Snabb-inloggning:

Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Intervju
"Auktoritära frestelser"
Ett samtal med Wilhelm Heitmeyer

AfD-anhängare i Brandenburg i  augusti 2019.
AfD-anhängare i Brandenburg i augusti 2019. | © imago images/ ZUMA Press

Wilhelm Heitmeyer är professor i sociologi. År 1966 grundade han Institutet för interdisciplinär konflikt- och maktforskning vid universitet i Bielefeld, där han än idag är forskare. Han var dess direktör fram till 2013. 2018 utkom hans bok ”Autoritäre Versuchungen” (’Auktoritära frestelser’) som nu föreligger i sin tredje upplaga. [1] Där undersöker han varför extrema högerpartier, högerrörelser och högeruppfattningar har fått ny fart i det tyska samhället.

Wilhelm Heitmeyer, i din uppmärksammade analys undersöker du högersvängen i det tyska samhället och tittar samtidigt på längre utvecklingslinjer. Varför får högerpopulistiska partier, rörelser och positioner just precis nu och de senaste åren så mycket vind i seglen? 

Det är flera saker som kommer samman. Utvecklingen går därför inte att förklara endimensionellt utifrån partisystemet. Man måste sträcka sig längre. Till följd av den allt mer utbredda nyliberala näringspolitiken i en blixtsnabb globaliseringsprocess har en auktoritär och anonym finanskapitalism utvecklats och uppnått en stor kontrollvinst gentemot nationalstatlig politik. Den har obehindrat och i stigande grad kunnat hävda sina premisser, eftersom den nationalstatliga politiken har tvingats tåla allt fler kontrollförluster för att någorlunda effektivt kunna mota en växande social ojämlikhet. Detta har lett till erfarenheter av social splittring och rädslor inför att förlora status hos delar av befolkningen. Det har förenats med individuella kontrollförluster av den egna biografin och otryggheter. En viktig konsekvens har varit att synen på det demokratiska systemet har förändrats. Jag kallar det demokratitömning. Det vill säga, apparaten fungerar, men förtroendet undergrävs.
Min tes 2001 var att vinnaren i denna process skulle bli en rabiat högerpopulism.
Dagens utveckling i Tyskland och Europa kommer alltså från ingenstans, utan har kunnat skönjas länge.
  
Den samhällspolitiska utvecklingen de senaste 20 åren har du beskrivit med hjälp av formeln ”osäkra tider”. Hot leder dock inte automatiskt till högerpopulistiska hållningar. Vad gör högerpopulistiska positioner rimliga, det vill säga möjliga att ansluta sig till? 

Nå, formeln ”osäkra tider” skiljer på olika två processer. Den ena omfattar snarast en smygande process av otrygghet och vilsenhet, alltså, över åt vilket håll samhället kommer att utvecklas. Den andra processen innefattar kriser som vi var med om mellan 2000 och 2020 – och Coronakrisens samhälleliga och politiska effekter kan man ju ännu inte ens på försök förutse. Kriser är alltid bundna vid två villkor. För det första att de vanliga politiska, ekonomiska och sociala rutinerna för reglering inte längre fungerar. För det andra att förhållandena före händelserna inte går att återställa. Sådana kriser började med 11 september, då islamistisk terror dök upp i västvärlden. 2005 hade vi i Tyskland Hartz-IV-krisen med sociala effekter för delar av befolkningen. 2008–2009 bank- och finanskrisen. 2015/2016 flyktingströmmen och därpå en kulturell-politisk kris.
 
Mot den bakgrunden utvecklades auktoritära åsikter på jakt efter trygghet och kontroll. Samtidigt måste man betona att flyktingrörelsen inte var orsaken, utan bara en påskyndande faktor i denna utveckling. Utifrån denna bakgrund av kontrollförluster började så rörelser och partier uppstå, som jag inte kallar ”högerpopulistiska” – i det tyska fallet handlar det snarast om en ”auktoritär nationalradikalism”, som inte heller i det stora hela är högerextremistisk. Det gör att den är tilltalande för bredare befolkningsgrupper, eftersom den har som löfte att återställa kontrollen: ”Vi hämtar tillbaka vårt folk och vårt land”. Den suggererar ett ”systemskifte” med en auktoritär samhällsmodell, tysk överlägsenhet, en nytolkning av tysk historia och av att ”vara  tysk” genom utanförskap.
 
Vardagsrasism och främlingsfientliga åsikter är inget nytt fenomen. I din aktuella analys har du också fört in resultatet från din långtidsstudie ”Deutsche Zustände” (’Tyska tillstånd’) . Du kan visa att ungefär 20 % av de tillfrågade redan 2002 hyste högerpopulistiska åsikter. Är det detta åsiktsmönster som nu blir synligt eller handlar om helt andra, nya aktörer i den aktuella utvecklingen? 

