Europa Nationalstatens kris och överstatliga entiteters misslyckande

Europa
Foto: Bernhard Ludewig/Goethe-Institut

Efter att nationalstaten hade uppstått som modell för samhällsstyre – i några av Europas länder redan i slutet av 1700-talet – slog den framgångsrikt igenom världen över under de följande årtiondena. På 1800-talet fanns etniska grupper vilka så som en del av överstatliga stormakter började sträva efter självständighet, alltmedan nationalmedvetandet växte sig starkare under den första hälften av 1800-talet.

Franska revolutionen hade undanröjt det traditionella ståndssamhället: uppkomsten av nationalstater på den europeiska kontinenten hängde därför också samman med en strävan efter att upprätta demokratiska stater. Stora omvälvningar i Europas tidiga historia har bidragit till bildandet av nationalstater. Jag ger två exempel:
 
Första världskriget markerade en ny epok, likaså Sovjetunionens sammanbrott. I båda fallen skakades världsordningen i sina grundvalar. Efter första världskrigets slut växte nationalstater fram ur den fallna Österrike-Ungernmonarkin, och i slutet av 1900-talet ur före detta Sovjetunionen. Den sistnämnda förstod visserligen sig själv som ”sovjetisk nation”, men var i själva verket en multietnisk stat. Bolsjevikernas ursprungliga idé var att först föra över etniska grupper till ”nationens” stadium, för att sedan bryta ner deras nationalmedvetande och ”sovjetisera” dem. Planen fortgick delvis, men var ännu inte avslutad 1991. Genom det schematiska tillvägagångssättet styrt genom tvång ledde bolsjevikernas plan bland annat till otaliga etniska/nationella konflikter som än idag inte är över, samt till att nya geopolitiska intressen väcktes som också fick krig till följd.
 
Såväl Sovjetunionens följdstater som stater från den före detta Warszawapakten strävar än idag efter att konsolidera sin nationella självuppfattning. Det finns stater som i egenskap av att vara unga nationer delvis aggressivt ger uttryck för sina intressen. I EU rör det sig särskilt om stater i Visegrádgruppen som betonar att de genom sitt oberoende från Sovjetunionen efter 1945 inte har varit verkligt suveräna nationalstater. Fastän dessa stater är medlemmar i EU är de inte beredda att integrera sig i denna struktur, eftersom deras strävan efter nationell konsolidering är för stor. Som sådana står de i EU i motsats till exempelvis Tyskland som framför allt på grund av sitt förflutna under de senaste årtionden har närt en önskan om att uppgå i en överstatlig entitet. Men även andra väststater är tillskyndare av en gemensam europeisk idé och till och med en gemensam författning, eftersom kontinenten enligt deras förmenande bara på det sättet kan spela en kvalificerad världspolitisk roll. Samtidigt ska EU bidra till att bättre kunna förverkliga deras egna mål. Därigenom är detta tänkande med Europa i fokus också nästan uteslutande nationellt präglat. Nationella intressen framhävs av alla medlemsländer: Man vill använda Europa till att bli en stark nation. Även Tyskland odlar nationella intressen i Europa; att bli ett med Europa med syfte att förbättra det egna renomméet är nämligen inte ett europeiskt mål, utan ett nationellt.
 
Partiskheten är med få undantag given i nationella ideologier. Alla politiska förslag till regleringar har i grunden nationella avsikter, även Europeiska unionen. Det kan exempelvis illustreras av följande: Det förekommer en så kallad europeisk kulturfestival där 27 länder är representerade. Där ges varje nation en dag eller kväll att presentera sig på. Så skapas ett nationellt panoptikon som framhäver varje enskilt lands egenart under Europas flagg.
 
Idén om den europeiska unionen, som först var en reaktion på andra världskriget, uppstod trots den dominerande nationella ideologi som vissa hoppades snabbt skulle begravas. Idag är en överstatlig enighet inte bara välkommen som ett svar på globaliseringen, utan är också en del av densamma. Men den som hade trott att den europeiska unionen skulle kunna ersätta nationalstaten får se sig själv bittert besviken. Eurokris, Brexit, Brüssels slutna och väldiga byråkrati, det bristande inflytande av det enda demokratiskt valda organet bland de europeiska institutionerna, Europaparlamentet, och oenigheten i flyktingkrisen, bara för att nämna några aspekter, har till och med förvandlat tillskyndare av den europeiska idén till skeptiker.
 
