Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Miraklet Europa: In dubio pro libertate
Arpad Andreas Sölter

Arpad Sölter
Arpad Sölter, chef för Goethe-Institut Schweden | Foto: Moa Karlberg/Goethe-Institut

Sammanhållningen i Europa, utbytet via gemensamma värden och den gemensamma historien har hög prioritet på Goethe-Institut som tyskt kulturinstitut med europeiskt perspektiv. Inom ramen för en sammanslutning av europeiska kulturinstitut (EUNIC) motiverar det oss att engagera oss för hur framtidens Europa utformas.

Von Arpad-Andreas Sölter, chef för Goethe-Institut Schweden

Genom att främja tillblivelsen av den flerspråkiga, europeiska medborgaren ser vi oss som förmedlare av tanken om Europa. Förutom att presentera samtida positioner strävar vi också efter att ge nytt liv åt det förflutnas kulturskatter. Vi vet: Ursprung är framtid. Men lyser den kanon av värden som skapats i Europa egentligen så oförsvagat? Två anekdoter kan tjäna som möjliga svar på denna fråga.

Europa står på de anklagades bänk – så inleder en kvinna från Brasilien den internationella diskussionen om europeiska värden under ett kvällsevenemang på Goethe-Institut Schweden i Stockholm: Europa går inte längre att försvara. Med tanke på dess fruktansvärda våldshistoria kräver hon det strängaste straffet för begångna brott som kolonialism, rasism och imperialism. Hon själv gör anspråk på ett icke-eurocentriskt perspektiv utanför den så kallade västvärlden. En svensk man ber om ordet: Utan de idéer om mänskliga rättigheter och människovärdet som utvecklats i Europa å ena sidan och Internationella domstolen i Haag å andra sidan är en sådan straffprocess vare sig möjlig eller genomförbar – inte ens i en fiktiv tribunal. Europas värden är det ena. Dess historia och praxis är det andra, så än idag. Upphäver det sista sålunda värdet av det första?

Det är just precis dessa västvärldens kärnaspekter, dessa präglande former av ekonomi, stat och vetande, som gång på gång svartmålas. Inte sällan enligt kultur- och civilisationskritikens argumentativa mönster, exempelvis med slagord som ”logocentrism”, ”fallocentrism” eller med vissa modernitetskritiska, dunkla begrepp inom avkoloniserings- och globaliseringsdiskursen. Sporren är: Det västerländska tänkandet som sådant måste brytas! Men detta vore att underskatta de europeiska bidragen till vår globala civilisation om man utsätter Europas prestationer, vilka särskilt utmärker den västerländska civilisationen i en kulturell jämförelse, för en sådan total vetenskaps-, teknologi- och ekonomifientlig kritik. Ty dessa bidrag borgar för Europas frihet, välstånd och kulturella rikedom.

För att förstå detta måste man varken omhulda etnocentrism eller drista sig till europeisk triumfalism: den största ekonomin, den största exporten, den främsta bildningen för de flesta (om inte för alla), välfärds- och socialstaten, samt mänskliga och medborgerliga rättigheter. Det vore därför fel att inte tolerera ambivalens och kluvenhet och samtidigt kasta ut barnet med badvattnet. Vår inställning måste snarare vara att omfamna en tvetydighet som inte tränger bort eller skyler över den historiska militarismen, den sekellånga krigiska blodsutgjutelsen, inkvisition, pogromer, de många folkmorden fram till Förintelsens civilisationsbrott i Europa.

Världens europeisering utmynnade i status quo: Den globala civilisationen lever i stor utsträckning på de idéer som uppstått i Europa och i väst. Förvisso har den globala civilisationen också upplevt problem som går tillbaka på europeiska respektive västerländska teknologier och idéer. Europas uppfinningar är fortfarande mer inflytelserika i världen, mer än vad till och med eurocentriker utgår ifrån: europeiska uppfinningar präglar hela bilden med världssuccéer som betong, börsen, bilen, tv, exercisreglement (till och med herrkostymen!). För att inte tala om Europas högkultur och dess olika blomstringsperioder inom musik, konst och arkitektur, litteratur och filosofi.

