Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Statement
Anders Bergman

Anders Bergman
© Anders Bergman

Den som till äventyrs tror att ur-humanisten var en vithårig professor som satt instängd i sitt elfenbenstorn och grubblade över esoterika bör veta att ...

Von Anders Bergman

Humanismen uppstod som ett konkret svar på det alltmer urbaniserade Europas nya behov av domare, sekreterare, rådgivare, ambassadörer, diplomater och lärare - det var de som var de första humanisterna, samhällstillvända och samhällsnyttiga. De utgjorde ett av de viktigaste nätverken i Europa från 1400-talet till Westfaliska freden.

Den första att använda uttrycket "studia humanitatis" var den florentinske statssekreteraren Coluccio Salutati, lärjunge till "humanismens fader" Francesco Petrarca. För honom betydde det kort och gott "moralisk fostran", alltså praktiska språk- och historiekunskaper som behövdes för att bli en god och aktiv medborgare. Hans lärjunge i sin tur, Leonardo Bruni - även han florentinsk statssekreterare - hade blivit självsäkrare och vågade hävda att detta etiska program "kallas humanistiska för att de allena kan dana den fulländade människan".

Trots att begreppet "humanism" kommit att förändras åtskilligt sedan dess ser jag ändå flera drag av detta ursprungliga program när jag blickar ut över dagens Europa - inte minst den gemensamma grundtanken att det finns något mer än ett här, nu och jag som man måste förhålla sig till, att bildning, vidsynthet och objektivitet är vägen dit och att det är möjligt för en enskild individ att med dessa kunskaper driva fram förändring.

Den som till äventyrs tror att humanismen därmed segrat en gång för alla bör veta att det finns synnerligen många i Europa som är av precis motsatt övertygelse än den i stycket ovan. De kan kanske sammanfattas under begreppet ultranationalister, och de sitter i dag i flera europeiska länders parlament.

upp