Det måste verkligen understrykas hela tiden. Det handlar om inställningar till ”grupprelaterad människofientlighet”, enligt vilka människor oberoende av sitt individuella beteende nedvärderas, diskrimineras och blir föremål för våldshandlingar endast på grund av sin grupptillhörighet så som judar, muslimer, homosexuella, flyktingar, hemlösa eller för att de har en annan hudfärg, Sådana inställningar har redan funnits sedan länge, innan den högerreaktionära rörelsen dök upp 2014 eller 2015 med ”Alternative für Deutschland”(AfD) långt ute på högerkanten, som jag kallar ”auktoritär nationalradikalism”. Personer med sådana auktoritära åsikter hade dittills ingen parlamentarisk hemort. De var kringstrykande, de röstade ömsom på socialdemokraterna, ömsom på kristdemokraterna eller gick upp i en vredgad apati som ledde till röstvägran. Sedan 2015 finns ett auktoritärt, politiskt alternativ för dessa personer. Med auktoritära paroller dras de upp ur sin individuella vanmakt och matas med kollektiva maktfantasier mot det öppna samhället och den liberala demokratin.
 
Du kommer också fram till att högerpopulistiska hållningar ingalunda bara  representeras av människor i utanförskap, utan också av bättre bemedlade med hög utbildning. Du talar om en ”rå borgerlighet”. Vad menar du exakt med det? 

Denna synvinkel har länge varit underskattad. Med ”rå borgerlighet” menas att bakom fasaden av välstånd och slipat språk finns en jargong av förakt gentemot svaga grupper.  Etablerade förhandsrätter tas i anspråk och även i dessa grupper synliggörs en ”olikvärdighetens ideologi”, som bildar kärnan i ”grupprelaterad människofientlighet”. Viktigt är att formellt högre bildning inte erbjuder en säker ”buffert” mot sådana åsikter.  Det är visserligen en position som vårdas för att avlasta den samhälleliga bördan. Det är emellertid politiskt självbedrägeri. Man behöver bara titta på de redan 20 år gamla undersökningarna om främlingsfientliga och nationalkonservativa åsikter hos studerande inom juridisk, ekonomi och på ingenjörsutbildningen. De sticker ut i jämförelse med än studerande inom andra ämnen. Ur de dessa ämnen rekryteras dock den ledande eliten inom ekonomi, politik och stat. Därtill kommer att personer från denna krets framför allt nås genom intellektuella eliter som inte bara hör till det allt mer differentierade högerspektrumet.
 
Högerpopulistiska åsikter är inte bara ett östtyskt fenomen. AfD nådde exempelvis 15,1 % vid lokalvalen i Baden-Württemberg 2016. Även flera av partiets ledande personer kommer från väst, som t ex Björn Höcke. Finns det enligt dig ändå skillnader mellan Öst- och Västtyskland? 

Det har du helt rätt i. Men sedan början av den så kallade ”återföreningen” finns det tydliga skillnader. Det kan vi visa gång på gång i långtidsundersökningen med årliga representativa opinionsundersökningar över ”grupprelaterad människofientlighet” mellan 2002 och 2011. Och det håller i sig än idag.
 
Kombinationen av social splittring, att inte bli sedd av politiska eliter, vilsenheten och framför allt – det måste hela tiden understrykas – brist på erkännande leder till dessa auktoritärt politiskt sökande grupper inom en ansenlig del av befolkningen. Det gäller även för yngre, framför allt män. Därtill kommer den politiskt underskattade socialgeografiska faktorn: Östtyskland präglas främst av byar och småstäder, som socialt och kulturellt är rätt homogena, vilket leder till hög konformitet.
 
Du menar att det sedan länge etablerade begreppet ”högerpopulism” inte duger och förordar i stället den lite otympliga beteckningen ”auktoritär nationalradikalism“. Varför tycker du att denna beteckning är mer träffande? 

Begreppet ”högerpopulism” är helt olämpligt för beskriva vad som händer politiskt. Det är innehållslöst, det har inga kriterier förutom en konfliktlinje, när det talas om det ”sanna” folket gentemot korrupta eliter. Tillämpningen av begreppet är helt godtycklig och framför allt näpet bagatelliserande. Men de sinsemellan vitt skilda utvecklingarna i Polen, Ungern, USA, Frankrike, Tyskland stoppas alla i en och samma gryta. Jag blir ständigt förskräckt över hur okunnigt media, politik och även vetenskap använder begreppet. En framstående journalist i ett framstående tyskt magasin sa till mig: Du kan säkert ha rätt med ditt begrepp ”auktoritär nationalradikalism“, men vi behöver kortformler. Att användningen av kortformler också är kortsiktigt intresserar honom inte. 
Alltså, det nämnda, otympliga begreppet är därför mer träffande, eftersom det grundar sig på teoriledda, empiriska kriterier, det vill säga på det självklara, vetenskapliga verktyg. För Tyskland betyder det: För en ”auktoritär nationalradikalismen” med sina tre element rör sig det för det första om en auktoritär samhällsmodell med hög kontroll, hierarkier, samt inskränkning av livsstilar och uteslutningar. För det andra ska den liberala demokratins politiska modeller byggas om till en nationalistisk version med tysk överlägsenhet, med så etniskt homogen sammansättning som möjligt, som ska ägna sig åt en nytolkning av tysk historia. För det tredje handlar det om radikala gränsöverskridanden särskilt genom markerat svaga grupper, med olika ursprung, tro, sexuella läggningar och så vidare.
 
