Litteratur Intervju med Margaretha Holmqvist

Nelly Sachs
© Suhrkamp Verlag

Det var i början av 1960-talet som Margaretha Holmqvist och hennes man, kritikern Bengt Holmqvist lärde känna Nelly Sachs. Första mötet var oförberett men ledde till en ömsesidig vänskap. Vår redaktör Daniel Pedersen har intervjuat Margaretha Holmqvist som översatt många av den tyska samtida litteraturens stora författare.

Vänskapen som du och din make Bengt Holmqvist hade med Nelly Sachs har på ett sätt blivit legendarisk, inte minst eftersom ni hjälpte henne och stod henne mycket nära de sista tio åren av hennes liv. En tid som utmärktes både av stora svårigheter men också det viktiga erkännande hon fick genom Nobelpriset. Dock undrar jag hur och när ni kom att träffa henne för första gången.

Det var på våren 1961 som Hans Magnus Enzensberger frågade om han fick ta med en väninna till middagen hos oss. Väninnan visade sig vara Nelly Sachs. Bengt kände till henne, men för mig var hon en helt ny bekantskap. Det första jag såg hos henne var ögonen, stora, mörka och mycket vackra, men vemodiga. Sedan den lilla späda gestalten, hon var nästan lika liten som våra barn. Senare beskrev Nelly mötet som eine Sternstunde. Det var det också för mig. Så började vår vänskap.  

När var detta?


Enligt min dagbok var det den 19 mars 1961. Nelly var inlagd på Beckomberga och Enzensberger hämtade henne där.

Det är märkligt att ni aldrig träffade henne tidigare, ni som hade så många gemensamma vänner. Redan då var Stockholms litteraturliv litet.

Så litet var det väl inte, men Nellys bekantskapskrets var inte så stor vid den tiden.

De andra svenska kollegerna? Vet du hur hon träffade dem?

Johannes Edfelt var den förste som hon träffade; det var redan under kriget. Då var hon och hennes mamma inneboende hos en dam på Kungsholmen. Johannes, som var inkallad till militärtjänst, kom dit i uniform. Hon satt och skrev i köket – mamman och hon delade på en liten jungfrukammare och mamman sov när Johannes var där - och hade tvättlinor hängande ovanför. Det droppade ned på henne där hon satt, berättade Johannes för mig.

Umgicks hon här med er senare?

Inte på det här stället. När vi lärde känna Nelly bodde hon sedan länge på Bergsundsstrand 23. Vi flyttade några år senare till ett nybyggt bostadsområde i närheten. Hon var ofta hos oss och vi besökte henne och jag ringde henne varje dag. Vid den här tiden hade hennes bekantskapskrets vuxit Hon hade börjat få besök av framför allt tyska författare, och då samlades man ofta hos henne, men också hos oss. Hon träffade också sina svenska författarvänner. Hon gillade konst och musik, gärna ny musik, och vi bjöd henne en gång på middag tillsammans med György Ligeti och Ingvar Lidholm med fruar och det var ett lyckat möte, minns jag. 

Till Nellys tidigaste vänner hörde framför allt Ragnar Thoursie och Sivar Arnér, som hos Nelly lärde känna konstnären Lenke Rothman, som han senare gifte sig med. Lenke var en ung judisk flicka och hon kom att få en mycket stor betydelse i Nellys liv. Lenke kunde berätta för Nelly om sina fasansfulla upplevelser i Auschwitz, där hon hade förlorat så gott som hela sin stora familj. Svårt sjuk i tuberkulos kom hon till Sverige och fick tillbringa åratal på sjukhus.  När jag lärde känna Lenke var hon redan en etablerad konstnär. Vi träffades på Beckomberga där Nelly var inlagd. En paranoid människa kan vara rätt krävande att umgås med, och för Lenke blev det med tiden för mycket, hon var tvungen att dra sig undan. Nelly kom aldrig över det. Många av de gamla vännerna, som känt  både Nelly och hennes mor, drog sig också undan. En av dem som stannade kvar var Eva-Lisa Lennartsson, recitatrisen som så ofta gett röst åt Nellys dikter. Hon var med Nelly på resan till Meersburg då Nelly fick ta emot Droste-priset. Där träffade hon bland annat Paul Celan. Hon var också god vän med Gunnar och Ingrid Ekelöf.

