Snabb-inloggning:

Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Kvinnor inom den samtida högerextremismen
Om oroliga mammor och coola affischflickor

 Anhängare till den identitära rörelsen demonstrerar i Berlin 2017.
Anhängare till den identitära rörelsen demonstrerar i Berlin 2017. | Quelle: imago images/ Rolf Kremming

Senast sedan rättegången mot den högerextrema terroristen Beate Zschäpe har det blivit tydligt att inte heller kvinnor inom extremhögern drar sig för terrorism. Kvinnor engagerar sig på alla områden inom den nya och den gamla extremhögern.

Von Esther Lehnert

Även här – som på andra områden i samhället – har kvinnorollen kommit att betyda många olika saker. Oavsett om det rör sig om en stylad ”affischflicka” för den ”identitära rörelsen” som gärna står längst fram i högerextrema marscher, eller om högerextrema respektive högerpopulistiska politiker från NPD eller AfD, affärskvinnor, nätaktivister eller medlöpare: Här hittar många olika sorters kvinnor en plats. De framställer sig gärna som moderna och medvetna om kvinnokampen. Så exempelvis uttrycker sig Lisa – en före detta aktivist inom den identitära rörelsen – i en intervju för den högerpopulistiska tidningen Compact:

”I grund och botten är vi sanna kvinnosakskämpar, eftersom vi arbetar för att kvinnors levnadsvillkor ska förbättras här och nu och inte är intresserade av att hata män, kontrollera språket och omdefiniera problemen. (…) Vi utgör en fara för den förhärskande ideologin, framför allt vi identitära kvinnor.”[1]
 
Men trots denna till ytan märkbara modernisering spelar det traditionella moderskapet fortfarande en mycket viktig roll. Hur betydelsefulla de traditionella kvinnorollerna är inom den nya extremhögern framgår tydligt när man betraktar kvinnliga politiker inom AfD, det viktigaste högerpopulistiska partiet i Tyskland, och den identitära rörelsen. De senare framställer sig själva som hippa och moderna på sociala medier som Instagram, på bloggar och på Youtube, iscensätter sig själva som coola, sexiga och sportiga, samtidigt som de helt och fullt ställer sig bakom den identitära rörelsens familje- och kvinnobild. En kvinnlig aktivist säger så här i tidskriften Compact:

”Jag är definitivt ingen hemmafrutyp. Men jag tycker att det är bra om kvinnor i första hand också tar hand om sina barn. Vem vill skaffa barn för att sen bara sätta dem på dagis?”[2]

När det gäller många kvinnliga AfD-politikers utåtriktade, politiska engagemang är det slående hur de lyckas diskutera frågor som specifikt rör kvinnor och på samma gång ladda dem med ett rasistiskt innehåll. I dessa frågor är det inte förvånande att de gärna framställer sig själva som ”oroliga” mödrar eller mor- eller farmödrar. På så sätt kan de genom att visa till synes opolitiskt omtanke om exempelvis sina barn eller barnbarn eller berätta om vardagliga erfarenheter förskjuta den politiska diskursen längre högerut och normalisera högerextremt tankegods.
 
När en psykiskt sjuk man från Schweiz av eritreanskt ursprung i juli 2019 dödade ett barn genom att knuffa det framför ett inkommande tåg kommenterade den dåvarande AfD-riksdagskvinnan och numera politiska vilden Verena Hartman den tragiska händelsen på Twitter med orden: ”Merkel, varför gör du så här mot oss? Du kommer aldrig att förstå vad det innebär att vara mamma, vare sig för ett barn eller för detta land! Jag förbannar den dag du föddes!”[3]
 
”Oroliga mammor och far- och mormödrar“ och ”Mammor mot våld” är namn på rasistiska initiativ som tillkommit särskilt efter händelserna på nyårsafton 2015 i Köln och som är aktiva över hela Tyskland. Den natten skedde ett stort antal offentliga, sexuella övergrepp på tjejer och kvinnor i Köln. ”Mammor mot våld” hade därefter varken betänkligheter eller beröringsskräck med att mobilisera en mängd demonstrationer och gå ut på gator och torg tillsammans med kända nynazister, högerextrema huliganer och högerextrema våldsdömda, samt politiker från AfD respektive NPD.
 
Även för kvinnliga intellektuella inom ”nya högern”, Ellen Kositza eller Caroline Sommerfeld, har ”kvinnofrågor” som barnuppfostran stor betydelse. De utger sig gärna för att vara upplysta antifeminister, och skriver i nyhögertidskriften ”secession” och ger ut egna publikationer.[4] Båda anser att ”feminismen inte är nödvändig”, och framställer sig, som brukligt inom denna scen, som offer för ”åsiktsdiktaturen” och som intelligenta, provokativa analytiker av den politiska samtiden. ”Oron” över tryggheten för ”våra” kvinnor och barn visar sig vara ett centralt narrativ i alla delar av samhället.
 
Det är särskilt dessa ”kvinnliga” iscensättningar som gör att kvinnor oaktat sin närvaro och relevans i alla delar av extremhögern alltjämt förbises och underskattas. Fortfarande dominerar klichéer som ”opolitiska flickor” och den ”fredliga kvinnan”. Framför allt, när det handlar om högerextremism, betraktas den fortfarande falskeligen som ett ”mansproblem”. Här framträder principen om den ”dubbla osäkerheten”[5]: Tjejer och kvinnor får fortfarande färre politiska engagemang, men när de gör det, sker det ingalunda inom högerstrukturer.

[1] Dassen 2017: 14, 16,  Dassen, Marc 2017: Jung, wild, patriotisch. Marc Dassen i samtal med kvinnor ur den identitära rörelsen. I: Compact nr. 2/2017. s. 14-16.
[2] Ibid. s.16.
[3] Tweet 29 juli 2019, Verena hartmann twitter 2019
[4] T. ex. Ellen Kositza (2016): Die Einzelfalls - Warum der Feminismus ständig die Straßenseite wechselt, Schnellroda, Caroline Sommerfeld (2019): Wir erziehen - 10 Grundsätze, Schnellroda
[5] Esther Lehnert/ Heike Radvan (2016): Rechtsextreme Frauen. Analysen und Handlungsempfehlungen für Pädagogik und Soziale Arbeit, Berlin, Opladen, Toronto

upp