Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Litteratur
Obetydligheten som ett eget rum: Tankeövning för kvinnliga författare

Christiane Frohmann, Präraffaelitische Girls erklären das Internet, Berlin 2018
© Kleine Formen

Den som en gång har gett ut en bok, vare sig som förläggare eller författare, känner igen sig: Du har haft en journalist på besök, avsatt två timmar av din knappa tid, kokat kaffe, lett bekräftande, ansträngt dig för att presentera särskilt komplicerade fakta i ditt arbete på ett begripligt sätt, och efteråt har ni vänligt sagt hejdå, nästa dag har du skickat foton, sedan har någon ringt och frågat om man inte också skulle kunna använda några bilder från ditt Instagramkonto, du har svarat ja, varför inte, några veckor hinner gå, sedan kommer artikeln.

Von Christiane Frohmann

Direkt en halvt, mer eller mindre intetsägande mening om ditt arbete, gärna med ett inte alldeles korrekt citat, och allt det andra är bara en personfixerad story, eller rättare sagt vad journalisten menar att du har upplevt och har lagt märke till om dig. Allting är mycket stämningsfullt, det förekommer flera adjektiv som frammanar känslor och detaljer om atmosfären i hemmet, kläderna, frisyren, rösten, sättet att vara. Samtidigt som allt är tänkt att framställas mycket positivt och uppskattade kan man undra varför en journalist skriver att ni båda har ”pladdrat” – pladdrar gör man över grannens staket, inte när man är en intellektuell som vill presentera sitt arbete – och en annan att du gärna ”ligger och slöläser på soffan”, fast du aldrig ens sagt det. Förväxlar han en människa vars arbete han ska presentera med sin moster? Varför nämns cappuccino i texten, men inte titeln på din aktuella bok? Varför har de tagit en bild på dig och din katt, trots att det ingenstans i texten handlar om just ditt sätt att använda Instagram?[1]
 
När man med notoriskt puttinuttig etikettering sätter professionella kvinnor inom stereotypa associationsramar, något som för närvarande bara sällan undviks i medier och som ingen är helt skyddad mot, så gör man inte bara samhället utan också konsten en otjänst. Framställer man någon bagatellartat, trivialiserat, förenklat, kitschigt så blir inte heller denna någon tagen på särskilt stort allvar. Kvinnliga författare och förläggare blir inte, även om de är det i flera avseenden, representerade som upphovspersoner, innovatörer, reformatörer, revolutionära, utan visas upp som författare- och förläggarlajvare. Det har ett enkelt, men förskräckligt skäl: Kvinnor uppfattas inte som estetiska subjekt, utan som objekt. När de, med Beauvoir i åtanke, likt andra marginaliserade betraktas som obetydliga i kulturellt hänseende så kan deras arbete a priori inte heller uppfattas som betydelsefullt. Det gör också att nya former, begrepp och teser som presenteras av kvinnor antingen avfärdas som osakliga eller plockas upp referenslöst av traditionell diskurs och bransch. Det är precis som det alltid har varit kulturellt otänkbart att respektera människor så som upphovspersoner som inte är vita cis-män. Ingen förändring är att vänta på de återkommande framtids- och jämställdhetskonferenserna, dessa fungerar bara som en branschkarnevalistisk katharsis – med spännande, men väldoserad öppning håller de systemet stabilt ytterligare en säsong.
 
Den som alltså inte längre oönskat vill bidra som musa till sin egen förminskning och exkludering måste lära sig att säga nej, för varje fortsatt ja döljer bara att man aldrig haft med det att göra. Den kulturellt tillägnade oförmågan hos motparten att betrakta en som betydelsefull måste kompenseras genom att man förutser vad de alla förväntar sig av en ifråga om flexibilitet och förhindrar det.
 