Hur fick Nelly reda på allt det som finns med i In den Wohnungen des Todes? Läste hon exempelvis boken ”De dödsdömda vittna”?

Det vet jag inte. Men det fanns judiska författare här som undkommit ”den slutliga lösningen”, bland annat Walter Berendsohn, Erwin Leiser och den i Norge bosatte Max Tau som emellanåt besökte henne. Och  framför allt Lenke och Rosi Wosk, också en överlevande. Hon bodde på samma våningsplan som Nelly. Utan Rosis hjälp skulle Nelly aldrig ha klarat sig. När Nelly blev rädd var det hos Rosi hon sökte skydd, också över natt, då Rosis son inte sällan fick lämna sin sovplats till Nelly. Hos Rosi såg hon på TV och Rosi handlade åt henne och hjälpte henne med allt det praktiska. Rosi var den första som såg när Nellys hälsa försämrades och larmade oss, Bengt och mig.

Talade hon mycket om Förintelsen?

Eftersom jag talade med henne minst en timme varje dag var det ju ett ständigt återkommande samtalsämne, starkt hopkopplat med hennes egen sjukdom. Men i det sociala umgänget var det naturligtvis annat man talade om. Hon hörde ju till familjen och umgicks otvunget med våra barn, som betraktade Nelly som en kompis. Hon brukade kalla dem sina småsystrar, Bengt var fadern och jag modern och min mor, som var nio år yngre än Li, omtalade hon i sina brev som mormor. Som det ensambarn hon var sökte hon alltid en familj. Hon hade en i Paris, hos Paul Celan, en hos Lagercrantz och så till slut den hon fann hos oss.

Förintelsen som tema, förföljelser, det finns inte lika mycket i den första poesin som skrevs under början av hennes exil.

När hon kom till Sverige förstod hon rätt snart att folk inte ville höra talas om det som hände i Tyskland. Den erfarenheten delade hon med andra flyktingar. När hon hade blivit mera hemmastadd i språket började hon översätta svenska författare, bland annat översatte hon Karin Boyes Kallocain till tyska. Hon läste också verk av 40-talisterna, vilket säkert också påverkade och frigjorde hennes diktning. Efter maj 1945, när omvärlden fick kännedom om förintelsen, skedde omvandlingen. Det finns nästan alltid en känsla av skuld hos dem som överlever. En sådan känsla av skuld plågades också Nelly av. Hon klarade sig fysiskt, men själen tog skada. Och med stigande ålder tog ångesten överhanden. De tidigare dikterna förpassade hon till skamvrån för alltid. I stället gjorde hon sig till de dödas röst. Det var nu In den Wohnungen des Todes kom till.
 
Varför gjorde inte åren i Berlin större intryck?

I början av hennes vistelse i Sverige märktes det inte i hennes texter. Hon försökte anpassa sig så gott det gick till det nya livet. Man får inte heller glömma att judiska flyktingar inte var särskilt  välkomna i Sverige och att tyskvänligheten var ganska utbredd under början av 40-talet. När den tyska krigslyckan vände och ryssarna återtog Stalingrad blev tonen en annan.

Under våra långa telefonsamtal berättade Li, som hon kallades bland vännerna, ofta om sitt liv i Berlin både före och efter maktövertagandet, alltifrån barndomen till den dag i maj 1940 då hon och modern satt på en sten vid Nybroplan, där flygbussen stannade och modern sa: ”Nu är vi fria som fåglar”.  
              
Hur var hennes bakgrund då i Tyskland?

