat. Här visas bokstavligen talat en frusen miniatyrvärld av något förgånget. Att initiativtagarna arbetar för att få den elektroniska musiken erkänd som världskulturarv av UNESCO förändrar inte intrycket av att klubbkulturen håller på att omdefinieras till ett museiföremål.

En del pionjärer från 1990-talet menar också att den redan har passerat sin kreativa peak. Och att det som har hänt på på huvudstadens dansgolv det senaste decenniet inte är mer än en serie allt mer tomma upprepningar av hållningar, attityder och uttryck födda för 30 år sedan ur en kedja av egentligen väldigt specifika historiska sammanträffanden.

Är det så man ska betrakta klubblivet i Berlin? Som slutet på en 30 år lång fest där gästerna för länge sedan glömt bort varför de är där.

upp