Här kommer några tips och tricks:
 
1. Säg nej till hemma hos-reportage, bara namnet bör räcka som varning. De är bara till för dem som vill appellera till folks känslor. Men när det gäller kvinnliga författare, som ändå antas skriva autofiktivt eller för känslomässigt, så ger de intrycket av att redan veta allt som är nödvändigt att veta om boken, av att alltså inte längre behöva läsa boken.
 
2. Säg nej till porträtt, de görs bara eftersom ingen orkar recensera din bok på redaktionen.
 
3. Säg nej till intervjuer, de ger alltjämt alldeles för mycket plats åt blommiga beskrivningar, vilket förminskar ditt arbete i estetiskt hänseende.
 
4. När du blir erbjuden något av ovanstående, svara bara: ”Snälla tala hellre om min bok”.
 
5. När man ber dig att berätta om dig själv utifrån ett ämne som du yttrat dig om, föreslå i stället att du skriver en egen text som du sedan tar betalt för.
 
6. Imitera en ”riktig författare”. Bär svart polotröja och stötta eftertänksamt barnet med en hand, ja posen är löjlig, men kulturredaktörer är vana vid den från sina vänner. På så vis kan du för ögonblicket mycket lätt distrahera dem från din obetydlighet.
 
7. Låt dig inte fotograferas med en kopp kaffe, inte med en katt, inte med en liten hund, inte med gosedjur, inte med barn, inte med dina bara ben, inte med rödmålade läppar, inte med en sexig klänning, var inte oklädd. Allting, som självklart hör till dig och ditt liv, understryker i kulturbranschen din roll som objekt och gör det svårare att uppfatta din verksamhet som författare intressant och relevant. 2019 är det nya 1800-talet.
 
8. Säg nej till fåniga titlar, ryt ifrån vid sexistiska titlar, säg nej till blommiga adjektiv på fliktexten eller i titeln, säg nej till cupcake- eller Sex and the City-estetik på omslaget, säg nej till konstnärliga halvnakenbilder, säg nej till att göra en uppläsning på kafé när din kollega får läsa upp på litteraturhuset. Jag skulle gärna säga att det är något helt annat när man står där själv, när man faktiskt gillar de här sakerna, men det är inte sant. Du behöver ett traditionellt allvar för försäljningarna och du behöver försäljningarna för erkännandet.
 
9. ”Är det verkligen så illa?” ”Ja.” ”Alltså inte ironiskt, verkligen så illa?” ”Ja.”
Den enda utvägen: Gör som Elena Ferrante. Dra dig undan, se till att synas bara i dina böcker.
 
10. Stopp och belägg. Inte ens det är tillräckligt radikalt numera. Att lära sig säga nej måste börja längre fram: ”For the master's tools will never dismantle the master's house. They may allow us temporarily to beat him at his own game, but they will never enable us to bring about genuine change”, skriver Audre Lorde.[2]
 
Det som är bra med obetydligheten, när man verkligen har förstått den i alla sina implikationer, är att man inte längre står på några tveksamma jättars axlar och därför kan tänka helt nya tankar. När man helt enkelt är, så existerar obetydligheten inte längre.
 
Denna i klassisk bemärkelse obetydliga grupp människor är jättestor och har redan börjat formera sig och göra sig känd i världen.
 
Det här är en ren tankeövning som var och en kan tillägna sig, men det är inte nödvändigt att:
 
Ta jaget som någonting obetydligt. Som författare, som kvinna, som människa.
 
Obetydligheten är så inkluderande att man varken kan köpa eller kolonisera den. Ett eget rum för många.
 
Rumpelstiltskin sliter sig i stycken av ilska eftersom ingen längre vill veta hans obetydlighet, hans namn.

[1] Hur ohyggligt detta läses när man för omväxlings skull använder sådana osakligheter för cis-manliga kvinnliga författare förtydligar tweets som initierats av Nadja Brügger, Güzin Kar och Simone Meier under hashtagen  #dichterdran, https://twitter.com/hashtag/dichterdran?src=hashtag_click.
[2] Vita feminister, lär er gärna att inte använda svarta kvinnliga författare som musor och onelinermaskiner.

upp