Hamzi Ismail: Intervju med rockstjärnan Campino
”Alles aus Liebe”

Campino
© Daniel Hofer

Populära mode- och musiktrender har ofta sin upprinnelse i stora, hippa metropoler. Så är det i dag och så var det också förr. En bra exempel på det är punkrock. På 1970-talet uppstod denna musikinriktning i New York och London. Inte långt senare spred sig punken ytterligare. När den sedan skvalpade in över Tyskland blev staden Düsseldorf ett epicentrum för den tyska punkrörelsen.

Düsseldorfbandet ”Male” hyllades som ett av de första tyska punkrockbanden. ”Ratinger Hof” blev den första scenen. Och även det första tyska punkfanzinet ”The Ostrich” hade sin bas i Düsseldorf. Det mest framträdande representanten för genren är bandet ”Die Toten Hosen” med dess frontfigur Campino. Bandet fyller 40 år 2022. Hur lyckades de vara framgångsrika så länge? Hur såg början ut för punkscenen i Düsseldorf? Vår författare Hamzi Ismail har träffat sångaren Campino för en intervju.

Campino, vad betyder ”punk” för dig?

Punk var i slutet av 1970-talet en rörelse med alldeles klara konturer , där London var den centrala explosionspunkten, och vi i Düsseldorf och Tyskland präglades mycket starkt av detta. Det var ungdomens uppror, det var politiskt, det handlade om klassmedvetande och hade just inte bara att göra med bra musik, utan också något med inställningen till livet. Båda sakerna, musiken och innehållet, golvade mig. Men idag går punk inte längre 100-procentigt att definiera, eftersom den har rört sig i så många riktningar, fått så många olika nyanser – och varje riktning har sitt värde och sitt berättigade, varför jag inte längre kan säga punk egentligen står för. Det får var och en själv bestämma. En del tänker sig det som inget annat än fest, andra säger att punken verkligen inte är fest, en del säger att den är superpolitisk, andra att den inte är politisk.
 
I punkens början fanns en enhetlig ideologi till skillnad från idag, säger du. Vilken var den?

I början handlade det om att man önskade en nystart på flera punkter. Vi ville sluta upp med att tråna efter rockmusikens hjältar, de där rika figurerna som tappat kopplingen till verkligheten. Vi ville inte bara beundra musik, utan göra musik själva, trots att vi verkligen inte kunde. Man säger ju gärna: ”Här är tre ackord, bilda band”. Det var de där ursprungliga sakerna, att man inte är så kåt på marknaden eller deltar i modesnacket, utan det var ett understatement.
Vi har ingenting och är stolta över att vi sliter sönder våra kläder. För oss är fulhet ingen begränsning, tvärtom, vi söker efter det. Vi försöker upplösa sexuella gränser, och alla såg ju likadana ut: Tjejer, kvinnor, män och ungdomar hade skinnjackor på sig, de betedde sig också mycket jämställt enligt min mening, betydligt mer än inom andra scener i samhället på den tiden. Att också göra sig själv till outsider och ha förståelse för andra outsiders.

Hur kom det sig egentligen att Düsseldorf blev punkens centrum i Tyskland?

Det hade litegrann att göra med den särskilda sammansättningen av folk i den gamla delen av Düsseldorf, där fanns en krog som hette ”Ratinger Hof”. Där vistades idel elever till Joseph Beuys. Konstakademin låg ju runt hörnet, därför var Ratinger Hof en bra träffpunkt. Men det var just också vår egen träffpunkt. Och konstnärerna gillade oss eftersom vi i deras ögon verkligen levde detta dadaistiska moment; att vi just inte kunde något, men trots det ställde oss på scenen och körde av ren glädje. Jag tror att det var oerhört inspirerande för båda parter. Även ”Kraftwerk” kom ju från Düsseldorf och arbetade så där minimalistiskt på datorerna. Det var helt enkelt, utan att någon av oss fattade det just då, en alldeles avgörande situation.

