Snabb-inloggning:

Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

​Kulturens skadeberäkning

Scendraperi
Scendraperi | © Colourbox

”Totalt okänsligt” – så kallade den tyska kulturministern, Monika Grütters, i november 2020 regeringens utkast – den regering hon själv tillhör – till en lag om en ny reglering av infektionsskyddet. Hennes kritik hade sin grund i att kulturinstitutioner som museer, teatrar, operahus, konserthus, biografer i detta utkast explicit jämställdes med gym och bordeller. 

Von Andreas Platthaus

Det väckte löje och ännu mer upprördhet i Tyskland. I all synnerhet bland dem som drabbades hårt av stängningen av deras arbetsplatser. Men de drabbades inte bara ekonomiskt, och sårades också i sin självaktning.

Vad säger det om ett samhälle när dess politiska beslutsfattare placerar kulturlivet mitt mellan fysisk aktivitet och könsumgänge? Mens sana in corpore sano? Så mycket latin torde man nog inte ens längre kunna förutsätta av en konservativt dominerad regering. Man blir rädd att kulturen får representera bondeoffret i ett parti schack, där det handlar om att förbjuda stora delar av den tyska befolkningens favoritsysslor: att träffa vänner, gå på restaurang, göra utlandsresor. Skulle de enligt många elitära skikten av den bildade borgarklassen fortsatt fått lov att hänge sig åt sin lidelser hade detta ha varit svårt att vinna acceptans för; protesterna mot inskränkningarna i det offentliga livet är redan kraftiga nog. Dessutom minskar varje inställt möte risken för infektion. Men det är ingen tvekan om att jämfört med platserna där kultur utövas är risken för nya infektioner mycket högre i skolan och på jobbet. Näringslivet ska emellertid genom hygieniska åtgärder begränsas i så liten grad som möjligt och om barnen fortsätter att gå till skolan om dagarna kan föräldrarna arbeta både lättare och effektivare.

Att sådana eftergifter för det ekonomiska välståndet väcker kritik från konstnärer och kulturarbetare – som politiskt ofta står till vänster – om att staten ger vika för kapitalismen är självklart. Men som ofta klagomålen lyder från kulturutövarna själva saknar den tyska kulturen, trots allt samhällspolitiskt engagemang, en slagkraftig intresseorganisation som  ger de olika sektorerna en gemensam röst. Det finns ingen fackförening, ingen lobbyorganisation som slår ett slag för konsten i Berlin. Det hänger också samman med att  på grund av Tysklands hundra år gamla federala struktur finansieras många kulturinstitutioner i de större städerna eller i de tidigare furstestaterna med hjälp av offentliga medel, varför intrycket har förstärkts att det inte föreligger något existentiellt hot mot deras medarbetare. Men detta berör bara en mindre del av den tyska konstscenen; ett betydligt större antal konstnärer saknar fast anställning och livnär sig som frilansare: musiker, skådespelare, författare. För att inte tala om biopersonalen, som måste fråga sig varför biograferna inte får hålla öppet som de privata konstgallerierna.
 
Och så var det då frågan om självaktning. Det säger sig självt att applåder är konstnärens bröd. Men det är endast några få som skapar konst för att bli rika; de flesta gör det för att de betraktar att sina verksamheter som viktiga för samhället. Kultur skapar civilisation, den utgör ett betydelsefullt kitt i samhället. Men just detta har ifrågasatts genom de urskillningslösa nedstängningarna av ”fritidsinstitutioner”. Signalen var att kulturen inte är nödvändig för överlevnaden. Det stämmer förvisso rent materiellt, men på ett intellektuellt och andligt plan är det nonsens. Om man så skulle klara sig utan sådana intellektuella näringar, varför skulle då kyrkor och andra församlingslokaler fortsatt få lov att ha öppet?

Klyftan mellan de konstnär, som är misstänksamma mot konsumtionssamhället som de anser vara oförstående, och de traditionella förvärvsarbetarna som bara ser konstnärerna som statliga bidragstagare blir för närvarande allt djupare i Tyskland. På grund av statligt inkomstbortfall hotar dessutom nedskärningar på kulturområdet, vilket gör att institutionernas utbud blir ännu mindre – och därmed också deras acceptans hos befolkningen. Irritationen bland konstnärerna och kulturarbetarna ökar nu på grund av de aktuella, oöverskådliga inskränkningarna av deras yrkesutövning. Också med tanke på deras ideal om ett Tyskland som betraktar sig självt som en kulturnation. Denna statliga självbild är lika ifrågasatt som konstnärernas. Skador över hela brädet, skulle man också kunna säga.

upp