Fadern Wilhelm var ingenjör och företagare. Han kom från en östjudisk familj som rätt sent slagit sig ner i Berlin. Modern Margarete kom från en förmögen sefardisk familj, sedan länge bofast i Berlin. Modern var tonåring när dottern Leonie föddes den 10 december 1891 - ”Buttstag zehnte Zember” som Li sa som liten. Fadern var mycket äldre än modern. Hans mor var tydligen inte så trakterad av sin blivande svärdotter och misstrodde hennes förmåga att ta hand om ett hem. Men sonen försäkrade – enligt Li – att han skulle se till att hon klarade uppgiften. Fadern var tydligen en dominant herre. Modern var av vekare virke, uppväxt i en helt annan miljö än sin man.  Eene Frohnatur aber auch ein bisschen Effi Briest, sa Li en gång till mig. I denna, vad jag kan se dysfunktionella familj växte hon upp. Hon omvandlade den till en idyll, men den bilden är inte trovärdig. När Li berättade för mig om sitt liv som barn övervägde ångesten, ensamheten och övergivenheten. Hennes kusin Emmy Brandt ansåg att Nelly var rätt bortskämd med alla sina leksaker. Föräldrarna var upptagna av arbete och sällskapsliv. De var ofta bortresta, ibland på var sitt håll, och Li var överlämnad åt tjänstefolket, som i sin tur övergav henne. När Bengt och jag följde henne på resan till Frankfurt, där hon  fick ta emot Bokhandlarnas fredspris,  gick vi genom en lång hotellkorridor då hon plötsligt tog tag i min arm och sa att det var precis som i barndomen, då hon ensam och gråtande sprang genom korridoren i barndomshemmet. En gång var hon på Helgoland med sin far, medan modern var bortrest på sitt håll. På kvällen lämnade fadern henne ensam på rummet medan han tillbringade kvällen med sina vänner. Alltid denna ensamhet. En av ljuspunkterna var när hon fick följa med modern till kurorter.  En gång fick hon välja en egen hundvalp på en sådan resa. Hon valde en liten valp, den ynkligaste i kullen, därför att hon trodde att ingen annan ville ha den. När modern och hon skulle välja restaurang, valde de den mest folktomma, därför att de tyckte synd om ägaren. Medkänslan förenade mor och dotter. Ibland slår mig tanken att Li skulle ha blivit en utmärkt sjuksköterska. Mitt i sin känslighet hade hon också en praktisk begåvning. Senare i livet tog hon över vården av sin cancersjuke far. Med läkarens tillåtelse skötte hon honom ända till slutet med stor ömhet, berättade Lina Schubert, som hörde till personalen hos familjen Sachs.

Och modern?

Hon var sjuklig. Nelly blev tidigt mor till sin egen mor. Det verkar som om modern var något dement redan när hon kom till Sverige. Li beskrev för mig hur svårt det var att lämna modern ensam när hon själv måste gå ut för att handla till exempel. Hon fick förse modern med en nyckel i band runt halsen. Så länge det gick tog hon modern med sig på promenader. Nelly bar på en filt och en liten stol som modern kunde sitta på när hon blev trött. När jag höll på med översättningen av Nattbreven stötte jag på några rader som antydde att modern stigit upp i ett fönster för att hoppa ut, och Nelly undrade om hon gjorde rätt i att hålla tillbaka modern. Man kan verkligen förstå vilken påfrestning det var för henne att ensam vårda denna älskade mor. Trots den svåra tiden efter moderns död lyckades hon skaffa henne en gravplats på Norra kyrkogården i Solna. Och inte nog med det. Hon lyckades också få över faderns stoft från Berlin. Nu vilar båda  föräldrarna tillsammans och Nelly har sin gravplats strax intill dem.

Och hennes kärlek till det motsatta könet? Detta om den berömde brudgummen som finns med i dikterna, det är en mansperson som återkommer i dikterna.

Ja, men det var olika män. I Sverige träffade hon en litterärt intresserad godsägare som friade till henne. När han gjorde det började Hesa Fredrik att tjuta. Hon blev orolig och skyndade sig hem till modern, berättade Li för mig. Om de andra männen talade hon inte så mycket. En ungdomsförälskelse nämnde hon. Och så var det mannen som hon träffade på en kurort och som orsakade hennes första depression. Den siste, den som hon kallade sin brudgum, träffade hon långt senare i Berlin. 

