Snabb-inloggning:

Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

AfD och den tyska extremhögern
Det förflutnas långa skuggor.

Björn Höcke, gruppledare och talare AfD Thüringen på ett valkampanjsmöte i Brandenburg augusti 2019.
Björn Höcke, gruppledare och talare AfD Thüringen på ett valkampanjsmöte i Brandenburg augusti 2019. | Quelle: imago images /Christian Mang

På grund av ett uppsving för antieuropeiska högerpartier har Europa under de senaste åren genomgått förändringar. Denna förskjutning av den traditionella, politiska strukturen har inte heller passerat spårlöst förbi Förbundsrepubliken Tyskland, där en ny politisk kraft på högerkanten upplevt en rasande uppgång. 

Von Volker Weiß

Alternative für Deutschland (AfD), som grundades 2013, har genom sin EU-skepsis, sitt invandringsmotstånd, sitt hyllande av konservativa värden och sin kraftfulla agitation mot den ”liberala eliten” och deras förmenta 1968-anda lyckats ta plats i alla 16 delstatsparlament och 2017 även i förbundsdagen med 12,6% av rösterna. Tysklands politiska landskap upplevde en chock som senast när det gröna partiet grundades 1980. Medan detta parti snart anpassade sig till det politiska arbetet och övergav sin fundamentala, oppositionella hållning under de första åren har AfD under loppet av sina framgångar radikaliserats mer och mer. Det senaste indikatorn på denna radikaliseringsprocess var den tyska underrättelsetjänstens beslut våren 2020 om att kategorisera en inflytelserik strömning inom AfD, den så kallade ”flygeln” kring Björn Höcke (AfD Thüringen) och Andreas Kalbitz (AfD Brandenburg) som ”högerextremistisk”. Existerande stridigheter inom partiet blossade häftigt upp, och det är möjligt att AfD riskerar att halka in på samma väg som andra formationer av den yttersta tyska högern har tagit före dem. Såväl NPD (grundat 1964) som Republikanerna (grundat 1983) hade utvecklats från förvisso nationalistiska, men inledningsvis heterogena strömningar till extremhöger med delvis nynazistiska kopplingar.
 
För AfD gick det inte helt att förutse, de hade ändå inlett med att hävda att de inte hade något gemensamt med den klassiska tyska högern. I stället framställde de sig själva som en moderniserad, högerpopulistisk samlingsrörelse enligt nederländsk eller skandinavisk förebild. Samtidigt var partiet trots det föremål för många influenser. Det började med att några nationalliberala och nationalkonservativa ekonomer och publicister samlade folk omkring sig som ville uttrycka sitt missnöje över den liberalkonservativa förbundskanslern Angela Merkels inslagna kurs. Spektrumet sträckte sig från motståndare av den europeiska valutapolitiken och missnöjda medlemmar av det regerande CDU via kristna fundamentalister och försvarare av antimuslimska positioner till anhängare av en tysknationalistisk världsåskådning. Avhopparen som den en gång i tiden liberalkonservative CDU-funktionären Alexander Gauland och ekonomiskt stöd av sympatiserande företagare blev en garant för en fungerande infrastruktur. Om framgångarna under inledningsperiodens valutapolitiska kampanjer var blygsamma så ändrade det sig när AfD nästan uteslutande inriktade sig på flyktingar och invandring. Med aggressiva kampanjer lyckades de 2016 dessutom med en rad framgångar i valet med över 20% av rösterna. Inte bara det, utan särskilt i delar av det forna DDR mobiliserade de en kraftfull röstpotential.
 
Diskussionerna om vilken kurs som var den rätta gav partiet ingen ro. Dess grundare, ekonomen Bernd Lucke, och därefter hans efterträdare Frauke Petry fick som ledare för partiet framför allt ge vika för det allt mer dominerande tysknationalistiska lägret. Sedan den nuvarande ledaren Jörg Meuthen vänt sig mot ”flygeln” anses även hans position vara osäker. En av de stora skiljelinjerna inom partiet går mellan dem som vill se en stark, intervenerande stat och dem som vill se en maximalt avreglerade marknad. Denna konflikt gjorde att partiledaren Jörg Meuthen misslyckades med sitt försök att privatisera äldreomsorgen och  konflikten står än idag i vägen för utvecklingen av ett socialpolitiskt program. Framför allt måste partiet under sitt tak förena vitt skilda folklager med delvis konträra samhällsföreställningar. Här träffas nationalkonservativa tjänstemän, som genom underrättelsetjänstens övervakning har att frukta rättsliga konsekvenser i sitt arbete, med radikala republikmotståndare, och här träffas östtyskt präglade etatister med västliga marknadsliberaler. Imagen av borgerlig seriositet måste hela tiden samsas med delvis drastiska utfall och provokationer. Journalisten Konrad Adam, själv en av partiets grundare, gav en passande bild av situationen med hänsyn till ”flygel”-politikern Andreas Kalbitz’ strid om partiets nynazistiska förflutna: ”Medan Gauland stod på balkongen och lovordade det engelska lantlivets fördelar tog Kalbitz hand om hundarna på sutterängen”.
 
Med denna sammansättning är partiet i sig föga stabilt. Sin dynamik och mobiliseringskraft utvecklar det bäst genom krisretorik, ahistoriska diktaturjämförelser och angrepp mot ”gammalpartierna”. De står enade i en agitation som särskilt riktas mot islam och mot det emellanåt antisemitiskt grundade kravet på ett slutstreck för politiken som befattar sig med det förflutna. Enligt partiets synsätt tjänar påminnelserna om de tyska förbrytelserna under nazitiden bara främmande intressen, vilket har lett till en nationell identitetsförlust. Detta motiv varieras i yttranden av flera ledande AfD-politiker och blev främst känt genom Björn Höckes krav på en ”minnespolitisk vändning om 180 grader” och genom Gaulands bagatellisering av nationalsocialismen som en ”fågelskit” i den tyska historien.
 
Denna hållning har ställt partiet vid sidan av etablerade strukturer inom den extrema högern. Under de senaste åren har man stärkt sina kopplingar till Institutet för statspolitik, en elitskola för den så kallade ”nyhögern”, som betraktar sig själv som en del av den antidemokratiska radikalnationalismen från 20- respektive 30-talet. Trots officiella beslut om partiet inte var förenligt med den tysk-österrikiska identitära rörelsen uppdagades gång på gång kontakter till den. Ideologiska föreställningar av tvivelaktigt härkomst som talet om ett elitstyrt ”stort utbyte” av Europas infödda befolkning genom muslimer fann en ingång i partiet. Dessutom blev AfD, likt det österrikiska FPÖ, särskilt attraktivt för medlemmar av nationalistiska studentföreningar. Denna utveckling för partiet visar att den tyska högern hittills inte har lyckats att bli av med gamla tysknationalistiska laster ur sin världsåskådning. Snarare återfaller väsentliga delar av partiets stab ständigt i sina föregångares ideologiska mönster under 1900-talet. AfD, som bröt fram som en eurokritisk rörelse, uppvisar idag slående likheter med den traditionella tyska extremhögern. Ännu har partiet genom förnyelse inte lyckats ansluta sig till den samtida, europeiska högerpopulismen. Den tyska högern dröjer alltjämt kvar i det förflutnas skuggor, ett förflutet som den så ihärdigt vägrar reflektera över.
 

upp