Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Litteratur
Lycka till! För nya perspektiv på arbetarlitteraturen

Nationella perspektiv på litteraturhistorieskrivningen dominerar ofta kanonbildningen. En jämförelse mellan arbetarlitteraturens betydelse i Sverige respektive Tyskland visar vilken potential alternativa litteraturhistorieskrivningar och alternativa kanon har för att vidga perspektiven.

Von Philipp Wagner

Nationella perspektiv på litteraturhistorieskrivningen dominerar ofta kanonbildningen. En jämförelse mellan arbetarlitteraturens betydelse i Sverige respektive Tyskland visar vilken potential alternativa litteraturhistorieskrivningar och alternativa kanon har för att vidga perspektiven.
 
Till att börja med måste man konstatera att litteraturhistoria och kanon kompletterar varandra. Litteraturhistorieskrivningen är också ett narrativt rättfärdigande av kanonbildningen. Med andra ord blir litterära texter först kanoniska när de inordnats narrativt i bestämda utvecklingslinjer. Så kan en kanon, det vill säga en läslista med rekommenderade texter, härledas ur varje litteraturhistoria. Just nu kritiseras befintliga kanon för att de brister i att återspegla den sociala mångfalden och högre än genomsnittet innehåller många texter av vita män ur den bildande medelklassen. För att kanon av ett mer mångfaldigt slag ska uppstå måste i sin tur litteraturhistorien till syvende och sist återges på ett annat sätt.
 
Hittills återges exempelvis den svenska respektive tyska litteraturhistorien åtskilda från varandra och särskiljer sig därvidlag tydligt i fråga om vilken ställning arbetarlitteraturen för närvarande har. Arbetarlitteratur är per definition varje form av litteratur som associeras med begreppet arbetarklass. Historiska och politiska villkor är huvudskälen till att arbetarlitteraturen räknas till den svenska kanon, men inte till den tyska. På 1930-talet fick socialdemokratin sitt genombrott i Sverige och i och med det skördade arbetarlitteraturen i romanform sina första framgångar. En generation av autodidakter – som de kallades eftersom de lärt sig själva att skriva litterärt – väckte uppmärksamhet och lade grunden för tradition som än idag i Sverige är mycket aktiv. Vid samma tid, då den denna tradition tog sin början i Sverige, krossades arbetarrörelsen av nationalsocialismen i Tyskland och därmed också möjligheten till en dylik utveckling. Efter kriget försökte DDR med sin kulturpolitik i namn av Bitterfelder Weg och dess slogan ”Fatta pennan, kamrat!” hjälpa arbetarlitteraturen till att skapa en ny tradition. Idag utgör dock detta försök snarare ett problematiskt arv.
 
För att med större mångfald utforma kanon i framtiden skulle litteraturhistorien i stället för nationella olikheter snarare kunna handla om skärningspunkterna i de utvecklingslinjer som skisseras här. Exempelvis publicerade den svenska författaren Sara Lidman 1968 prosatexten Gruva som grundade sig på intervjuer gjorda i Kirunas gruvmiljö. Den västtyska författaren Erika Runge använde samma tillvägagångssätt med intervjuer i Ruhrområdet, som också präglats av gruvindustrin; samma år, 1968, publicerade hon sin Bottroper Protokolle. I de länder där verken gavs ut mottogs såväl Lidmans som Runges texter med entusiasm tack vare denna uppfinningsrika metod. Med tanke på den stora entusiasmen för de båda verken när det begav sig är det idag förunderligt att Lidmans Gruva betraktas som kanonisk i Sverige, medan Runges Bottroper Protokolle i stort sett är bortglömd i Tyskland.
 
Denna olikartade värdering av de båda texterna är överraskande av ännu ett skäl: en sammanslutning av akademiker, förlagsfolk och kulturpolitiska företrädare från Sverige och Västtyskland såg sig föranledda att utifrån beröringspunkterna mellan Gruva och Bottroper Protokolle organisera en uppläsningsresa år 1970. Under resans gång skulle medlemmar ur Dortmunder Gruppe 61 (DG 61), en förening av västtyska arbetarförfattare där också Erika Runge var medlem, diskutera arbetarlitteraturens betydelse i de båda länderna tillsammans med svenska kolleger. Resan åtföljdes av en omfattande rapportering och företogs symboliskt, som en ”marsch genom institutionerna”, från Göteborgs hamn till Västerrås industriella centrum och därefter via universitetsstaden Uppsala till huvudstaden Stockholm.
 
Tack vare rapporteringen från resan blir det samtidigt tydligt hur starkt arbetarlitteraturens historiska och politiska villkor i de båda länderna då som nu satt sina spår i hur litteratur värderas. Medan de svenska tidningarna ömsint välkomnade DG 61 som en utländsk bekräftelse på arbetarlitteraturens höga ställning förblev de journalistiska kommentarerna från västtyskt håll skeptiska så när som på hånfulla ifråga om DG 61:s besök som enligt dem vållat oförtjänt uppståndelse. Chansen att förbättra arbetarlitteraturens ställning och värdesätta den i högre grad gick därigenom förlorad till för del för den gängse berättelsen om tysk litteraturhistoria.
 
Det här exemplet bör visa att det lönar sig att byta perspektiv. Att ett nationellt perspektiv anläggs vid värderingen av litteratur och att en litteraturhistoria som tillkommit under vissa historiska och politiska villkor därigenom fortsätter att skrivas sker för det mesta omedvetet. Införlivandet av fler nationella perspektiv i en alternativ litteraturhistoria gör det emellertid också möjligt att bilda en alternativ kanon, som placerar social mångfald på läslistan, exempelvis med hjälp av Runges Bottroper Protokolle och Lidmans Gruva. Kvarstår gör förhoppningen om att de båda texterna, knappt 50 år efter de väckte så stor uppmärksamhet, även översätts till varandras respektive språk.
 

upp