Li berättade mycket om sitt liv i Berlin. Skoltiden upplevde hon som trist. Där märkte hon för första gången att hon var olik de andra, att hon stod utanför gemenskapen. Hennes familj var inte ortodox och hon fick ingen judisk uppfostran, hon lärde sig aldrig läsa hebreisk text till exempel. Familjen firade jul - för tjänstefolkets skull - berättade Li. Nu sattes hon i en privat skola – och nu kom Gudrun in i bilden. Skolans kvinnliga rektor hade en ung släkting, ett barnbarn tror jag att det var, som hon sammanförde med Nelly. Flickan hette Gudrun Harlan och hon var mycket yngre än Nelly. Denna Gudrun, som blev Nellys bästa vän, kom med tiden att rädda Nellys liv. Det fanns andra vänner också, till exempel Anne-Liese Neff, en intellektuell  och beläst ung dam som säkert påverkade Nelly. Hon tycks ha haft en viss kontakt med den s.k. George Kreis och hon fick Nelly att skicka nyskrivna dikter till någon i kretsen. När jag frågade Li om dessa dikter berättade hon att hon hade förstört dem, därför att man hade betraktat dem som ”dårdikter”. När jag frågade henne om hur de såg ut, sa hon att de liknade de dikter hon skrev nu. Gudrun var en handfast och sansad person – hon blev senare sjukgymnast. När förföljelserna började ställde vännerna upp för Nelly. Gudrun protesterade så trotsigt att hon arresterades. Hon räddades från värre följder av att hennes bror var officer i Wehrmacht. En släkting hette Veit Harlan och han  - som för övrigt var gift med den svenska skådespelerskan Kristina Söderbaum – var mannen bakom  den infama Jud Süss och Hitlers propagandamakare.

Efter Kristallnatten blev livet allt outhärdligare också för Li och hennes mor. All egendom hade de förlorat och levde nu närmast i misär. Judar fick ju inte använda allmänna kommunikationer längre utan var tvungna att gå till fots, Nelly vandrade en gång till sina gamla trakter för att hos sin forna handlare få lite fisk. I bakdörren möttes hon av biträdet, som viskade att Gestapo var i affären. Nelly fick vandra hem igen utan mat. Det var nu som Gudrun bestämde sig för att resa till Sverige för att tigga medel för Nellys och moderns uppehälle i Sverige. Det krävdes nämligen garanterade medel för att man skullle få inresevisum. Gudrun, som råkat ut för en bilolycka, reste stödd på kryckor runt i Sverige och lyckades få ihop den summa som krävdes. Hon tog sig bland annat till Mårbacka, där hon först inte blev insläppt. För mig berättade Gudrun  att hon i sin förtvivlan lade sig ner på gräsmattan. Då såg hon gardinen röra sig och ett ansikte bakom. Hushållerskan kom ut och  Gudrun fick komma in till Selma Lagerlöf. Det var inte så lätt att få henne att skriva under, det blev visst en plump på papperet, men Gudrun drog snabbt åt sig det innan Lagerlöf hann ändra sig. Den som betydde mest för inresevisumet var Prins Eugen, den hedersmannen. Det dröjde länge innan visumet anlände till ambassaden i Berlin. Samtidigt kom en inkallelse till arbetstjänst. Nelly visste inte vad hon skulle göra. Då mindes hon den vänlige tjänsteman som en gång hade tagit emot den skräckslagna Nelly och sagt till henne att om hon råkade ut för svårigheter skulle hon komma till honom. Nu gjorde hon det, och när han förstod hur det låg till sa han att de inte skulle ta tåget utan i stället omedelbart ta flyget till Stockholm. Det var i sista minuten de hann fly landet. Nelly försökte efter kriget leta efter denne man. Men hon lyckades inte hitta honom.  Nu uppstod myten om Selma Lagerlöf som den räddande ängeln. Gudrun var ju kvar i Tyskland, och för att inte äventyra hennes liv utnämnde Li i stället Selma Lagerlöf till sin räddare. När Gudrun senare skrev ner sina minnen för KB:s räkning var bilden något tillrättalagd. Gudrun var en blygsam person som aldrig drömde om att framhäva sin roll i det hela. Men man får inte glömma en sak. Att hjälpa judar var på den tiden detsamma som att skriva under sin egen dödsdom.