Kapitalism och demokrati är likaså europeiska uppfinningar. Innan dess var tyranni och despoti normalfallet för politisk ordning. Erövring och utsugning var vanligt förekommande i den förindustriella epoken. Förmoderna civilisationer grundades oftast på tvångsarbete och på de styrandes brutala tyranni. En privilegierad prästkast tolkade de teokratiska strukturerna och regleringarna som del av ett kosmiskt-religiöst ordningssystem. Makthavarnas förtryck gick hand i hand med materiellt elände. Ty den ekonomiska tillväxten räckte inte till för att möjliggöra en levnadsstandard över fysiskt existensminimum för den stora massan. Perioder av svält, fattigdom, elände och inhemsk laglöshet, som än idag existerar i de flesta länder på jorden, besegrades i Europa.

Den liberala, demokratiska livsstilen som bygger på marknadsekonomi, rättsstat, framsteg inom teknik och vetenskap är en unik företeelse i ett världshistoriskt perspektiv. Denna specifikt västerländska kombination har skänkt folket välstånd och politiskt medbestämmande. Desto mer skrämmande är det när dessa kvaliteter inte betraktas som landvinningar, som inte bara är värda att stämma in i, utan också värda att försvara. Sådant är tecken på självskadebeteende.

Vad ledde till denna europeiska särväg? Hur utvecklade sig Europa till något så specifikt i världshistorien? Hur kom det sig att det moderna inom vetenskap, demokrati, stat, förvaltning och samhälle uppstod endast i Europa och ingen annanstans? Om orsakerna och kännetecknen för Europas särväg pågår en debatt mellan kultur- och vetenskapshistoriker, sociologer och filosofer. Det handlade till att börja med om att begränsa regeringsmakten. Därefter tillkom en omfattande autonomi av vetenskap och ekonomi. Till sist genomdrevs delaktighet i det politiska styret. Denna begränsning och detta återhållande av regeringsverksamheten är än idag en förutsättning för blomstrande kapitalism, vilken i sin tur utgör en nödvändig förutsättning för en vital demokrati.

Den moderna kapitalismen som grundval för prestation och marknadsekonomisk bärare av den industriella utvecklingen, tyglandet av politiskt och religiöst styre, begränsningen av statlig makt och regeringsvälde spelar här en avgörande roll på vägen till rätts- och författningsstaten. Typiskt för denna modell är den representativa demokratin som regeringsform, byggd på parlamentarism, maktdelning (och ömsesidig kontroll genom fördelning av makt) och folklig suveränitet genom delaktighet i styret. Lagens styre, vetenskapens och ekonomins autonomi gentemot statliga eller religiösa ingrepp och övergrepp, kontroll även genom en kritiskt granskande press och media, offentlighet, medborgarsamhälle, samt med kulturen, konsten och kabarén (och det utan rädsla för straff) – dessa fenomen understryker den grundläggande skillnaden i förhållande till förmodern högkultur, till auktoritära, repressiva regimer och till ”orientalisk despoti” (Karl August Wittfogel). Utrymmena för kreativitet och självbestämmande, spridningen av decentraliserat beslutsfattande i konkurrensen, institutionaliserad kritik i stället för försök till immunisering, kamp i stället för konsensus, kritisk granskning och hårda justeringsmekanismer vid felaktiga beslut i ekonomi, politik och vetenskap (så som konkurs, möjligheten att röstas bort och falsifikation) säkrar effektiv styrning och ger incitament till att hitta nya lösningar. De utgör den gemensamma nämnaren och det inre sammanhanget vid framgång – somliga talar till och med om det ”europeiska miraklet” (Eric L. Jones) – med måttfull regeringsverksamhet, ständig ekonomisk tillväxt och oavbrutna framsteg inom vetenskapen.

