Robert Löhr

”En alternativ historieskrivning” – Dagmar Giersberg i samtal med författaren Robert Löhr

Robert Löhr; © Piper Verlag/ Peter von FelbertRobert Löhr; © Piper Verlag/ Peter von FelbertRobert Löhr har en förkärlek för historiskt stoff – stoff som utvecklar ett tämligen rikt eget liv när han låter sin penna löpa. I samtal med goethe.de förklarar han tjusningen med historiens historier.

I februari 2010 gavs ”Hamletkomplotten” (Das Hamlet-Komplott) ut – din tredje historiska roman. Den första, ”Schackmaskinen” (Der Schachautomat), berättar om 1700-talets mest geniala bedrägeri. I romanen ”Älvkungsmanövern” (Das Erlkönig-Manöver) sänder du ut Goethe, Schiller, Kleist med flera på hemligt uppdrag mot Napoleon. Så, vad väntar oss i ”Hamletkomplotten”?

Romanen är en fortsättning på Älvkungsmanövern. Än en gång drar en grupp ut mot Napoleon, med Goethe och Kleist i spetsen. Men den här gången utger de sig för att vara ett resande teatersällskap – och även en viss herr Shakespeare finns med på ett hörn.

Vad är det som är så fascinerande med historiska stoff?Bildomslaget „Das Hamlet-Komplott“; © Piper Verlag

För det första det eskapistiska: historiskt stoff tar med sig läsaren, liksom mig, till en annan värld. Där finns det inte nödvändigtvis färre problem jämfört med i dag – men andra. Visst, konst måste väcka uppseende. Men jag tillstår att jag framhäver underhållningsvärdet när jag själv läser.

För det andra är de historiska teman mer fundamentala: det handlar om arkaiska saker som kärlek, ära, död och hämnd. I jämförelse ter sig dagens samtidsproblem som ganska så banala. Men jag medger inte att jag kommer att skriva en samtidsroman härnäst …

Tidsmaskinen inställd på ”Weimar, år 1800”

I dina romaner flirtar du med den klassisk-romantiska epoken …

Ja. Om Tyskland någonsin hade en gyllene tidsålder så var det just denna epok: goethetiden. Politiskt sett var Tyskland på botten, men kulturellt sett, i synnerhet litterär-filosofiskt, hade landet sin höjdpunkt. Ibland förefaller det som om hälften av alla betydelsefulla diktare och tänkare levde runt 1800. Om jag hade haft en tidsmaskin skulle jag utan minsta tvekan ställa in den på ”Weimar, år 1800”.

Kan man över huvud taget närma sig Goethe och Schiller på ett obesvärat sätt efter 200 års litteraturundervisning och -vetenskap?

Jag gjorde det utan att ens ställa frågan. Och jag njöt av det. Att jag sänder ut Goethe och Schiller över floden Rhen som pistolhjältar mot Napoleon, skulle jag nog vilja beteckna som ”obesvärat”.

Goethe och Schiller i ny version

Bildomslaget „Der Schachautomat“ ; © Piper VerlagVilka källor har du använt dig av?

Utöver de dithörande biografierna läste jag framför allt de agerande personernas alster; den kompletta verksamlingen dock bara av Kleist och Schiller. De inte bara dog tidigt, de är dessutom läsvärda överlag. Under ett helt år gjorde jag inget annat än läste. Det märks tydligt på mitt språk, som förändrats och blivit mer arkaiskt.

Romanen ”Älvkungsmanövern” börjar med ett krogslagsmål, som Goethe och Schiller gladlynt ger sig in i. Hur skulle du med några få ord vilja beskriva ”din” Goethe och ”din” Schiller?

Goethe är den gamle vise iakttagaren som då och då avfyrar försmädliga spetsigheter mot sin omvärld. Politiskt sett är han, ”furstetjänaren”, pragmatisk och stoisk. Min Schiller däremot väcker, allteftersom historien har sin gång, sin ungdoms revolutionära glöd och kämpar för upplysning och sanning. Han är påtagligt hoppfullare än Goethe – och blir i slutet givetvis desto mer besviken på politiken.

I tveksamma fall får historien stå tillbaka för storyn

Bildomslaget „Das Erlkönig-Manöver“ ; © Piper VerlagHur mycket av dina historier är sant?

Den politiska situationen, mot vars bakgrund mina berättelser utspelar sig, alltså det Tyskland som rådde under Napoleons fälttåg är lika sann som förhållandet figurerna emellan. Detta gäller vänskapen mellan Goethe och Schiller; Kleists ambivalenta förhållande till Goethe; triangeldramat mellan Goethe, Bettine Brentano och Achim von Arnim. Därefter tar fiktionen vid, eller rättare sagt den ”alternativa historieskrivningen“.

Och hur viktig är den historiska sanningen för dig?

Om jag tvekar så ger jag alltid företräde åt storyn, inte historien. Om jag strikt skulle hålla mig till historiska fakta skulle det resultera i konventionella historiska romaner. Och när man läser sådana har man ofta en känsla av att ha en faktabok i handen. Eller, för att säga det med Schillers ord, vars dramer ju ständigt vränger historien: ”Historien är endast ett magasin för min fantasi, och föremålen måste finna sig i vad de förvandlas till under mina händer.“

Ur munnarna på dina diktarfigurer väller det citat från de verkliga förebildernas texter. Hur möter du förebråelserna om att världslitteraturen förfaller och blir till dåligt vitsmakeri?

Litteratur kan bara hållas vid liv om man ägnar sig åt den. Vitsmakare hit eller dit! Den som bara vill se sin Goethe bakom museiglas och inlagd i alkohol gör bättre i att hålla tassarna borta från mina böcker.

Har du redan planer på något nytt?

Troligtvis kommer jag att ägna mig åt en tysk myt: borgen Wartburg. Jag stannar alltså i Thüringen. Det handlar framför allt om Luthers vistelse i denna ”tyskaste av alla tyska borgar” – och om det legendariska sångarkriget på Wartburg på medeltiden.

Boken Der Schachautomat finns på svenska i översättning av Aimée Delblanc.
Schackmaskinen. Stockholm: Forum, 2006. ISBN 91-37-12930-9
Dagmar Giersberg
har gjort intervjun. Hon arbetar som frilansjournalist i Bonn.

Copyright: Goethe-Institut e.V., Online-Redaktion
Februar 2010

Mejla oss om du har frågor angående den här artikeln:
online-redaktion@goethe.de

Externa länkar