Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Adliga godsägares återkomst
Bråket om slottsparken. Adliga godsägares återkomst till Brandenburg och bybornas reaktion

Herrgård i Brandenburg
Herrgård i Brandenburg | Foto: Thomas Kohler, CC BY 2.0

Återföreningen 3 oktober 1990 var en stor, politisk händelse, då DDR enligt artikel 23 i grundlagen anslöts till Förbundsrepubliken.[1] Även på lokal nivå skedde en förening i några före detta godsbyar, där västtyska adelsfamiljer och socialistiskt präglade bybor kom samman.

Von Ines Langelüddecke

Några ättlingar till godsägare som utsattes för expropriation 1945 återvände till sina förfäders byar, men utan att från statligt håll få tillbaka sina tidigare gods och ägor.[2] För att undvika konflikter med gamla och nya ägare hävdes inte expropriationen 1990 i samband med jordreformen i den sovjetiska ockupationszonen. Ändå återvände tidigare adelsfamiljer som köpte eller arrenderade sina förfäders egendom, vilket ledde till konflikt med byborna.
 
En konfliktyta för de båda sidorna blev exempelvis godsets tidigare park. Som en del av godsanläggningen hade parken historiskt sett alltid varit en plats för det kultiverade landskapet som sedan tidigmodern tid omgärdat slottet och herrgården.[3] Vid tiden för godsherrskapen utgjorde parkanläggningarna gränsområden mellan adelsfamiljerna och byborna. Dessa områden var endast tillgängliga för adelsfamiljerna som därmed skapade ett rumsligt avstånd av parker och slott till bybornas hus. När nu adelsfamiljerna 1990 återvände till de tidigare godsbyarna ställdes de inför frågan om och hur de ville använda eller omdana de parkanläggningar som förändrats under DDR. I Bandenow, en by i Brandenburg med cirka 500 invånare, uppstod en känsloladdad konflikt mellan några bybor och familjen von Hohenstein när parken stängdes.[4]
 
När Leopold von Hohenstein, född 1969 som sonson till den siste godsägaren, hade köpt ett slott i landkretsen år 2000 ville han åtminstone till dels återställa den gamla godsanläggningen. Han förhandlade med församlingsborna i Bandenow som sålt parken till honom. Parken med sina gamla träd var mer omfattande 1945 än nu, eftersom hus byggdes och gator och vägar anlades på parkområdet efter expropriationen. Dessa vägar gick dessutom precis längs slottens baksida. När Leopold von Hohenstein 2007 hade köpt och helt inhägnat parken fråntog han också byborna möjligheten att passera igenom den. I olika intervjuer uttalade sig byborna om konflikten, däribland Hanna Bauer, som citeras här, samt Leopold von Hohenstein själv.
 
Hanna Bauer, född 1937, är en släkting till familjen von Hohenstein. Hennes man Hartmut Bauer är utomäktenskaplig son till de sista godsägarna. Efter expropriationen och fördrivningen av adelsfamiljerna växte han upp i Bandenow. Först efter 1990 har Hanna och Harmut Bauer närmare kontakt med familjen Hohenstein. Hanna Bauer beskriver bråket om slottsparken så här: ”Han (Leopold von Hohenstein) stängde den (grinden, not IL), och de som ville in skar bara upp grinden och gick bara igenom. Men någonstans måste man ändå respektera det, är det min egendom, så är det min egendom. Men det är just den här sedvanerätten. Vi passerade alltid här på DDR-tiden. Vi passerade alltid här. Så varför inte göra det nu? De har fyra barn nu, de måste ju inhägnas lite, de kan ju inte springa omkring hur som helst, eller hur.”[5]
 
I intervjun talar Hanna Bauer om två oförenliga positioner. På den ena sidan står Leopold von Hohenstein, som äger parken och kan råda över sin egendom. På den andra sidan står byborna som inte kan förstå att han förvägrat dem tillträde till parken. Byborna hänvisar till sin sedvanerätt och till de vägar som kom till under DDR när parken bakom slottet var öppen och som bestått även efter slutet på DDR fram till stängningen av parken 2007. I det tidigare slottet fanns från 1950 en lantbruksskola med lärlingsboende. Praxisen för hur den folkägda parken i Bandenow under DDR skulle användas uppstod utan någon skriftlig dokumentation. Bandenowborna utgick tydligen från detta slags användning av området skulle bestå även efter 2007 och dess omvandling till privat egendom.
 
