Intervju: Nadja Weiss
”Om man inte frågar går världen under”

Nadja Weiss på Orionteatern
Foto: Markus Huss

I höst spelas Peter Weiss pjäs Rannsakningen på Orionteatern i Stockholm, 50 år efter Sverigepremiären på Dramaten 1966, i regi av hans dotter Nadja Weiss. Markus Huss har träffat regissören för att diskutera arbetet kring uppsättningen.

Peter Weiss pjäs Die Ermittlung (Rannsakningen) hade premiär 1965 samtidigt på inte mindre än fjorton scener i dåvarande Öst- och Västtyskland. Året därpå sattes den upp på Dramaten, i regi av Ingmar Bergman. Scenografin gjordes av Gunilla Palmstierna-Weiss. Pjäsen bygger på rättegångarna som hölls i Frankfurt am Main 1963-1965, då ett tjugotal personer åtalades som varit verksamma i Auschwitz, platsen där omkring en miljon människor – majoriteten judar – mördades. Rannsakningens premiär var med tidens mått mätt en medial händelse av sällan skådat slag, och gav upphov till en intensiv debatt, framför allt i Västtyskland. Hur skulle det tyska samhället förhålla sig till Förintelsen, och var det rätt att behandla ämnet på en teaterscen?
 
Drygt 50 år senare och lagom till 100-årsjubiléet av författarens födelse har regissören, skådespelaren, och Peter Weiss dotter Nadja Weiss valt att sätta upp pjäsen igen, på Orionteatern i Stockholm i samarbete med Dramaten.
 
Jag träffar henne i Orionteaterns vackert rustika lokaler i början av sommaren. Hon har nyss återvänt från en resa till Polen där hon för första gången besökt Auschwitz.
 
Det var väldigt viktigt för mig att besöka Auschwitz, just inför repetitionerna av pjäsen, även om det innan resan på något sätt kändes som om jag redan varit där, genom det jag läst och arbetat med sista tiden. Det var en märklig hisnande känsla att åka dit och jag var nervös för hur jag skulle uppleva det: Barnfamiljer som går runt och fotograferar, förälskade par som passerar barackerna och krematorierna. Under besöket tänkte jag till exempel mycket på dofterna och ljuden där, hur det en varm sommardag som denna måste haft helt andra lukter som svett, blod, avföring och röken. Nu hade man precis slagit gräset runt lägret så luften luktade gott, jag tittade upp och såg en kvittrande fågel. Kontrasten till det inferno som ägt rum där och hur naturen bara är, den pågår. Jag tänkte också på tystnaden; även fast det var många olika grupper och människor där så fanns det en tystnad. När jag läser Rannsakningen upplever jag också en påtaglig tystnad. Det finns vittnesmål om hur man pratade i lägret, tyst och utan att röra på läpparna, det måste ha varit en märklig sorts tystnad som präglat hela platsen och olik den som möter oss idag.
 
Förändrades din syn på hur du ville göra pjäsen efter att du varit där?
 
Jag åkte dit med en tanke om hur jag ville göra pjäsen, och den tanken blev förstärkt i och med besöket. Det som är så tydligt är att livet går vidare runtomkring det som skett. Det gäller ju också hemska saker som händer i vår samtid, livet går ändå vidare trots det som sker, det fortsätter och fortsätter.
 
Det går inte riktigt att sätta ord på den här upplevelsen, mötet mellan då och nu, och det är nog därför jag velat använda mig av ljud, musik och bild, snarare än att skriva om eller anpassa pjäsens språk till dagens värld. De vittnesmål som finns i pjäsen kommer från dem som faktiskt var där, så de väger väldigt tungt i sig. Det är ingenting som vi andra kan göra anspråk på, att försöka beskriva hur det var. Det vi istället kan göra är att beskriva en känsla för det som pågår efteråt och runtomkring, och vårt förhållande till det.
           
Hur kom det sig att du ville sätta upp just den här pjäsen?
 