Gudrun måste tidigt ha trott på Sachs?

Hon såg nog inte till Nellys litterära talang. Det var ren vänskap, och sina vänner sviker man inte. Hon hoppades också att Nelly en dag skulle återvända till Berlin. I väntan på det samlade hon allt som Nelly tvingats lämna kvar. Anne-Liese Neff var också en trogen och stridbar vän.  Men hon var också lesbisk och detta faktum innebar en ytterligare fara. Gudrun var praktisk  och strategisk medan Anne-Liese var impulsiv, enligt Nelly. Gudrun gifte sig under kriget med orgelspecialisten Ulrich Dähnert och paret bosatte sig i Dresden, där Bengt och jag besökte dem året efter Nellys död. Gudrun var i Sverige ett flertal gånger och vi träffades både med och utan Nelly. Anne-Liese såg vi som hastigast i Frankfurt när Nelly fick ta emot Bokhandlarnas fredspris. 

Det är ett fascinerande personligt öde. För mig finns det dock många märkliga saker. Det kan vara så att hon blev avskräckt från denna tid i Tyskland. Exempelvis att hon som fyrtioåring i exil publicerar sådant som hon sedan uppger att hon skrev som femtonåring. Även detta som hon skickar till Lagerlöf under hela 20-talet. Att hon inte försökte bli ett annat slags poet. Sedan kommer den snabba transformationen i exil.

Hon hade ju försökt ändra stil, om hennes egen berättelse stämmer, men hade blivit så bryskt avvisad att hon inte vågade fortsätta experimentet. När hon hade lärt sig svenska började hon ivrigt ägna sig åt den svenska litteraturen. Hon hade stor hjälp av poeten Johannes Edfelt, som sammanförde henne med författarkolleger. Hos Johannes, som jämte sitt eget författarskap också översatte framför allt tyska författare och introducerade tysk litteratur i Bonniers Litterära Magasin, och hans hustru Brita, som också var översättare, lärde hon känna många av de namn som kom att betyda så mycket för henne i framtiden. Det var där Nelly träffade både Ekelöf och Lindegren. Hon fann  sig väl tillrätta med bröderna, som hon kallade sina nya författarvänner. Att hon påverkades av dem är otvetydigt. Av dem fick hon den uppmuntran hon behövde för att kasta loss från sitt tidigare författarskap. Det var ett slags pånyttfödelse. Det gamla hade upphört att existera för henne, det var först nu hon räknade sig som författare. För mig verkar den här förvandlingen nästan som ett mirakel. Varifrån hämtade hon sin inspiration? Enligt egen utsago uppfattade hon att hon skrev efter diktamen.  Som ett slags ”direktlinje”. Hon behövde varken stryka eller ändra i texten. Hon skrev direkt för hand i små notesblock. Sedan renskrev hon texten och skickade kopior till vännerna. Hennes handstil är svårläst. Tror nog att jag är den enda som något så när lyckats tyda den.

Och efter att hon avlidit. Vad skedde då?

Vi fick ärva det materiella d.v.s dödsboet, Enzensberger ärvde de immateriella rättigheterna. Vi visste inte vad vi skulle göra med allt. Det var tur att Uno Willers ville ta emot allt detta som senare blev Nelly-Sachs-rummet på Kungliga biblioteket. Det som KB inte tog emot fick Nellys vänner. Själva Nobelpriset kunde inte KB ta emot av försäkringstekniska skäl. Bengt och jag grubblade länge på vad Li skulle ha önskat att det gick till. En skola kanske för både israeler och palestinier var på tal. Li ville ju så gärna att det skulle bli fred mellan israeler och palestinier. Men läget var som det var och det slutade med att jag efter Bengts död överlämnade Nobelmedaljen och föräldrarnas vigselringar och en hårlock från Lis mor till Judiska museet i Berlin, i den stad där hon föddes.
 
Och relationen med Paul Celan?