Leopold von Hohenstein såg annorlunda på saken. I intervjun beskriver han i återblickar en händelse som blev betydelsefull för honom: ”Det var en sorts nyckelupplevelse för mig. Det gick ett brandlarm och då gasade en av brandmännen med sin bil genom parken, eftersom det då fortfarande gick köra igenom med bil. Och just då hade vi besök. Och så var de kanske en halvmeter ifrån ett lekande barn. Alltså, det var nära ögat egentligen. Och då kom också någonstans punkten då vi sa att så här kan vi inte ha det egentligen. Vi vill väl också ha lugn och ro och vi måste kunna sitta ute, utan att folk går förbi fem meter ifrån oss genom trädgården och det var därför som vi stängde igen den.”[6]
 
I sin beskrivning tecknar den unge pappan en hotbild mot hans familj med brandmän ur byn som tydligen på väg till en räddningsinsats hade utsatt hans barn och barn till hans vänner för fara. Medan han inledningsvis talar om parken vävs oron för barnen in hans berättelse, tillsammans med behovet av en privatsfär och av trädgården så som en fristad där en körbana löper rakt igenom. Växlingen i ordval från park till trädgård har antagligen också att göra med att en önskan om en egen trädgård kan tyckas normalare än kravet på en egen park. Det är anmärkningsvärt att Leopold von Hohenstein i denna konflikt inte framhärdar att det helt enkelt rör sig om hans egendom, utan i stället lägger fram en känslomässig berättelse för att rättfärdiga stängningen av parken. Även idag är den tidigare slottsparken omgärdad av ett stängsel.
 
Konflikten om parken i Bandenow visar att egendomsbegreppet inte bara har en rättslig, utan även en social komponent. För Leopold von Hohenstein som ägare medför förfogandemakten över egendomen olika handlingsalternativ: Han kan öppna parken, men även stänga den. För bybornas krav på genomfartsrätt och sedvanerätt existerar däremot ingen rättslig form som de skulle kunna hänvisa till. I stället gör byborna i sina tolkningar hänvisningar till DDR:s historia som de använder som argument i konflikten. Samtidigt blir det tydligt att det än idag i Bandenow existerar två separata berättelser som – öppet eller mindre öppet – lutar sig mot olika historiskt präglade tolkningsmönster. Båda sidor använder känslomässiga argument när de i intervjuerna ställer barnens trygghet gentemot nödvändigheten av att använda en väg för att nå till byns andra ände. I Bandenow markerar parken efter sin stängning återigen i dag den rumsliga separationen mellan innanför och utanför, mellan slottets privata område och bygatans allmänna område, mellan de adelsfamiljer som återvänt och byborna. Mellan de båda grupperna existerar en rumslig, men också social distans, som visserligen på intet sätt är lika utpräglad som skillnaden mellan de adliga godsägarna och byborna under det traditionella godsherrskapet. Fram till slutet av kejsarriket och monarkins avskaffande 1918 utgjorde de adliga godsägarna den dominerande kraften i byarna. Fram till slutet av andra världskriget och expropriationen 1945 fortsatte godsherrskapet med sina maktstrukturer att existera informellt. Med dess återkomst efter 1989/90 kan adelsfamiljerna återknyta till denna gamla ordning, men under helt andra samhällsförhållanden. I omvandlingsperioden, i ett skede av samhällelig nyordning och ovisshet, kunde godsherrskapets historia vara en resurs av stabilitet och samhörighet för såväl adelsfamiljerna som för byborna. De utmärkande platserna i den tidigare godsbyn, så som slottet eller kyrkan, parken eller adelskyrkogården, utgör rumsliga symboler i denna lokala historia. Förbunden med dessa platser är emellertid frågan om hur de ska kunna komma till användning i egenskap av allmänna eller privata platser efter förändringen 1945 respektive 1989/90, utan att den tidigare sociala skillnaden mellan adelsfamiljer och bybor får nytt liv in i samtiden. Hur öppna eller slutna är dessa platser? Hur är tillträdet till dem reglerat? Konflikten kring dessa frågor är typisk för de före detta godsbyarna, där adelsfamiljer återigen lever idag. Bara om båda sidor kommer varandra till mötes i sina intressen och behov kan adelsfamiljerna och byborna leva sida vid sida i en by där historien fortsätter att verka in i samtiden.
 
 
[1] Denna artikel är baserad på författarens avhandling: ”Alter Adel – neues Land? Die Erben der Gutsbesitzer und ihre umstrittene Rückkehr ins postsozialistische Brandenburg”, som utkommer våren 2020 på Wallstein-Verlag Göttingen.
[2] Cirka 420 gods i adlig ägo exproprierades 1945. Ungefär 30 till 40 adelsfamiljer återvände mellan 1990 och 2010 till Brandenburg. Jfr. Schwerin, Detlef Graf von, tal vid vernissagen ”Heimat verpflichtet” i Landeszentrale für Politische Bildung Potsdam, 30 oktober 2012, http://www.politische-bildung-brandenburg.de/ausstellungen/heimat-verpflichtet/ausstellungseröffnung, senast hämtad: 2019.09.23. Se även: Büchner, Gerold, Adel – Rückkehrer und Pioniere, i: Berliner Zeitung, 2012.11.02.
[3] Beck, Jens, ”Lasst dem armen, ausgedienten Adel seine Poesie”. Landgüter und ihre Bedeutung für die Kulturlandschaft zwischen Elbe und Weser, i: Düselder, Heike/Weckenbrock, Olga/Westphal, Siegrid (utg.), Adel und Umwelt. Horizonte adeliger Existenz in der Frühen Neuzeit, Köln m. fl., s. 79-103, här s. 83.
[4] Alla plats- och personnamn har anonymiserats.
[5] Intervju med Hanna Bauer, 6 oktober 2010, 01:29:07–01:29:37.
[6] Intervju med Leopold von Hohenstein, 25 maj 2010, 00:45:10–00:45:50.

upp