Den helt avgörande faktorn är att högerpopulistiska å ena sidan bara intresserar sig för offentliga retningstillstånd. Å andra sidan vill den våldsbejakande högerextremisimen framför allt sprida skräck på gator och torg. AfD:s ”auktoritära nationalradikalism” med sin framgångslinje har placerat sig däremellan. De har som mål att destabilisera samhälleliga och politiska institutioner – och till syvende och sist hela systemet. Därför vill de infiltrera polisen, militären, kulturområdet, industrierna, skolorna, rättssystemet och så vidare – allt för ”systemskifte”!
 
Vad har de nya medierna, som sociala medier som Facebook, betytt för denna utveckling? 

Det går inte förneka att betydelsen är stor. Bland alla tyska partier är AfD de som där positionerat sig effektivast.
Det finns oerhört många problem. Bara två må nämnas. För att få bukt med hatbrotten  exempelvis skulle man behöva ett omfattande samarbete med de stora internetkoncernerna. Det kommer inte att gå, eftersom det är en pengadriven marknadsmodell som är ointresserad av samhällelig fred eller social integration. Det skulle inte skapa något mervärde. Det är den brutala, kapitalistiska exploateringslogiken som har politiskt förödande konsekvenser. Denna framskridna process går inte längre fånga in via nationalstatlig politik. Det andra stora problemet består i att vi inte längre har att göra med en offentlighet där man utbyter argument. Det finns vid det här laget offentligheter (alltså i plural) som framträder i separata och isolerade ”filterbubblor” och ”ekokammare”. Det finns homogena grupper som inte är intresserade av att ta itu med samhällsproblem i ordnade kommunikationskonflikter, utan bara av att bara hetsa upp sig själva i en spiral av ilska.
 
Högerauktoritära rörelser och partier är ett europeiskt fenomen och tittar man på USA och Trump också ett som hör västvärlden till. Hur kommer det sig enligt dig att denna utveckling jämförelsevis sent har inträtt i Tyskland med AfD? 

I själva verket har vi i Tyskland jämfört med exempelvis Österrike med Haider eller Frankrike med Le Pen en ”eftersläpning” med cirka tjugo år. Det beror, enligt mig, för det första på den tyska historien som haft en avskräckande verkan i förhållande till nationalistiska och auktoritära försök. Det har funnits det försåtliga samhälleliga mantran: ”Vi har lärt oss vår läxa av historien”. Denna vitt bredda uppfattning har också bidragit till att våra årliga publikationer i bokserien ”Deutsche Zustände” och i många medier särskilt blivit avfärdade av konservativa politiska partier, men även av journalistiska eliter: Allt är bara alarmism som inte har något att göra med vårt intakta och humana samhälle. Dessutom var det högerextrema partiet NPD inte särskilt attraktivt för borgerliga väljare. Sedan fanns det länge en stabil partikoppling till relativt stora folkpartier som socialdemokraterna och kristdemokraterna. Dessa tre politiska faktor har förlorat sina betydelse, medan de inledningsvis skildrade sammanhangen av ekonomiska, sociala och kulturella faktorer har vunnit i krisartad betydelse. Sedan kom AfD:s ”kapning” som egentligen handlade om en ekonomisk kritik av ”euron”, vilka sedan utvecklat ett självständigt framgångsverktyg med en ny framgångslinje.
 
Ser du antydningar resp. trender som pekar på att den ”auktoritära nationalradikalismen” fortsatt normaliseras och om möjligt kommer att växa i framtiden? 

Normaliseringsprocessen uppställer upp ett stort problem. Allt som anses normalt kan inte längre problematiseras. På denna väg befinner vi oss alldeles klart och tydligt. 2018 skrev jag att när den ”auktoritära nationalradikalismen” inte söndrar sig själv inifrån går det inte att utesluta en politisk tillväxtprocess. Man kan anföra tre skäl: För det första fortsätter de inledningsvis uppradade orsakssambanden att verka utan att förändras politiskt effektivt. För det andra vet vi ännu inte vilka auktoritära försök som dyker upp när de ekonomiska och politiska följderna av en någon gång och något sätt bemästrad Coronakris blir synlig med alla dess samhälleliga omkullkastningar. För det tredje slutligen lever vi i ett ”mörkeromgärdat” Europa. De auktoritära försöken existerar överallt och även ”hotfulla, högerextrema allianser“. Det sistnämnda är ämnet för den nya boken. [2]

[1] Wilhelm Heitmeyer: Autoritäre Versuchungen, Signaturen der Bedrohung I, Suhrkamp Verlag Berlin, 2018.
[2] Wilhelm Heitmeyer, Manuela Freiheit, Peter Sitzer: Rechte Bedrohungsallianzen, Signaturen der Bedrohung II, Suhrkamp Verlag Berlin, utkommer 12/10 2020.

upp