Det har visat sig att vara en illusion att EU-länder som har en kortvarig nationell historia kan integreras framgångsrikt. De yngre staterna i Central- och Östeuropa hör visserligen till ett statsförbund som är överstatligt, men vill samtidigt inte veta av sitt eget medlemskap av ideologiska, det vill säga nationalistiska skäl. Anledningarna till att de ändå vill tillhöra EU är i första hand ekonomiska fördelar och vinster, men inte precis den europeiska idén.
 
Slutligen är hela EU ett sammelsurium av nationalistiska stater som handlar enligt denna ideologi, vilket likaså bidrar till EU:s ömtålighet för kriser. För vissa kommentatorer tycks det som om nationalismen upplever en ny blomstringsperiod, även om det i själva verket inte stämmer: nationalismen har aldrig varit försvunnen, lika litet som de nationalstater som bekänt sig till den. I en värld där människor av vitt skilda skäl (måste) lämna plats åt varandra stärks tänkandet i nationella kategorier. Den amerikanske presidenten Donald J. Trump lanserade nyligen slagordet ”America First”, vilket utlöste obehagskänslor i Europa. Samtidigt är det lätt att blunda för att sådana röster även går att höra i Europa.
 
Nationalismens tillblivelse hänger samman med omvandlingen av de traditionella feodalsamhällena. Förändringen ledde i de flesta stater till en demokratisering. Denna viktiga aspekt av det tidignationella tänkandet, nämligen kravet att styrelseskicket skulle legitimeras demokratiskt möter oss dagligen när EU kritiseras. Man anmärker på EU:s brist på demokrati med invändningen att det talar emot enskilda nationers intresse att underställa sig föreskrifter av en demokratiskt icke-legitimerad byråkrati som begränsar nationalstaten i sina fria val- och handlingsmöjligheter. Men just de nationer, som är som mest högljudda med denna kritik, vill inte understödja en europeisk författning som precis skulle kunna råda på bot denna brist.
 
Så befinner sig hela den europeiska integrationsprocessen i en ond cirkel. Det leder till att Europa inte kan förändras i sina grundvalar och att nationalstaten  träder fram som ett möjligt, till och med tydligt demokratiskt alternativ.
 
Deltagandeprincipen är emellertid inte den viktigaste aspekten i detta sammanhang. Nationalstaten grundar sig på en princip om inkludering och exkludering. Den som har fått leva inom ett visst lands gränser har av traditionen varit tydligt definierad. Somliga stater föredrar medborgarskapsmodellen och den dithörande principen om jus soli, som automatiskt skänker nationalitet till varje medborgare som är född i landet. Andra har betraktat sig som kulturnationer och har föredragit eller föredrar än idag principen om jus sanguinis, enligt vilken ursprunget avgör medborgarskapet.
 
Vid det här laget har båda dessa slags nationer närmat sig varandra. En del länder har övergett sin tidigare princip om jus soli, medan länder som Tyskland numera tillåter dubbla medborgarskap. Debatten om vem som kan vara medborgare och inte är i somliga länder ännu inte avslutad. I Tyskland är detta ett av skälen till att man sedan åratal brottas med en invandringslag. Även om de båda principerna presenterar mycket olika nationsmodeller hyser alla nationalstater i moderniseringens framfart en strävan efter att homogent forma sina samhällen. Man föreställer sig att en nation bara då kan vara framgångsrik om den etniska mångfalden är liten. Denna diskussion förs också idag när man talar om ”ledkultur” eller om när frågan ställs om hur mycket så kallad ”multikulti” en nation klarar av.
 
Medan ropet efter ledkultur och homogenitet ljuder allt starkare och somliga röster kräver en strängare exkludering av invandrare och utlänningar är verkligheten en helt annan: Nationalstaterna uppnår sedan lång tid inte längre sin önskade exkludering. Nästan alla europeiska nationer är idag multietniska stater, ett faktum som inte går att ändra på med hjälp av krav på homogenitet. Hur detta ska uppnås vet inte heller de som företräder detta krav. Så vida inte de föredrar extrema krigshetsande positioner eller till och med deportationer av flyktingar.
 