Europa har utvecklat sociala ordningar för friheten i all sin fasettrikedom: mångfalden fick möjlighet att blomstra genom politisk fragmentering. Detta för att inte fanns någon envåldshärskare som styrde över hela kontinenten. Denna nyckelfaktor – rivalitet – hade dittills inte existerat i samma utsträckning i andra delar av världen. Under sådana villkor kan ekonomiskt produktiva och exempelvis särskilt framgångsrika minoriteter hela tiden välja bättre och för dem gynnsammare platser. Flera maktcentra i konkurrens med varandra gynnar i sin tur konkurrensen i sig, även den om världsåskådningarna. En sådan värdepluralism utvecklar ett förstärkt skydd av minoriteter och gynnar tolerans. Detta i sin tur hör samman med universalismens och humanismens fundament, vilket så som ett samhälleligt grundvärde sätter värdighet, oantastliga rättigheter och individens personliga frihet i första rummet. För den europeiska frihetsidén är det centralt med skyddszoner för individen med dess grundläggande rättigheter och dess förståelse av sig själv som person och som subjekt. I Västeuropa kan frihet framhärdas som ett individuellt krav gentemot familjen, klanen, samhället och staten. Här finner den europeiska idén sitt ursprung, här visas dess glödande kärna: Humanisterna har avtäckt och skildrat en horisont av värden som skänker inspiration, rättesnören och orientering.

Samtidigt lyser varningslampan rött när grundläggande europeiska värden som upplysning, frigörelse, tolerans, likaberättigande (inte att förväxla med jämlikhet eller ens tvångsutjämning!), samarbete, avtals- och rörelsefrihet ringaktas eller till och med förtrycks. Dessa värden är förknippade med tyglandet av statligt och religiöst vanstyre, som ersätts genom den rättsstatsprincip som möjliggör för människor att fritt forma sina liv utan att kuvas av främmande auktoriteter, och säkerställer den tillförlitliga äganderätten som gynnar ekonomisk utveckling – och detta bortom regler som vuxit fram ur heteronomi och förtryck av subjektet.

I system med icke-auktoritär styrning är sanktioner som definierar mänskligt beteende vanligtvis ett resultat av krafternas spel. Detta sker utan behov av en yttre auktoritet (bortsett från dem som upprätthåller denna ordning genom ett legitimt våldsmonopol). Fördelen är uppenbar: detta ger individen ett maximum av särintressen genom ett minimum av tvång och konsensus. Konsekvent fallibilism beaktar människans felbarhet i den sociala konstruktionen som utsätts för löpande kritik, rationell kontroll och löpande granskning.

Kunskaps- och upptäckarlust, uppfinningsrikedom, innovationskraft, tankens flexibilitet, icke-konformism och rätten i att avvika från det traditionella, förändrings- och reformförmåga, kontrollen och begränsningen av politiskt ingripande i maktsystemet, institutionaliserat misstroende gentemot all form av absolut makt och gentemot alla beskyddare av den sanna läran, fri väg för kreativt företagande, den rationella granskningens process och systematisk kritik av förslag på lösningar som konkurrerar med varandra och som är föremål för snäva urvalsprocesser, självreflektion och konsekvent kritik så som motor för intellektuell, social och ekonomisk utveckling – detta utgör garanter för förändring, utveckling och förbättring, vilka är djupt förankrade i västerländsk kultur. Med andra ord: Utan decentraliserad och relativt säkra rättigheter för producenter och handlare i relativ ekonomisk frihet kan ingen ekonomisk tillväxt ske. Endast politisk fragmentering och rivalitet inom en civilisation sätter gränser för despotism och åstadkommer relativt säkra äganderättigheter.