De träffades i Meersburg när Nelly fick ta emot Droste-priset. De var  första gången efter kriget som Nelly satte sin fot i Tyskland. Hon bodde på ett hotell i Schweiz och tog båten över Bodensjön och  återvände direkt efter prisutdelningen till Schweiz. Hon reste tillsammans med Eva-Lisa Lennartsson. Hon återsåg Celan i Paris efter någon vecka och träffade då också hustrun Gisèle och sonen Eric, hennes första familj, och hon kände sig hemma hos sin själsfrände och bror. De hade brevväxlat tidigare och nu förseglades vänskapen. De led dessvärre av samma sjukdom och den utvecklades snabbt till en folie à deux. Nelly var full av förtröstan efter att hon tyckte sig ha sett ett förändrat Tyskland, medan Paul ansåg att människorna inte alls hade förändrats. Nelly började plötsligt se skrämmande tecken genom Pauls ögon och när hon kom till Stockholm hamnade hon i en svår psykos. Paul skyndade till Stockholm, förmodligen skuldmedveten. Nelly berättade senare för mig att hon var rädd för att hennes förföljare skulle angripa också Paul och därför inte ville träffa honom. Gudrun, som hade kommit till Stockholm och mer eller mindre bodde på Södersjukhuset, höll också fast vid att mötet inte hade skett. Gudruns lojalitet mot Li var total.

Numera tror jag ändå att de hade träffats. Paul Celans relation till Inge Waern kan också ha bidragit till dunkelheten. Han förlängde ju vistelsen i Stockholm och motiverade detta i breven till hustrun med att han inte kunde lämna Nelly. I den fortsatta brevväxlingen mellan Nelly och Paul märker man en viss svalhet i hans brev, medan hennes brev utstrålar en helt annan värme. Vid den tiden var Celan också utsatt för misstankar om plagiat av änkan till författaren Yvan Goll. Detta spädde på Celans paranoia, och Nellys försök att trösta honom föll inte väl ut. Hennes ständiga tal om försoning retade honom. Särskilt svåruthärdligt var det för honom att Nelly vädjade till Israel om nåd för Eichmann. Pauls brevväxling med Inge Waern tyder också på en viss förändring i hans inställning till Nelly. Inges inställning till Li var också ytterst ambivalent. Celan var helt enkelt besviken på Sachs. Inte minst gällde det inställningen till Israel. För Nelly var Israel inte en stat, snarare en utopi, ett drömland. Och sedan  Nobelpriset. Vi var många som ansåg att det borde ha delats mellan Sachs och Celan. Tyvärr gick det inte så, och konstigt vore det om inte Celan hade berörts på ett negativt sätt av detta. Han kom inte till Stockholm, vilket hon hade hoppats, och breven kom alltmer sällan. Han visste att hon hade drabbats av cancer. Ungefär samtidigt med hennes död flöt hans kropp upp i Seine.

Vad sade hon om judendomen, talade hon om religion?

Religionen fanns alltid hos henne. Men inte i konventionell mening. Hon firade visserligen de judiska högtiderna, särskilt Jom Kippur, men hon var inte en troende jude i ortodox mening. Hon kunde ju inte ens läsa en hebreisk text. Hon hade en favoriträtt som jag ofta åt hos henne, nämligen lufttorkad skinka med mimosasallad. Kanske litet förvånande för somliga. I sin diktning använde hon ofta kristna symboler. Kristus förekommer ju ymnigt i hennes diktning i fiskens skepnad. Jag skulle snarast vilja kalla henne synkretist. Hon samlade det som hon fann bäst i många religioner. 

Kan man säga att hon var troende?

I vid bemärkelse ja.

Men när du översatte henne. Hur nära samarbetade ni?

När jag översatte Vägen är en hand gick hon noggrant genom texten med mig. Det gör nog att texten är lite mer stelbent än om jag hade varit helt ensam om den. Man kan så att säga betrakta den diktsamlingen som auktoriserad. Det var så hon arbetade med sina översättare. Också namnet på samlingen Vägen är en hand  kommer från henne. Inge Waern frågade mig om hon fick använda Den magiske dansaren som ingår i samlingen för sin tilltänkta sceniska föreställning.  Det blev verkligen en fin föreställning. Hon kunde ju tillåta sig friheter i texten, vilket jag inte kunde.