För att försvara sin nationella existens är nationalstater tvungna att finna regler för nationens samexistens, exempelvis genom att invandrare anpassar sig till majoritetssamhället, tar hänsyn till landets lagar och förstås också lär sig språket för att delta i arbetslivet och det sociala livet. Moderna nationalstater bör vara i stånd att driva igenom detta krav och liknande, men beklagligt nog misslyckas de bara. Precis därför låter många länder bli att ta emot invandrare. I många europeiska nationalstater är man inte på det klara med hur man kan handskas med invandringen, också eftersom nationella ideologier och potentiella lösningsmöjligheter inte passar ihop.
 
Grundvillkoren för att nationalstaten ska överleva och bestå går knappast att garantera. För utåt sett är den nationalstatliga principen i behov av exkluderingen med hjälp av sina gränser. Av detta skäl var Schengenavtalet ett avgörande steg på vägen till avskaffandet av nationalstatliga principer i Europa. I detta fall skapade man ett faktiskt överstatligt element i samhället. Målet med en heleuropeisk gräns var en av den europeiska unionens kärnidéer, just för att inte lägga det yttersta styret på nationalstaten. Men denna idé har nu drabbats av ett svidande bakslag. De enstaka nationerna kräver vid det här laget införandet av nationell gränsövervakning, eftersom de är rädda för att förlora kontrollen över sina territorier. År 2015 då Tyskland öppnade sina gränser visade Europas nationer hur radikalt den tyska regeringen bröt med nationalstatens och därmed också den europeiska kontinentens exkluderingsprincip.
 
De högt ställda kraven på EU-länderna till följd av flyktingkrisen visar tydligt hur instabil denna överstatliga entitet är. Europa står inför ett alldeles särskilt dilemma: enstaka nationalstater överbelastas med flyktingkrisen, medan den överstatliga entiteten inte kommer till undsättning, utan förlorar i kraft, vilket ytterligare förvärrar krisen. I korthet: nationalstaten misslyckas och den överstatliga entiteten likaså.
 
Att det för närvarande knappt finns några tänkbara alternativ till den nationella världsordningen har ytterligare skäl: Nationalstater är för det mesta demokratiskt konstituerade, varför världsbefolkningens starkt utpräglade nationalmedvetande är av betydelse. Medborgarna kan inte föreställa sig att uteslutande tillhöra en överstatlig skapelse. Detta medvetande, som nationerna idag lever med, är djupt präglat av nationell identitet och påverkar på detta sätt politiken. Det sträcker sig från den patriotiska entusiasmen för nationella idrottslag till rasistiska och nationella föreställningar. Vare sig oskyldigt patriotisk eller extremt nationell så inskränker sådana synsätt möjligheterna för en överstatlig politik, eftersom den motsvarar vad medborgaren eller väljaren vill.
 
Sedan decennier tillbaka finns det (radikala) kritiker av nationalismen som betraktar den som en börda, vanföreställning eller irrlära. För andra är den i vår tid inte längre ett legitimt instrument för styre. Men inte heller motståndarna av det nationella tänkandet kan befria sig från den nationella diskursen och verkligheten. De är tvungna att hela tiden konfronteras med nationella ståndpunkter och har svårt att vinna gehör för sina alternativ.
 
Att ta itu med nationalismen öppnar inga perspektiv med avseende på en nyordning för världen, inte heller motståndarna av det nationella tänkandet känner några realiserbara alternativ.
 
Därför kommer inom överskådlig framtid inga större förändringar att ske. Det uppstår inga överstatliga formationer som skulle kunna ersätta nationalstaten. Nationalstatens vanmakt inför de globala problemen leder hittills varken till erosion av nationella ideologer eller nationalstater.
 
Man kan fortsatt konstatera: Föreställningen om Europa grundar sig till syvende och sist på principer om nationalstaten som överförs till den europeiska entiteten. Denna är därmed dömd att misslyckas. Europas kris och nationalstatens kris hänger samman, också eftersom den slutligen härstammar ur ett och detsamma nationella tänkande.