Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Litteratur
En kanon som nynnas – homosociala rekommendationer i det litterära samtalet

Feminism for the 99%
Feminism for the 99% | © Verso books

Vilken bok blev du rekommenderad senast? Var den skriven av en manlig eller kvinnlig författare? Och av vem fick du tipset? En man? En kvinna? Och vems rekommendation följde du när du lade namnet på minnet, gick till bokhandeln eller biblioteket och ställde sedan boken i bokhyllan?
 

Von Sonja Lewandowski

Jag undrar eftersom hittills har bildningskanon tänkts som någonting som är fixerat i skrift, den syns i läslistor på seminarier, i bibliotekens eller arkivens bestånd. Det finns inte särskilt stor medvetenhet om flyktigare former av kanoniseringspraktik, som när verk av författare nämns spontant i ett samtal om litteratur i form av en författarrekommendation, ett lästips eller bara en enkel namedropping – en praktik som genom det rena urvalet av namn trots det är en värderande handling. Bakom står alltid frågan vilken litterär referens som sätts av vem och hur självklart det görs så som en bärande pelare i ett litterärt samtal. Brinkmann, Brecht och Bernhard eller Brontë? Det vi läser, det vi ska ha läst, det vi ”bara måste läsa”, utgör den litterära kanon, vilken inte bara är en lista på böcker, utan även går att jämföra med kanons musikaliska genre: En flerstämmig sång i ständig upprepning som inte går att få ur huvudet.
 
Vid den fyrtiotredje konferensen för den tyskspråkiga litteraturen (Tage der deutschsprachigen Literatur) och den viktigaste tyskspråkiga litteraturtävlingen räknade en uppmärksam Twitterercommunity under hashtagen #tddlkanon vilka namn som nämndes i jurydiskussionerna.[1] Föga överraskande nämndes av jurymedlemmarna övervägande manliga författare (fyra män, tre kvinnor).

Nu utgör ett till intet förpliktande omdöme i form av ett litteraturtips eller en namedropping i förbifarten inte direkt en beslutande bildningskanon, men ändå, skriver Berit Glanz om Bachmannprisets muntliga kanon, så är det en betydande ”performativ kanoniseringspraxis”[2]. Det lönar sig därför att fråga vilka förmedlare med vilka preferensmodeller som har präglat och får fortsätta prägla sin egen litterära socialisation genom sina rekommendationer.[3] De författarnamn som nämns av studenter som självklara upptar min vita-mänbokhylla[4], medan professorernas homosociala författarrekommendationer trängs i läroplanens läslistor, och jurysamtalen med huvudsakligen manliga författarreferenser vid Bachmannpriset bekräftar en manlig kanon – tills man slutligen själv stämmer in i samma gamla, litterära visa. I bokhandeln får man sedan strax därpå nästa homosociala tips: ”Om du är intresserad av historiska kvinnogestalter kan jag gärna rekommendera Feridun Zaimoglus nya bok, Die Geschichte der Frau.” Hemma gnuggar man sig intellektuellt snustorr med de rekommenderade titlarnas skyddsomslag. Och så småningom står man framför sin egen bokgarderob och slår fast: Inget passar och här är bara allting skinande vitt och manligt.
 
De till intet förpliktande omdömena i det litterära samtalet (likaså i den offentliga litteraturkritiken) inramas vanligtvis av en överlägsen uppsättning av standardfraser som sträcker sig från attributiva omdömen som ”Melles roman är helt enkelt fantastisk!”), via homosociala referenskedjor (”Närapå världslitteratur … så här påtaglig är depression bara som bäst hos David Foster Wallace.” Die Welt) till det jovialiska imperativet ”Ingen kommer förbi Brinkmann.”).
 