Hur politiska felbeslut leder till stagnation och nedgång visas av historien och vid en kulturell jämförelse. På 1400-talet e. Kr. förfogade Kina över en flotta av sjödugliga fartyg. Amiral Zheng He gav sig ut med sina kinesiska sjöfarare på expeditioner genom världshaven för kejsarrikets räkning. Men sedan förbjöds sjöfart och sjöhandel. Kinas politiska enhet blev ett hinder för innovation. Sent omsider glömdes dessa färdigheter bort, även om kinesiska sjöfarare redan före spanjorerna, portugiserna, holländarna och engelsmännen hade rekognoscerat Indiska oceanen från Zanzibar till västra Stilla havet. I Europa däremot fanns ingen härskare som med hänsyn till mindre, rivaliserande europeiska territorier överhuvudtaget skulle ha kunnat driva igenom en sådan order. Ingen överregional instans, inte ens den katolska kyrkan, skulle efter 1520 ha haft maktfullkomligheten att lägga hämsko för upptäckt, forskning och utveckling inom den europeiska civilisationen överlag. Så blev vägen fri för Europas styre över världshaven.

Europas tradition av "ständig oro och ifrågasättandets kultur" (Julia Kristeva) gör det lättare att träda in på nya vägar. Från John Locke via Diderot och Kant, från cartesianskt tvivel via kritiken av det rena förnuftet fram till Poppers kritiska rationalism, till den kritiska teorin och angränsande strömningar – detta är kritikens drivkraft så som ett självreferentiellt storföretag. Upplysningen leder till att allting skakas om genom denna ständiga oro. I idealfallet leder den till och med till självbefrielse. Den skapar ett anti-dogmatiskt maktflöde av systematiskt utfrågande. Inget område, ingen person, ingen auktoritet ges här tolkningsföreträde. Ingen immunisering mot förnuftiga invändningar och radikala frågetecken tillåts. Ingen instans skyddas som sakrosankt från analys och empirisk undersökning. Inte ens det högsta väsen, Gud, är här undantagen. Dess förmedlares och representanters förmenta kunskapsprivilegier, till synes absoluta övertygelser med föregivna sanningsanspråk, snäva mentala korridorer av dogmer och ideologier, fundamentalism och indoktrinering, oavsett ursprung, all sorts konsensuseufori eller hänvändelsen till sådana instanser som hävdas vara oundgängliga och undandrar sig eller avhålls från kritisk eftertanke – allt detta accepteras i långa loppet inte av den europeiska kriticismen. Kritik och konkurrens – på denna grund vilar Europas sanna kulturella kapital. Ur dessa källor växer också den europeiska humanismen. Ty Europa utmärks av omsorg om den enskilde, av respekt för den enskilda individen. I centrum står det unika subjektet och dess oförytterliga rättigheter, samt utrymmena för självständigt tänkande, forskande och handlande.

Vår utställning Europa – Humanisternas arv möjliggör en tidsresa till en västerländsk tankevärld där hittills värdefulla gnistor sprakar fram. En väldig kör av humanistiska röster ljuder.  Kören som sådan symboliserar denna kontinents tidiga landvinningar. Som ett projekt som ägnas åt det gränsöverskridande, kulturella utbytet, inbjuder denna polyfona konsert till en dialogisk ”horisontsammansmältning” med dem som inte förtjänar att glömmas bort. I vilken mån bidrar detta till självkännedom? Intellektuellt nyfikna kommer här även att upptäcka hittills mindre kända personligheter, som det lönar sig att närma sig och lära känna. Denna mångfald av perspektiv tecknar ett likaså mångstämmigt panorama som kretsar kring nyckelfrågor om den europeiska sammanhållningen: Vad är egentligen våra värden? Varifrån kommer de, vem har uppfunnit dem? Hur hör de ihop med varandra? Och hur kunde de uppstå just här? Hur vill vi ta hand om och använda dem i framtiden? Hur vill vi fortsätta utveckla dem? Appellen till förnuftet lyder: Låt oss ompröva våra måttstockar! Låt oss rätta våra fel – precis i skeden av oöverskådlighet och föränderliga tider.