Düsseldorf och ”Die Toten Hose” har alltså en mycket speciell historia gemensamt …

Alltså, utvecklingen är inte så där alldeles entydig. Vi punkare var absolut opopulära bland vanligt folk och även fotbollssupportrarna hade många konflikter med oss, det var verkligen inte kärlek vid första ögonkastet. Men så småningom åkte vi runt i Tyskland, Österrike och Schweiz och tyckte att det lät så löjligt att Düsseldorf hade detta rykte om att vara en modestad. Ur den ironin vände sig sedan allt till ett försvar. Vi ville säga: ja, vi är också från Düsseldorf, men staden är mycket mer än den där modestaden vid Rhen! Vi hade också mycket tidigt redan låtar som handlade om staden och så småningom, när fotbollslaget Fortuna Düsseldorf låg i botten, tänkte vi oss: ”Support your local hero”. I stället för att flockas vid en klubb någon annanstans så går vi till klubben runt hörnet. De skulle stödja oss och vi dem – och av det kom sedan feta band. Sedan dess är det så att vi i Düsseldorf inte alls bara ses som punkband, utan vi var stadens ungdomar helt enkelt. Vi hörde dit, var en bit av Düsseldorf och det gör oss också mycket lyckliga, vi känner oss ärade av det och Düsseldorf har absolut en plats i våra hjärtan.

Har ni låtar som du särskilt kopplar ihop med din gamla punkperiod i Düsseldorf?

Det fanns en låt som heter ”Bis zum bitteren Ende” eller så brukade vi spela ”Altbier-Lied”, den spelades på Brehmstraße varje vecka i samband med hockeyn. Vi hade vårt eget sätt att tolka musiken som rörde hemtrakterna och tog med den i vårt program. Vår egen låt om Düsseldorf hette ”Modestadt Düsseldorf”. Det är alldeles tydligt en blinkning till staden, och en ironisk sådan.

”Die Toten Hosen” har nu nästan funnits i musikbranschen i 40 år och är fortfarande en verklig institution. Hur förklarar du framgången?

Alltså huvudtricket med hela grejen är att bara inte analysera sig själv och tolka något utifrån det. Det skulle innebär en stor risk att man försöker bete sig därefter. Vår enda kompass var vår inre röst, vi försökte handla utifrån den och inte utifrån vad folk säger. Vi förvånas själva över varför vi alltid lockar så mycket folk när vi uppträder någonstans. Vi är extremt glada över att veta att det mindre är en fråga om förtjänst än en fråga om tur, eftersom något sådant kan man inte förtjäna.

Nästa år, alltså 2022, åker ni ut på turné. Titeln är ”Alles aus Liebe” (’Allting av kärlek’). Av kärlek till vad?

Det är paroll från en av våra gamla låtar, det tycktes just då vara det rätta uttrycket. Vi ville inte grubbla på det så mycket, högg det snabbt och tänkte: Det är det här motto vi ska ha när vi drar iväg nästa år.

Är ni kända i Sverige också, har ni spelat där någon gång?

Vi har faktiskt spelat på flera festivaler. I Sverige finns det ett band som heter ”Sator”, som var mycket framgångsrika där under en lång period. Vi var vänner till dem. De bjöd dit oss, och vi spelade även på flera festivaler på 1990-talet i Sverige och var också där på turné, även det förstås är mycket ansträngande att resa runt i Skandinavien, med alla kostnader som man har, och till slut måste man bestämma sig för vad man vill lägga sina krafter på. Vill du hellre förbereda dig och skriva saker för ditt nya album eller vill du åka genom Lappland och ha kul. Det funkar bra en längre period, men det kostar på, särskilt om du gör det hela tiden och därför tappade vi litegrann fokus på det. Men vi har haft en jättefin tid i Skandinavien och framför allt i Sverige, det var alltid kul, bra folk.

Tack för samtalet, Campino! Och lycka till med turnén.

upp