Kvinnliga författare lämnas vanligen utanför flyktiga ärebetygelser – vilket även visas av Twittercommunitys litteratursociologiska ministudie under hashtagen #tddlkanon. De förekommer högst bara som litterära emblem, kanske Ingeborg Bachmann eller Nobelpristagaren Elfriede Jelinek, kanske Virginia Woolf. Det kvinnliga författaralfabetet går normalt bara från B som i Bachmann till W som i Woolf och förblir en förkortad muskel; den litterära socialisationen utmärks inte sällan av detta intertextuella handikapp. Författaren Alina Herbing beskriver sin studietid som blivande författare:
 
”Seminariesituationerna är annars precis som jag känner från andra universitet: Ett fåtal manliga studerande tar mycket oftare till orda än de andra kursarna, de dominerar diskussionerna med en mängd namedropping, filmvetande och citat från filosofer.”[5] Det som där i praktiken påminns om nynnas slutligen också av de bildningsinstitutionella stämbanden.
 
Både som kvinnlig ”normalläsare” och som blivande författare är man med stor sannolikhet präglad av androcentriska biografier över läsande som vuxit fram i den homosociala manliga gemenskapen, och talar i grupper där män slår vakt om sin manlighet och fortsätter strida för sitt tycke och smak genom att utesluta kvinnor. Och även om fler kvinnor utbildas på skrivarskolor till författare leder den inkörda homosociala, manliga gemenskapen även i minoritet det litterära samtalet.
 
Det är alltså inte förvånande att namnen på manliga författare är närvarande i samtalet om litteratur. Det vill säga rent konkret: Om det i ett av dessa samtal handlar om litteraturtips på temat depression rekommenderas jag alltid David Foster Wallace eller Thomas Melle, men aldrig Sylvia Plath. Åh, och Lars von Triers Melancholia måste man naturligtvis också ha sett. Den uttalade kanon är visserligen sedan länge inte längre rent litterär, men fortfarande manligt dominerad.
 
Kritiken av en mansdominerad kanon måste därför gå utöver den kritiska inventeringen av läslistor och bibliotekshyllor och ägna sig åt de muntliga praktikerna som marginaliserar kvinnliga författare. En kanon som nynnas är lika sövande som flyktig, efterlämnar för tillfället inga skriftliga spår, men har likväl i sitt implicita sätt att verka ett enormt inflytande på vår litterära värdekompass. Och även om en rekommendation bara är ett till intet förpliktande tips på en värdesatt text eller på en författare man tycker är bra, återspeglar den likväl inte sällan en mansdominerad litterär kultur som har konkret påverkan på våra föreställningar om vad som är bra och dålig litteratur. Det gäller därför att avautomatisera hur man hanterar ett lästips som mottagare, lindra den känsla av intellektuell otillräcklighet som ligger till grund för intrycket av att man ständigt måste hinna ikapp.
 
Numera har det litterära samtalet vuxit genom sociala medier som Twitter eller Instagram. Lästipsen sker i liknande form nu i tweets eller trådar som utmanar den homosociala författargemenskapen och exempelvis skapar en genusmedveten fortbildning under hasttags som #frauenlesen eller #wirlesenfrauen. På sådana platser kan åtminstone en del förbisedda rekommendationer ur den kvinnliga kanon tas upp igen och samtidslitteratur med medvetet fokus på litteratur av kvinnor diskuteras. Genom den medialt dikterade knappheten motsvarar tweetsen ungefär talakten som vid en rekommendation i det litterära samtalet. Ledigt uppmanar de till läsning – ”läs den här boken” – och ger samtidigt en länk till en artikel där boken recenseras och förklarar med två argument på vägen varför man ska läsa boken.
 

[1] Resultatet som bl. a. gjordes av Mikrotext-Verlags konto och Simon Sahner och Berit Glanz, bekräftades senare här: Berit Glanz: !Kanon-Wrestling bei den 43. Tagen der deutschsprachigen Literatur #tddlKanon!, i: https://www.54books.de/kanon-wrestling-bei-den-43-tagen-der-deutschsprachigen-literatur-tddlkanon/ (senast hämtad 28/8 2019).
[2] Ibid.
[3] Av Heydebrand/Winko
[4]  För en reflektion över den egna bokhyllan med övervägande litteratur av vita män se Tillmann Severins kröniska: https://literaturwissenschaft-berlin.de/my-white-male-bookshelf-tillmann-severin/ (senast hämtad 28/8 2019).
[5] https://www.merkur-zeitschrift.de/2017/07/06/spass-haben-und-bloedes-zeug-reden/

upp