Sade hon något om formen? Vad var det lockande med den sceniska lyriken?

Li använde den dramatiska formen för att kunna uttrycka sig friare än i poesins finrum så att säga. Här kunde hon vara brutal, humoristisk, vardagsrealistisk och ironisk. Hon blottar omedvetet mörka sidor hos sig själv i dramatiken. Och hon var också fascinerad av det tekniska, kanske ett arv från fadern. Med dagens teknik skulle man kunna följa många av hennes intentioner  - hon var egentligen före sin tid - vilket var otänkbart medan hon levde.

Enligt Inge Waern hade hon lagt Den Magiska dansaren i famnen på Inge och sagt ”gör teater av det”. Till slut blev det ju så, och det blev en fantastisk föreställning som Inge fick mycket beröm för. Den finns inspelad..

Hur var det att översätta henne då? Nu har du ju översatt henne på nytt.

Hon är inte så lätt att översätta. Nio års daglig kontakt gjorde att jag fick en viss inblick i hennes tankevärld. Man måste känna till mycket av bakgrunden för att förstå vad hon menar, annars kan översättningen bli ännu mer obegriplig än förlagan. Ibland, när jag på senare tid har sysslat med hennes diktning, kan jag sakna möjligheten att fråga henne när jag står i valet och kvalet och blir osäker på vad hon egentligen avser med ett visst ord.  När jag skulle översätta Nattbreven fick jag gå till urtexten, till handskrifterna, för att försöka förstå vad hon menade. Det finns bland handskrifterna åtskilliga versioner av samma dramatiska verk. Där har jag sammanställt de varierande texterna på egen hand för att få fram en i mitt tycke plausibel text. En del känner jag igen i hennes texter, eftersom hon har talat om vissa detaljer i dem.  Mycket av det som finns med är sådant som jag kan identifiera med hjälp av hennes berättelser. Nu tänker hon på trilobiterna i golvläggningen. Det är sådant man minns. Mannen i trappan -  javisst, det var han, man märker det när man går igenom texten. Det där ska vara så, det där sa hon någonting om. Stilen i pjäserna kan växla mellan det sublima och det vardagliga, ibland rent komiska  Att jag har kunnat sätta mig in i hennes tänkande har varit till stor hjälp. Inte minst  under hennes sjukdom gällde det att kunna sätta sig in i det speciella sättet att tänka som följer med paranoian. Som den där gången hon såg kondensspår efter två jetplan på himlen som korsade varandra. Hon pekade menande på den sax som hon tyckte sig se och som enligt hennes speciella logik syftade på hennes efternamn. (Sax=Schere är fonologiskt identiskt med Sachs). Hon trodde att hon var förföljd av nazister. Jag kunde lugna henne genom att säga att det var svensk polis på plats för att skydda henne. Hon fick åtskilliga elchocker på Beckomberga där hon vårdades. De minskade ångesten och skänkte henne ett visst lugn när hon väl hade hunnit återhämta sig från det limbo som elchockerna åstadkom i hennes inre. När ångesten släppte taget kunde hon skriva igen. Någonting hände som satte i gång denna produktivitet.

Kanske var det samma sak som hände henne i ungdomen, då hon hade hamnat i en svår depression och hennes läkare, Robert Cassirer, som sista utväg manade henne att skriva. Hon gjorde det och det räddade hennes liv den gången. Kanske sökte hon sig omedvetet till bråddjupet, den yttersta gränsen. Men har man sett hennes ohyggliga ångest när hon befann sig där, inser man att ingen människa frivilligt skulle utsätta sig för ett sådant tillstånd. Beckomberga blev det enda ställe där hon kände sig trygg. Dit nådde inga förföljare. Hon var själv häpen över att det bara var ett dårhus, som hon sa, som kunde ge henne skydd. Hon var oerhört tacksam för detta och för att alla var så snälla mot henne. Hon beskrev personalen som sina skyddsänglar. Men den vård som bjöds förutom elchocker var psykofarmaka, som gjorde henne dåsig och illamående. Eftersom hon saknade sjukdomsinsikt kunde hon inte för sitt liv begripa varför hon skulle äta lugnande medel. Det borde ju förföljarna äta, som hon sa, så att de lämnade henne i fred.

