Saša Stanišić Att skriva mot försvinnande

Saša Stanišić
Saša Stanišić | Foto (utsnitt): © Katja Sämann

Saša Stanišić, uppvuxen i Bosnien-Hercegovina och Tyskland, skriver hembygdsromaner av ett ovanligt slag. Hans roman Vor dem Fest (sv: "Före festen") prisbelönades vid bokmässan i Leipzig 2014.

Man kan tänka sig Saša Stanišić som en aningen blyg och oerhört artig människa, men också som en oförställt öppen och nyfiken person. Och alla dessa egenskaper har med hans livshistoria och skrivande att göra. För utan viljan och förmågan att lyssna på historier och ett intresse för vilka sorger, behov, idéer och egenheter som driver hans medmänniskor skulle Stanišić aldrig ha kommit till Tyskland – ett land vars språk han nu behärskar på ett mycket originellt sätt. Han skulle inte heller ha lyckats skriva två romaner som sticker ut bland böckerna från hans generations författare. De är till brädden fyllda av erfarenheter och skrivna på ett sätt som gör dessa erfarenheter rättvisa.

Sagolikt tonfall

Stanišić föddes 1978 i bosniska Višegrad. Han var 14 år gammal när han i sällskap av sina föräldrar, en bosniska och en serb, flydde från det jugoslaviska inbördeskriget till tyska Heidelberg. Där bodde redan hans farbror. Stanišić gick i en internationell skola där han hade turen att träffa en tysklärare som såg och uppmuntrade hans konstnärliga talang. 2006 kom debutromanen Farfar upp i graven – en bok som hämtar sitt stoff ur författarens erfarenheter av krig, flykt och ny början, men samtidigt innehåller ett stort mått av fiktion. Det unga berättarjaget Aleksandar berättar om sin familj med ett tonfall som känns igen från sagornas värld. Han beskriver maträtter, dofter och en uppväxt i trygghet. Men de goda tidernas fridfullhet förstörs av farfaderns död och det forna Jugoslaviens fall. Det löper en spricka genom romanen – en spricka i en barndom som slits sönder av historiens vingslag.

En överraskande, men vid närmare eftertanke logisk, utveckling är att Stanišićs andra roman försöker laga den sprickan. Det sker på det tematiska planet, dock inte det geografiska. Idén till Vor dem Fest fick författaren när han  besökte en begravningsplats i en by nära hemstaden Višegrad. På nästan alla gravstenar stod hans eget efternamn. Då insåg Stanišić plötsligt att de sista berättelserna från byn skulle vara utdöda inom en snar framtid. Den insikten utgör kärnan i den nya romanen. Vor dem Fest är en bok som kämpar mot försvinnandet, precis som debutromanen. Och det är ännu en hembygdsskildring – en roman från Stanišićs nya hembygd: Tyskland. Stanišić har fått mycket uppskattning av både läsare och kritiker. Den första romanen, Farfar upp i graven, belönades med flera olika priser och var en av finalisterna till Tyska bokpriset. Den har även översatts till fler än 30 språk. Vor dem Fest tilldelades Alfred Döblin-priset samt Bokmässan i Leipzigs pris 2014.

Berättarglädjens fest

Vor dem Fest utspelar sig i Fürstenfelde, en liten ort i avfolkningsbygden Uckermark. De unga flyttar, de gamla dör. Men innan allt har tagit slut finns det ett och annat att göra. Ordna en fest till exempel. I flera hundra år har man firat Annenfest: "Ingen vet riktigt vad det är vi firar. Det är inget jubileum och det finns inget som slutar eller börjar just den här dagen. Kanske firar vi bara att den här platsen finns: Fürstenfelde. Och vad vi berättar för varandra om den." Stanišićs berättande är briljant – helt befriat från ironisk och distansierad hånfullhet, med en gudabenådad komik i många scener. Och han betraktar alla sina romanfigurer med ovillkorlig sympati. Han tar dem på allvar, men beskriver dem med humor. Det är inget man ser varje dag.

Här uppförs en kavalkad, en serie korta pjäser, som placeras i ett inre sammanhang. På det sättet påminner Vor dem Fest en aning om Ingo Schulzes Simple Storys. Under en kort tidsrymd, dygnet före och under Annenfest, gör Stanišić en historisk djupdykning från 1500-talet fram till i dag. Men det är också en konkret inventering av östtyska sinnestillstånd – ett blottläggande av mentaliteter i en tid efter de stora ideologierna. Kvar finns endast kapitalismen, som har slukat allt. Hos Stanišić är människor, djur och landskap likställda och förbundna med varandra i ett universalpoetiskt anspråk.

Vor dem Fest är full av djärva infall. De måste sammanfogas. Och det lyckas Stanišić med tack vare en ovanlig berättarteknik: "Viet" som talar är landskapets kollektiva röst. I sitt efterord tackar författaren invånarna i Fürstenberg, Fürstenfelde, Fürstenwalde, Fürstenwerder och Prenzlau, samt hembygdsmuseerna och hembygdsföreningarna i respektive ort för deras stöd. Stanišić tillbringade mycket tid där och tack vare sin vänlighet fick han människor att tala med honom. Ur det materialet skapade han en storslagen roman.