Tema migration i den aktuella litteraturen Inget nytt, väldigt aktuellt

Ohrfeige
Ohrfeige © Hanser Verlag

När Dagens Nyheters Sverker Lenas nyligen intervjuade sociologen Zygmunt Bauman (7/5 2016) sa denne att ”migrationen som sådan är inget nytt fenomen, våra nomadiska förfäder blev bofasta relativt sent i mänsklighetens historia”. Visst är det så. Migration och flykt som resultat av krig har varit en del av mänsklighetens historia sedan början – och i litteraturen har vi bland annat sett flykt sedan Homeros diktade Iliaden och Odysseen.

Men under senare år har ämnet fått ny aktualitet och medierapporteringen har ökat. Varje dag talas det om människor på flykt. Vi hör ständiga rapporter om hur Donald Trump vill bygga en 300 mil lång mur mot Mexiko, hur Ungern stärker sina gränser, hur Österrike planerar starkare gränskontroller, hur den tyska välkomnandekulturen (Willkommenskultur) förvandlades till ett avståndstagande och hur Sverige svängde helt och hållet i sin flyktingpolitik.
 
Givetvis färgas även kulturdebatten av detta ämne. Det gäller också litteraturen. I en rad böcker skildras teman som flykt, migration, assimilation och vad det egentligen innebär att befinna sig i exil. Perspektiven är många och skiftande – precis som ingen annan människas öde är den andras lik.
 
I Tyskland väckte Jenny Erpenbecks roman Gehen, ging, gegangen (2015) en del debatt och Erpenbeck har också själv flitigt engagerat sig i både den och i att hjälpa flyktingar som kommit till Berlin. Romanens huvudperson Richard är professor emeritus och änkeman. Efter ett långt yrkesliv känner han sig overksam och överflödig. Hans liv får så småningom mening då han börjar hjälpa de flyktingarna som bosatt sig temporärt runt Oranienplatz i Berlin. Material till romanen fick Erpenbeck genom intervjuer med flyktingar i Berlin, vilket hon berättade för mig då jag intervjuade henne för Dagens Nyheter i februari i år.
 
Abbas Khider © Jacob Steden Ur en flyktings perspektiv berättar Abbas Khider i Ohrfeige (2016) om en ung irakier som kommer till Tyskland och ska avvisas – också denna roman blev föremål för en livlig debatt i Tyskland. Khider, som själv kom till Tyskland som asylsökande för 16 år sedan, har i många år skrivit om flykt och exil. Hans sverigeaktuella roman Presidentens apelsiner (2011) tar upp ett helt annat perspektiv på ämnet: Här handlar det istället snarare om det som föranledde en flykt och en tillvaro i exil. Romanens huvudperson bär vissa biografiska likheter med författaren, men det är en fiktiv skildring som har en lätt, nästan komisk grundton.
"Jag skriver alltid om bittra verkligheter. Utan lätthet går det inte att stå ut med dessa. Denna lätthet hjälper mig och läsaren att röra sig i texten utan besvär", säger Abbas Khider.

Att skriva om svåra saker kan vara väldigt utmanande. Du skrev boken på tyska, gjorde detta faktum att du kunde distansera dig något?

I min andra roman, Presidentens apelsiner, gav mig det tyska språket en sådan distans. Jag hade förmodligen inte klarat att skriva ned den historien på mitt modersmål. Det tyska språket blev en slags skyddsdräkt för själen mot de häftiga, smärtsamma vågor av minnen som kom från det förgångna. I mina två senaste romaner har jag en helt annan relation till tyska språket.

Migration och flykt är eviga teman i litteraturen, men väldigt aktuella idag. Är det svårt att skriva om dessa uppskakande händelser?

Det är naturligtvis mycket svårt. Det är svårt för författare som aldrig har upplevt det och som ändå bestämmer sig för att skriva om dessa teman. Men det är inte heller någon lätt uppgift för författare som själva varit flyktingar eller asylsökande. Hur kan man vara objektiv om man själv är drabbad? Det är mycket känsligt. Med den aktuella politiska situationen har temat blivit mycket komplicerat, både politiskt, samhälleligt och kulturellt. Utan distans till dessa händelser skapar man ingen bra litteratur.

Abbas Khider berättar mer om sin roman Presidentens apelsiner i en intervju med Lotta Lundberg i Svenska Dagbladet.

