Teater och flyktingar Sorgesång med nya perspektiv

Thalia Theater Hamburg: Elfriede Jelinek "Die Schutzbefohlenen“
Thalia Theater Hamburg: Elfriede Jelinek "Die Schutzbefohlenen“ | © Krafft Angerer

Hur kan teatern vara politisk? Och hur kan den engagera sig i de enorma svårigheter som möter flyktingarna vid Europas gränser? Frågorna är många, och teatern söker svar.

Att konsten ska förhålla sig till politiken är en vanlig uppfattning i dag. Det finns till och med en idé om att teatern är politisk till sin natur. Men det var länge sedan teatern var den plats för borgerlig självförståelse och reflektion som den var på 1700-talet i Tyskland, när den grundades. Och likställandet av teater och politik är allt annat än självklart – förhållandet mellan teatern och politiken kommer alltid att omformuleras.

Politik kan sägas vara det som fattar beslut om våra samhällsregler och därmed skapar en gemenskap. På teatern synliggörs dessa regler, men inte genom att de upprepas på scenen eller att dagspolitiska ämnen avhandlas, utan först när de upphävs. Genom att störa och förstöra det till synes välkända närmar man sig sådant som är svårt att skildra. För närvarande funderar många dramatiker och regissörer över hur man kan konstnärligt bearbeta det faktum att Europa stänger sina gränser för människor som flyr från krig och fattigdom. Genom att använda dokumentärt material och skapa performativa erfarenhetsutrymmen – som scenkonstgruppen machina eX, som i mars 2014 utvecklade det interaktiva performancespelet Right of Passage på Forum Freies Theater i Düsseldorf – placerar sig teatern nära verkligheten. I Right of Passage var publiken tvungen att kämpa sig fram genom byråkratin i ett fiktivt flyktingläger. Och med hjälp av dokumentärteater tog sig regissören och dramatikern Hans-Werner Kroesinger an ämnet i december 2013. I uppsättningen FRONTex SECURITY på Hebbel am Ufer (HAU) i Berlin skildrade han EU:s gränsmyndighet Frontex i en historisk kontext av europeisk migrationspolitik. I mars 2014 spelades regissören Yael Ronens pjäs Common Ground på Maxim Gorki Theater i Berlin, baserad på biografiskt material. Fem av skådespelarna kom till Tyskland som flyktingar från kriget i forna Jugoslavien på 1990-talet. På scenen utforskade de sitt gemensamma förflutna och samtiden.

Västvärldens goda vilja

Samtidigt är skildringen av flyktingtematiken inte bara komplicerad, utan också alltid ett antagande. Vi vita västerlänningar har bara en begränsad möjlighet att tala ur den position som vi har lärt oss konstruera som "de andra". Regissörerna och skådespelarna i machina eX, Kroesinger och Ronen löser detta genom att arbeta med dokumentärt eller biografiskt material. Andra växlar perspektiv på ett mer konstnärligt sätt, till exempel den österrikiska författaren Elfriede Jelinek. Hon låter sin flyktingkör uttrycka den rådande vita, västerländska diskursen och gör därmed ett uttalat perspektivbyte mot bakgrund av den egna kulturhistorien. I Jelineks pjäs Die Schutzbefohlenen , som har premiär i maj 2014 på festivalen Theater der Welt i Mannheim, talar en kör av flyktingar med ett av världens äldsta flyktingdramer, "De skyddssökande" av Aischylos. I Jelineks rasande text kämpar de skyddsbehövande – som har gett namn åt pjäsen – för en plats i världen, för rätten att få tala och höras, för att ses som människor och inte bara avfärdas som problem. I sin kamp åkallar de västvärldens goda vilja med humanism, mänskliga rättigheter och demokrati – värderingar som bara tycks gälla dem som själva har instiftat dem. Jelinek betvingar det kollektiva minnet, tar dess löften på orden och visar upp den vite mannens maktanspråk och exkluderingspraktik för honom själv.

Fötvivlad komik och sorgearbete


En liknande volt över den europeiska kulturhistorien gör performancekollektivet andcompany&Co. i Orpheus in der Oberwelt: Eine Schlepperoper (sv: "Orfeus ovan jord: En smugglaropera"), som hade premiär i oktober 2014 på HAU i Berlin. Här kopplas Orfeusmyten samman med flyktingproblematiken. De möts vid floden Evros, i gränsområdet mellan Turkiet och Grekland. Det var här som Orfeus sjungande huvud en gång flöt förbi – i dag står här en meterhög säkerhetsanordning som ska hålla flyktingarna borta från Europa.

För att närma sig den svåra tematiken använder sig föreställningen av flyktingsmugglaren som figur, i medierna ofta framställd som någon som profiterar på andras olycka. Andcompany&Co. nyanserar den bilden och upphäver moralen i den. Hos dem är flyktingsmugglaren en hjälpare och förmedlare mellan världarna. I uppsättningens gränsområde tycks ingenting längre vara säkert. Denna smugglaropera kopplar samman Monteverdis Orfeus med de tyska kompositörerna Hanns Eisler och Kurt Weill. En kontratenor sjunger med stor komik och djup smärta om att ingen människa är illegal, samtidigt som Frontex skjutsar tillbaka flyktingbåtarna ut i havet. Av kärlek, som Alexander Karschnia deklamerar på scenen: Var det inte av kärlek som även Orfeus vände sig mot Eurydike, trots att han därigenom förlorade henne?

Tusentals döda på scenen

Den förtvivlade komiken bryter igenom den förfärade stämningen och synliggör därmed de outtalade regler som råder i den politiska diskursen, präglad av offentlighetens förmenta korrekthet. Dessutom påpekar den hela tiden att detta är teater, en föreställd situation, en framförd bearbetning – och samtidigt en rörande dödsdans och klagosång där teatern faktiskt också fungerar som en ritual. För när performancekonstnärerna framför sin klagan över människorna som varje dag drunknar och törstar ihjäl blir man plågsamt medveten om att detta sker vid Europas gränser även under minuterna på teatern.

När teatern tar sig an det politiska har den sina egna medel till sitt förfogande: Hur blir det möjligt att skildra något? Just nu sker det på olika sätt, dels genom att publiken själv får uppleva hur det är att vara flykting, dels genom att skådespelarna diskuterar sin bakgrund på scenen. Hos Jelinek, liksom hos andcompany&Co., snuddar man vid den offentliga diskursens tabun på mycket olika sätt – med frågor om huruvida skådespelare överhuvudtaget har rätt att tala för flyktingar och huruvida en flyktingsmugglare är en lämplig förmedlingsfigur. I och med att dessa produktioner även diskuterar teaterns villkor – den sceniska framställningen –  synliggör och ifrågasätter de samhällets vedertagna regler. För teatern är politisk i allra högsta grad när den reflekterar över sina egna strukturer, som ju har sina rötter i den kulturhistoria vars universella giltighet man nu så starkt ifrågasätter.