Du har nu levt länge tillsammans med Nelly Sachs poesi. Och alldeles nyss översatt ”In den Wohnungen des Todes” till svenska. Det är bara Rolf Moberg som tidigare gjort det och jag vågar nog säga att din översättning är den som man senare kommer att referera till. Inte minst eftersom du stod henne så nära och kan tolka många av de svårbegripliga passagerna på ett sätt som ingen annan kan. Hur var det att återvända till Sachs och översätta henne?

Under många år efter hennes död har jag översatt en hel del andra tyska författare. Kanske  har jag behövt den tiden för att åter kunna närma mig henne. Nu finns hon åter hos mig och det känns bra. Nu har jag också ett mera avspänt förhållande till hennes texter än på 60-talet. Då var jag ju ung och mindre självständig än jag är i dag. Men ibland saknar jag möjligheten att ställa frågor till henne när jag blir osäker om tolkningen. En del av dikterna i Dödens boningar är rimmade, men jag har slopat rimmen och försöker i stället använda rytmen som styrmedel. Den högstämda stilen kan tyckas främmande i dag, men ämnet är desto aktuellare.

De senaste åren har det också publicerats flera böcker om Sachs. Också sådana som fokuserar främst på hennes biografi och psykiska sjukdom. Det kan inte vara lätt för dig att se att en nära väns absolut svagaste stunder lyfts ut i det offentliga och blir till för var och en att beskåda. Har du några kommentarer till detta?
.
Ibland har jag tänkt att det är skönt att Li är död. Hon, som ville försvinna bakom sitt verk, ligger nu på obduktionsbordet till allmänt beskådande. Man har otillbörligt lyckats tillskansa sig hennes journaler och samvetslöst spritt innehållet. Det gör mig fruktansvärt upprörd. Man har förvanskat en skygg och själsligt skadad människa till en diva, som använde sinnessjukhuset som ett hotell, där hon kunde slå sig ner och skriva. Att hon uppförde sig som en drottning och lät sig uppvaktas som en sådan efter mottagandet av Nobelpriset. Jag nämnde nyss att Li saknade sjukdomsinsikt och därför inte förstod varför hon skulle behöva ta lugnande medel som gjorde henne dåsig och hindrade henne att skriva. Därför slutade hon att ta sin medicin och så småningom slog sjukdomen till med full kraft. Ångesten blev outhärdlig och det fanns ingen annan utväg än sjukhuset. Hon spjärnade emot och vi fick lov att mot hennes vilja köra henne dit. Detta upprepades flera gånger under de nio år jag kände henne. Efter behandlingen med elchocker återhämtade hon sig och började skriva. Under den lugna tid som följde, innan allting upprepade sig, kunde hon känna glädje över att träffa sina vänner. Det var under en sådan period hon fick ta emot Nobelpriset. Hon var mycket lycklig över det. Under den perioden kände hon sig omgiven av välvilja. Hon var glad och tacksam och rädslan och misstänksamheten gav vika för tilliten till människor. ”Förföljarna”höll sig borta under den tiden. När hon något år efter Nobelpriset åter tvingades till sjukhusvistelse – den här gången var det Rålambshovs sjukhus – träffade hon Orla Lehmann, en empatisk ock konstnärligt begåvad läkare, som också efter utskrivningen besökte henne och lyckades förmå henne att ta sin medicin.  På Rålambshov misstänkte  man att hon hade drabbats av cancer. Hon opererades på St Eriks sjukhus och fick några relativt friska år innan hon åter insjuknade. Den 11 maj 1970 avled hon på St Görans sjukhus i Stockholm. Några dagar innan hade hon fått höra att Paul Celan var död.

Till sist Margaretha, stort tack för att du ville tala med mig om henne. Jag tror och hoppas att några saker om mytbildningen kring henne – inte minst detta som du understrukit med Gudrun Dähnerts betydelse för att ha räddat Sachs liv och detta allra sista som du nämnt. Varmt tack!