Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

​Treuhandanstalt
​Treuhandanstalt, dess personal och transformationens "trauma"

Westdeutsche Nachwuchsmanagerinnen, ostdeutsche Sekretärinnen: Mitarbeiterinnen der Treuhand-Niederlassung
Medarbetare Treuhand | Fotograf: Roman Möbius

Det finns knappast någon organisation i den tyska samtidshistorien som har varit lika omstridd och omdiskuterad som Treuhandanstalt. Under jubileumsåret 2019/2020 gör toppolitiker som Angela Merkel och viktiga samtidsvittnen som Birgit Breuel omfattande tillbakablickar – liksom journalister, forskare och naturligtvis det stora antalet drabbade.

Von Markus Böick

Den tid som kallas för "Nachwendezeit" (sv: tiden efter vändpunkten), det tidiga 1990-talet, får nu återigen känslorna att svalla. Medan många äldre människor i östra Tyskland fortfarande tycks vara missnöjda med omvälvningarna efter DDR:s upplösning, växer i västra Tyskland – i ljuset av AfD:s dramatiska valframgångar – en förundran över ännu bestående skillnader och konflikter som tycks fördjupas mellan öst och väst. En fråga som ofta ställs är: Vad har Treuhandanstalt med vår turbulenta samtid att göra? Och: Hur förhåller sig de tidigare anställdas upplevelser och erfarenheter till denna dynamik?
 
"Treuhand" grundades redan i februari 1990 vid "runda bordet" av Modrowregieringen, på förslag från oppositionella. Den skulle förhindra att den "folkägda förmögenheten" blev "herrelös", i synnerhet om det skulle komma till en hastig återförening. Över 8 500 företag med fyra miljoner anställda överfördes därför med kort varsel till en ny myndighet, som skulle omvandla företagen till västliga ägarformer – aktiebolag och GmbH (sv: "bolag med begränsat ansvar"). Men den snabba politiska utvecklingen stannade inte där. Efter de konservativa enighetsförespråkarnas spektakulära framgångar i DDR:s första fria parlamentsval i mars 1990 pekade allt, även inom näringslivet, på en snabb övergång till västlig marknadsekonomi i öst. Redan i juni röstades en ny Treuhand-lag igenom, som gav organisationen i uppdrag att så snabbt som möjligt privatisera den östtyska industrin. Den mest genomgripande ekonomiska vändpunkten blev den ekonomiska, valutamässiga och sociala union som DDS och Förbundsrepubliken Tyskland ingick den 1 juli 1990. Därmed fick DDR omedelbart den länge efterlängtade D-marken, men i utbyte var man tvungen att helt och hållet införa den sociala marknadsekonomiska ordningen. Treuhand-förmögenheten framstod som en sorts "pant" (Wolfgang Seibel), som östtyskarna skulle ta med sig in i det enade landet. De förväntade försäljningsintäkterna skulle i princip innebära att ombyggnaden av DDR:s näringsliv finansierade sig själv, utan att man skulle behöva avkräva västtyskarna några nya skatter eller avgifter. På valutaunionens afton utlovade förbundskansler Helmut Kohl, som var full av optimism, "blomstrande landskap" – ett uttryck som har blivit bevingat.
 
Från och med sommaren 1990 tog nya ledare på Treuhand, som skulle omvandla organisationen till en privatiseringsbyrå. Dittills hade Treuhandpersonalen enbart bestått av östtyska partimedlemmar från branschdepartementen och planeringsutskotten, men nu tog många äldre västtyska industrichefer och företagare över ratten. För de östtyska ekonomi- och förvaltningsexperterna (varav många var kvinnor) – som snart attackerades hårt av familj och vänner – var anställningen på Treuhand en möjlighet att undfly hotande arbetslöshet. De var dessutom angelägna att med sin långa erfarenhet av planekonomi kunna påverka den ekonomiska omstruktureringen och mildra dess konsekvenser "socialt", även om deras inflytande blev allt mindre. Västtyskarnas upplevelser var däremot helt annorlunda: För den gruppen, som ofta hade patriotiska eller professionella motiv, handlade det om att kunna hugga i och att få saker gjorda, använda sina kunskaper som företagare och på så sätt aktivt utforma historien i egenskap av "köpmän". I den hett omstridda ekonomiska omstruktureringens vardag upplevde de sedan att de befann sig i en mycket mystisk miljö – den främmande och exotiska "Vilda Östern". Detta innebar å ena sidan många påverkansmöjligheter och ett stort beslutsutrymme, men å andra sidan också betydande risker och faror i form av korruption, felsatsningar och skandaler. Trots detta framstår den korta, intensiva Treuhandperioden i efterhand för de allra flesta tidigare Treuhandanställda – oavsett om de kom från öst eller väst – som en gyllene tid i deras yrkesliv.
 
I tron att han med hjälp av sin egen långa erfarenhet snabbt skulle kunna införa en ny och bättre marknadsekonomi i Östtyskland och rädda östtyskarna ur deras ekonomiska misär tillträdde den nye chefen Detlev Karsten Rohwedder i augusti sin tjänst på Treuhandanstalt. Efter bästa förmåga omstrukturerade och byggde han ut den lilla DDR-myndigheten för att skapa en effektiv privatiseringsbyrå, som i möjligaste mån skulle agera oberoende av politiken. Från och med våren 1991 hamnade Treuhandanstalt, som vuxit i rasande fart, i fokus för politik och offentlighet, i samband med att man tillkännagav ett stort antal företagsnedläggningar och massavskedanden. En enorm frustration vällde upp i det östtyska samhället: I stället för "blomstrande landskap" hotades nu många regioner av arbetslöshet, utvandring och avindustrialisering i dramatisk utsträckning. Många av de drabbade lade ansvaret för utvecklingen på Treuhand och de västtyska experterna, snarare än på den tidigare socialistiska planekonomin. Trots alla protester och kritik fortsatte den omstridda organisationen att satsa på snabba privatiseringar och nedläggningar, även efter att chefen Rohwedder hade blivit skjuten till döds den 1 april 1991. Hans tjänst togs över av politikern Birgit Breuel.
 
När Treuhand slog igen portarna i slutet av 1994 hade myndigheten inom loppet av bara några år genomfört en omvälvande ekonomisk omstrukturering, som omgärdats av åtskilliga debatter och skandaler. I slutändan var resultatet över 12 500 privatiseringar, varav dock den övervägande delen – 80 procent – genomfördes med hjälp av västtyska investerare, medan östtyska och utländska intressenter knappt hade fått en chans. Till följd av den påskyndade omstruktureringen av de ofta kraftigt överbemannade företagen hade över tre miljoner anställningar gått förlorade på mycket kort tid. Och i stället för den vinst som man hoppades på från början hade organisationen lämnat efter sig ett enormt skuldberg på 270 miljarder D-mark till den tyska staten, eftersom man varit tvungen att i princip skänka bort flera företag. Den chockartade övergången från plan- till marknadsekonomi hade – vilket visar sig år 2019 – även efterlämnat enorma materiella avtryck och kulturella trauman. [1]

[1] Texten är baserad på en avhandling av författaren som utkom 2018 på förlaget Walltstein Verlag,  jfr. Marcus Böick: Die Treuhand. Idee - Praxis - Erfahrung 1990-1994, Göttingen 2018.
 

upp