Medan somliga besvärjer morbus occidentalis eller hänger sig åt renässansen av det nationella anser vi – även inom det polariserade Europa – att den europeiska idén är en stor tillgång som måste tillgodogöras och formas av varje ny generation. Likaså måste det intellektuella och geografiska grannskapet hela tiden på nytt förvärvas och underhållas. Reflektion och eftertanke som självtillit utifrån den europeiska humanismens delade plattform utgör för detta ändamål en idealisk utgångspunkt för den gemensamma vägen in i en humanare framtid. När vi upplever krypande avdemokratisering och hur auktoritära regimer växer sig allt starkare, växer också uppgiften för det humanistiskt präglade Europa att hitta passande svar och lösningar för att sätta stopp för destruktiva tendenser. Just också för att graden av förverkligandet av humanistiskt tankegods i Europa är hög. Och eftersom dessa humanistiska tankar fortsättningsvis väcker längtan hos miljarder av människor som inte har tillgång till det. Men om ingen kan berätta för dem exakt vad Europa är i sin kärna och i sina värderingar vore ingenting längre mycket värt.

Europas centrum är inte Big Mac, utan Magna Charta. Europas kultur är emellertid mer än en samling av nationella kulturer och stater. Europas kulturella egenskaper bottnar i dess frihet, i mångfald, flerspråkighet, i dialog och ömsesidiga impulser, även utifrån. Det är alltid hög tid att låta ett kraftfullt och stolt europeiskt medvetande uppstå: ”Den europeiska humanismen är en permanent nyetableringsprocess.” (Julia Kristeva)
 
 
 
 
Litteratur

Acemoglu, Daron/Robinson, James A. (2012). Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity, and Poverty. Currency.

Albert, Hans (1986). Freiheit und Ordnung: Zwei Abhandlungen zum Problem einer offenen Gesellschaft (Beitrage Zur Ordnungstheorie und Ordnungspolitik). Mohr Siebeck.

Assmann, Aleida (2018). Der europäische Traum. Vier Lehren aus der Geschichte. C.H. Beck Verlag, München.

Berman, Harold J. (2009). Law and Revolution. The Formation of the Western Legal Tradition. Harvard University Press.

Ian Buruma & Avishai Margalit. Occidentalism: The West in the Eyes of Its Enemies. Penguin Press, 2004.

Diamond, Jared (2005). Guns, Germs & Steel: The Fates of Human Societies. W. W. Norton & Company, Revised edition.

Ferguson, Niall (2018). Civilization: The West and the Rest. Penguin.

Franke, Berthold (2014). Größe macht dumm. Die alte Erzählung vom Frieden genügt nicht mehr – Europa sucht verzweifelt neue Leitmotive. Dabei liegt es längst auf der Hand: Das große Ziel heißt kleiner werden. 2. Januar 2014, DIE ZEIT Nr. 2.

Gellner, Ernest (1989). Plough, Sword and Book. The Structure of Human History. University of Chicago Press.

Jones, Eric L. (2003). The European Miracle: Environments, Economies and Geopolitics in the History of Europe and Asia.Cambridge University Press.

Kristeva, Julia (2014). Frage und teile. Europa, deine Mütter: Die Philosophin Julia Kristeva über eine Kultur, die von der ganzen Welt bewundert wird. Interview von Elisabeth von Thadden. DIE ZEIT Nr. 2/2014, 2. Januar 2014.

Landes, David S. (1998). The Wealth and Poverty of Nations: Why Some Are So Rich and Some So Poor. W. W. Norton & Company.

Mbembe, Achille (2018). Politiques de l‘inimitié. La Découverte.

Sölter, Arpad A. (1996). Moderne und Kulturkritik. Jürgen Habermas und das Erbe der Kritischen Theorie. Bouvier Verlag,Bonn.

Vietta, Silvio (2019). Europas Werte. Geschichte - Konflikte - Perspektiven. Verlag Karl Alber (Freiburg/München).

Weede, Erich (2000). Asien und der Westen. Politische und kulturelle Determinanten der wirtschaftlichen Entwicklung. Nomos Verlagsgesellschaft, Baden-Baden.

Weede, Erich (2005). Balance of Power, Globalization and the Capitalist Peace. Potsdam: Liberal Verlag.

Wittfogel, Karl August (1957). Oriental Despotism: a Comparative Study of Total Power. Yale University Press.

 

upp