Inledning

Changing the picture/ Picture Politics Changing the picture/ Picture Politics (Creative Commons)

Nya former av nationalism

Medan EU strävar efter en gemensam europeisk identitet upplever samtidigt nationalismen en ny blomstringsperiod på flera håll i Europa. Visserligen kan man konstatera att nationalistisk politik vid det här laget hamnat i ”ett syrabad av djup skepsis”, som Hans-Ulrich Wehler kommer fram till i sin bok ”Nationalismus” (”Nationalism”) från 2001. Men detta i vissa samhällskretsar utbredda fördömande tycks för närvarande ha svårt att rå på nationalismen. Detta fokus belyser olika aspekter av fenomenet nationalism vid en tysk-svensk jämförelse.

Historikern Alix Landgrebe visar i sin text att vi med ”Us-First”-politiken ingalunda har att göra med en ny företeelse. I Europa har vi inte bara någonsin övergivit nationalismen, utan vi har också svårt för att tänka i annat än nationella kategorier, hur proeuropeiska vi än må vara sinnade. Men precis detta kräver statsvetaren Ulrike Guérot (intervjuad här) som förfäktar idén om en europeisk republik. Att upplösa nationella kategorier blir därmed förutsättningen för att Europa ska lyckas, inte minst med hänsyn till de aktuella nationalistiska och högerpopulistiska tendenserna.

Nationalismen har många ansikten; det behövs till att börja med en föreställning om en nation – idén att man liknar varandra inom en kulturell gemenskap respektive en territorial gräns, delar seder och bruk, synsätt och en historia, och övertygelsen om att man drar åt samma håll eller åtminstone sitter i samma båt.

Samtidigt är varje nation naturligtvis alltid först och främst en produkt av sin historia, den är präglad av hur gränser förändrats, av konflikter och omdaningar och därmed inte av en enda identitet, utan av flera.
Men nationalismen har en inneboende mekanism av exkludering, uppbyggnaden av ett vi-samhälle hänger där ihop med att avgränsa sig och utestänga sig gentemot den andre. Kulturvetaren Asal Dardan ägnar sig åt denna aspekt när hon i sin artikelanalyserar den omstridda idén om den tyska ledkulturen som inte bara (återkommande) explicit debatteras i Tyskland, utan som också undermedvetet sätter avtryck i samhällsdiskursen och det politiska handlandet. Ur svenskt perspektiv belyser kulturvetaren Spyros A Sofoshur en svensk nationalism i vågen av den senaste flyktingkrisen och konceptet om ”svenskhet” definierats på nytt av högerkrafter.

Nationalismen är farlig för det öppna och demokratiska samhället i just denna sin exkluderande karaktär och i sin homogenitetsförväntan som i värsta fall leder till att man avvisar oliktänkande. Gentemot en sådan polariserande och dogmatisk hållning ställer exempelvis journalisten Carolin Emcke i sin bok ”Gegen den Hass” (2016; ”Mot hatet”) mångfalden, eftersom endast genom den kan det individuellas och det avvikandes frihet skyddas och demokratin bli verklighet.

I intervjun med Maria Lind, chef för Tensta konsthall, får vi möta en särskilt mörk gren av nationalismen: nynazismen och den terroristiska grupperingen NSU:s (Nationalsocialistisk Untergrund) rasistiska attentat i Tyskland. Verket 77sqm_9:26min av den brittiska konstnärsgruppen Forensic Architecture, som under våren fanns att se på Tensta konsthall (och dessförinnan exempelvis på Documenta 2017 i Kassel), kastar ljus på de mycket kritiserade polisutredningarna, strukturell rasism i samhället och konstens politiska roll.
I Guardian pekade författaren Moshin Hamid i början av året på en global trend: Besattheten av det rena (”obsession with purity”). Denna besatthet kanske också kan tolkas som en reaktion på en överbelastning med hänsyn till den komplexitet som vi dagligen konfronteras med, särskilt i globaliseringens tid som ju också genomsyrar vardagliga strukturer. Med stereotyper, förenklingar och främlingsfientlighet sysselsätter sig även vårt projekt Picture Politics, som förenar serietecknare från sex nordeuropeiska länder, vilka i sitt medium tar fasta på ovan nämnda teman och samtidigt problematiserar bildernas roll i den politiska diskursen.
 
Entusiasmen för det rena – ett i det vardagliga språkbruket helt naturligt positivt laddat begrepp (rent vatten, mat, bostad och så vidare), som samtidigt har en fatal klang – hänger enligt Hamid samman med nationalismens uppsving och det yttrar sig bland annat i att högerkrafter blir starkare i Tyskland, Österrike eller Sverige, i inhemska konflikter i Spanien eller Ukraina, eller även i Brexit.
 
Mot denna tendens anför Hamid biologiska aspekter: Varje människa är ”oren”, en sammansättning, en blandning av genetiskt material från två olika källor. För (som det är nu) behövs alltid två människor för att ett barn ska bli till. Alternativen? En värld av kloner där vi alla är ”rena”, alla lika. Säkerligen ingen önskvärd förhoppning.