Hans Fallada I Falladas fotspår

Bokomslag: Jeder stirbt für sich allein
Ensam i Berlin | © Lind & Co

I Wedding i Berlin levde Elise och Otto Hampel och likt de flesta andra arbetare knogade de på under skuggan av det växande Tredje riket. Men när Elises bror dog på slagfältet hände något med det outbildade och opolitiska paret. De bestämde sig för att göra motstånd mot regimen som försakade sitt eget folk i ett meningslöst krig.

Under två års tid skrev de brevkort där de varnade för Führern och uppmanade till motstånd. Korten placerade de ut på offentliga platser i Berlin och hoppades att de som fann dem skulle föra kampen vidare. Efter två år upptäcktes de och arresterades. Elise och Otto Hampel avrättades i Plötzensee-fängelset i april 1943.

Denna verkliga berättelse blev utgångspunkten för Hans Falladas succéroman Jeder stirbt für sich allein (Ensam i Berlin), den allra första boken om det tyska motståndet. Han skrev den under sin sista tid i livet, 1946, då han bodde i berlinska Pankow, en stadsdel som ofta har refererats till som en synonym för DDR-regimen.

Bostadsområdet började byggas runt förra sekelskiftet, men merparten av de stora vita villorna kom till i mitten av 1930-talet. Längs varje gata löper almalléer och på berlinskt vis är gräset vildvuxet och ger ett lite ovårdat men charmigt intryck. Höstsolen är varm och visar upp Pankow från sin allra bästa sida när vi möts av Ralph Hoppe. Han har guidat i området sedan murens fall 1989.

"Dessförinnan var det väldigt reglerat och guiderna fick bara berätta sådant som överensstämde med regimens ideologi. Men jag brukade hålla inofficiella guidningar", berättar han och börjar sedan vår färd i Hans Falladas fotspår. 

Hans Fallada, född Rudolf Ditzen, växte upp i en medelklassfamilj i universitetsstaden Greifswald 1893. Under stora delar av sitt liv led han av psykisk ohälsa och tillbringade flera perioder i fängelse och på mentalsjukhus. På gymnaiset anklagades han för dråp på en skolkamrat efter en misslyckad självmordsduell och han började snart missbruka arbete, droger och alkohol.

Trots sitt instabila psyke och sitt missbruk hade Hans Fallada en skarp stil när det kom till skrivandet. 1932 pulicerades det som skulle bli hans största succé dittills, Kleiner Mann – was nun? (Hur ska det gå för Pinnebergs?). Den utkom nyligen i nyöversättning av Aimée Delblanc på svenska och handlar om ett ungt par och deras vedermödor i depressionens Berlin.

Mellan 1933 och krigsstarten emigrerade runt 1500 författare och skribenter från Tyskland. Hans Fallada hörde till fåtalet som stannade kvar med motiveringen att han inte ville ”leva utomlands på något slags fånig emigrantgnällstol”.

"Nazisterna tyckte nog att han kunde ha tagit tydligare ställning för regimen, men han skrev väldigt neutralt utan synliga värderingar och därför lät de honom oftast vara", berättar Ralph Hoppe.

Helt okomplicerat var dock inte Falladas förhållande till regimen. I Hur ska det gå för Pinnebergs? förolämpade han en tysk SS-man, och vid ett tillfälle arresterades han för att ha dragit Hitlervitsar.  En annan gång fick han ett personligt brev från propagandaministern Goebbels:

”Högt ärade Herr Fallada, jag vill göra Er uppmärksam på att Edra verk på svenska språket kommer ut hos Bonniers Förlag, som står i tyskhetsens främsta linje. Jag ber Er, att uppmärksamma detta i framtiden. Dr. Goebbels”. Kommunisterna i sin tur misstänkte honom för att ha varit nazisympatisör, eftersom han stannat i Tyskland under kriget.

Vi stannar upp vid ett av alla stora vita hus med staket och frodiga trädgårdar. Här bodde författaren och kulturpersonligheten Johannes R. Becher.

"Johannes Becher var den viktigaste personen för Hans Falladas skrivande. Becher såg till att många tyskar som varit i rysk exil fick hem i Pankow. Han visste att Fallada inte mådde bra och erbjöd sig att hjälpa honom."

Med Johannes R. Bechers hjälp flyttade Fallada till Pankow 1945, trots att han varken var exiltysk, ryss eller medlem i partiet som de andra i området. En dag stack Becher till honom en Gestapo-mapp som hittats i ett arkiv och sa: ”Skriv en bok om det här”. I mappen låg dokument och bilder som berättade om Elise och Otto Hampel.

"Första dagen skrev han 20 sidor, och tvingade sig själv att varje dag skriva minst lika mycket som han gjort dagen innan. Han höll sig vaken på kaffe och droger, och tog sedan tabletter för att kunna sova", berättar vår guide.

Efter 24 dagar hade han skrivit klart de 866 maskinskrivna sidorna i Jeder stirbt für sich allein (Ensam i Berlin).

I boken blev paret Hampel i stället Otto och Anna Quangel på Jablonskistrasse 55 i Prenzlauer Berg. Men Ensam i Berlin berättar inte bara om paret Quangel, utan också om den ständiga skräck och misstänksamhet som den tyska befolkningen levde under. Detta hade Fallada själv upplevt. Han misstänkliggjordes då han inte var medlem i partiet och fängslades för antinazistiska aktiviteter. Ensam i Berlin kan ses som en blandning av hans egna känslor och de dramatiska händelser som utspelades runt Wedding.

När boken låg färdigskriven var Hans Fallada fysiskt slutkörd. Han levde i drygt tre månader därefter och dog innan boken kom ut, i censurerad form 1947. Omvärldens intresse för hans författarskap uppstod på nytt 2009 när Ensam i Berlin gavs ut i ocensurerad version på engelska. På svenska kom denna nyutgåva 2012 och har varit en storsäljare sedan dess.

Än i dag är Wedding ett av Berlins fattigaste områden och både Pankow och Wedding har under 2000-talet haft stora problem med nynazister, vilket också skapat engagerade motståndsrörelser. Med högerextremismens framfart i Tyskland, men också i övriga Europa är Hans Falladas berättelse om den lilla människans motstånd lika viktig nu som då.