För några år sedan publicerades Dorothee Elmigers Skiftsovare (2014) och i dagarna kom den på svenska. En högaktuell text – som med hjälp av poetisk distans verkligen säger mycket om temat gränser och migration. När jag intervjuade Elmiger för Dagens Nyheter betonade hon att det dock varit svårt och att arbetet med romanen fått henne att verkligen ifrågasätta sig själv. Som schweizisk författare anser hon att det är viktigt att ställa sig frågan om vilket perspektiv hon har och om det verkligen är möjligt att kommentera detta komplexa och mångfacetterade område.
 
Bokomslag: De fördrivna av Negar Naseh © Natur & Kultur Det är självklart inte bara i den tyskspråkiga litteraturen som det skrivs mycket om migration just nu. Det har kommit en lång rad faktaböcker på området och under våren har bland annat Negar Naseh och Elin Grelsson Almestad berört migration och flyktingar i sina romaner. Båda författarna skildrar medlemmar i svensk medelklass – som på olika sätt hantera sitt dåliga samvete och sitt engagemang i flyktingfrågan. I Negar Nasehs De fördrivna (2016) får en av huvudpersonerna, Miriam, höra att hon lider av ”vit melankoli” – en förolämpning som syftar till att peka ut och synliggöra hennes omedvetenhet inför det som sker i hennes närhet. Hon och hennes man bor i fin villa på Sicilien och flyktingkrisens Lampedusa ligger inte långt bort, men inledningsvis ägnar hon detta inte en tanke. Efter denna förolämpning och efter att Miriam börjat läsa ”Bilal” (Fabrizio Gattis rasande uppgörelse med den europeiska flyktingpolitiken)  vaknar hon ur sin dvala och blir mer och mer medveten.

"Uppvaknandet var något jag ville försöka skildra, det är ett vanligt förekommande tema i litteraturen. Och särskilt uppvaknandet med hjälp av litteraturen. Till skillnad från Emma Bovarys eskapistiska läsande ville jag ge Miriam, som väl inte direkt kan anses vara en läsande person, möjligheten att drabbas av litteratur. Hon läser en bok som skildrar den moderna slavrutten från Västafrika över Medelhavet i skraltiga båtar och vidare i Europa och går igenom ett direkt, relativt hårt uppvaknande. Ett nyvaket uppvaknande om man så vill, och det är väl det som utgör faran. I Miriams fall finns ingen vidare analys av kontext, av de strukturer som stagar våra liv och på så sätt blir också uppvaknandets konsekvenser våldsamt hårda och straffande", säger Negar Naseh.

Du har i en intervju sagt att du ville straffa dina romanpersoner och att du bar på mycket ilska när du skrev denna roman. Är ilska en bra drivkraft när man skriver?

Jag kan inte riktigt generalisera kring ilskan men jag vet att den har haft en fundamental roll i mitt skrivande och liv. Till skillnad från melankoli, glädje och rädsla så bär ilskan inom sig ett löfte om en potentiell reaktion och den reaktionskraften, den aktionspotentialen - om man så önskar - kan visa sig vara användbar i skrivandet.
 
Elin Grelsson Almestad Foto: Matilda Rahm En annan slags ilska – den mot det orättvisa i avvisandet av en ensamkommande flyktingpojke – bär Elin Grelsson Almestads huvudperson Johanna på. I romanen Hundarna på huvudgatan (2016) utbildar sig Johanna till präst, för hon vill göra skillnad – hon vill bland annat skapa en trygg och välkomnande plats för ensamkommande flyktingar. I romanens inledning står hon på en flygplats och skriker ut sin frustration och sin vrede över att det svenska samhället avvisar ett barn. Romanen skildrar hennes kamp mot byråkrati, men också mot kollegornas öppna eller dolda rasism.

"Jag ville skriva om det goda samhället. Asyl, migrationspolitik och flyktingar är moraliska frågor som ingår i mina tankar kring vad det är", säger Elin Grelsson Almestad.
 
Elin Grelsson Almestad berättar mer om varför hon valde migration som ett av sina viktigaste ämnen för sin roman Hundarna på huvudgatan i min podcast Text+1.
 
Perspektiven växlar, likaså det material man använder som författare. Migration är inget nytt, men det är brännande aktuellt och det kommer med stor sannolikhet att fortsätta komma starka och viktiga skildringar i ämnet framöver.