För mig blev det tydligt hur Auschwitz bär på så många berättelser som fortfarande är okända och som måste berättas, fast många ofta tror att de redan känner till vad som hände där. Det var så många olika grupper av människor som mördades, och lägret genomgick en rad olika faser. Detta måste sägas om och om igen, i skolorna och på universiteten. Det som vittnena och de åtalade berättar om i Rannsakningen får aldrig glömmas bort, hur de åtalade förnekade sin inblandning och vad vittnena berättade om.
 
Auschwitz är också bland det mest ohyggliga som skett i historien, samtidigt som det går att jämföra med andra ohyggligheter som skett sedan dess, och som fortsätter att äga rum idag. Hur hanterar människor rent psykologiskt sådana extrema situationer? Just eftersom pjäsens text inte psykologiserar utan är väldigt rak och rättfram går det att undersöka. Man öppnar dagens tidning och ser en ung kille som med en batong slår en flyende pappa som bär sitt barn – hur är det möjligt? Varför kämpar man för sitt liv trots att livet är vedervärdigt? Pjäsen ger inga svar på det, men vi måste fortsätta fråga. Om man inte frågar går världen under.
 
Rannsakningen handlar, som jag tolkar pjäsen, om hur vi idag ska förhålla oss till brott mot mänskligheten begångna i det förflutna, men kanske framför allt hur vi ska ta ansvar idag för förföljelser och förtryck i en värld som präglas av massivt våld, med miljontals människor på flykt. Hur tänker du kring det och jämförelser mellan Auschwitz och idag? Finns det faror med att dra paralleller mellan det som skedde i lägren och dagens värld? Det varnas ibland för risken att Förintelsen på så vis relativiseras, att det historiskt specifika suddas ut.
 
Man ska förstås vara försiktig med jämförelser. Vi är fortfarande i en tidig fas i arbetet med pjäsen. Jag vill inte göra någon övertydlig parallell till vår tid. Men vår samtid kommer att vara starkt närvarande. Pjäsen i sig framkallar ju det här, i och med att publiken själv måste ta ställning till det som sägs och sker på scenen. Styrkan i pjäsen är just att den inte skriver ett budskap på näsan.
 
Din uppsättning skiljer sig mycket från premiären på Dramaten 1966: Scenrummet ser annorlunda ut, med publiken och skådespelare placerade på olika ställen. Du kommer också ta hjälp av en musiker och ljudkonstnär, och använda dig av visuella projektioner. Hur kommer det sig att du ville arbeta med de här uttrycksmedlen?
 
Det stämmer att vi gör ett stort arbete rent ljud- och bildmässigt. Violinisten Anna Lindal kommer med sin fiol forma en av pjäsens ”röster”. Fiolen har en förmåga att kunna röra sig från det fruktansvärt vackra till det obehagliga och skrämmande. Sedan kommer kompositören Philippe Boix-Vives att bearbeta ljuden på olika sätt för att uppnå olika effekter. Bildmaterialet tas fram av videokonstnären Emil Klang. Men jag vill inte avslöja för mycket för jag vill inte föregripa publikens upplevelse. Det kommer att vara en värld runtomkring vår text.
 
Hur kommer det sig att just ljuden och det musikaliska har fått en så stor del i din uppsättning?
 
Jag ska försöka sätta ord på det: Tystnad kan förstås som just tystnad, men också som en form av ljud tycker jag – tystnaden är aldrig tyst. Det här blev extra tydligt under mitt besök i Auschwitz. Varje dag i lägret hörde man någon som skrek, och det blev vardag, och man slutade lyssna till det. Det kommer att vara ett tätt samspel mellan violinisten och skådespelarna, samt med kompositören. Pjäsens text har en stark rytm som är viktig och den vill jag bygga vidare på, bland annat med körpartier. Men exakt hur vi kommer att göra det kan jag inte säga, det kommer att visa sig under arbetet och det är sedan upp till publiken att avgöra om det funkar eller inte.
 
Vad hoppas du att publiken tar med sig efter att ha sett din uppsättning?
 
Kanske kan pjäsen leda till att människor kommer veta lite mer, utan att det för den skull blir en historielektion. Det är jag inte alls intresserad av. Pjäsen ska, hur märkligt det än kan låta, vara en upplevelse. Och det kommer säkert att bitvis bli plågsamt att ta den till sig. Man ska gå ut härifrån och vara lite förändrad.