Språk och gränser Emigrantens sömnlöshet

Berlin
Berlin (Ausschnitt) Foto: Goethe-Institut/Bernhard Ludewig

Emigrantens och flyktingens tillvaro spelar en central roll i Peter Weiss författarskap. Weiss, men också andra 1900-talsförfattare med exil- eller emigrantbakgrund, visar hur främlingskapet inför det nya språket och kulturen inte bara behöver innebära svårigheter, utan också hur det kan alstra nyskapande konst och en kritisk blick på samhället. Det är i de europeiska storstädernas kretsar av landsflyktiga intellektuella som den nya konsten och de radikala idéerna tar form under 1900-talet. Författaren Maxim Grigoriev söker efter spåren av ryska emigrantförfattare i Berlin, på 1920-talet kallat för ”Moskva an der Spree”, en stad som också är central i Peter Weiss romantrilogi Motståndets estetik.

 

Berlinska vintrar är milda och inte sällan renons på snö. Gräset är brunt under karga plataner och lönnar. Över sadeltaken kan man se rök från en och annan kolugn stiga ur skorstenarna, och en torr, transparent kollukt vilar mellan husen.

Vintern 1922–1923 var inget undantag: det hade knappt snöat. Det året befann sig runt 100 000 ryssar i staden, de flesta med hopp om att snart kunna återvända hem. Få av dem ville vara i Berlin; nästan ingen tyckte om staden. De sov dåligt.

Bland dessa plötsligen hemlösa, ruinerade flyktingar som ännu inte insett att de skulle förvandlas till emigranter fanns poeter och författare vars namn senare skulle komma att synonymiseras med begreppet "rysk litteratur". Här vistades i början av tjugotalet, under längre eller kortare perioder, Nabokov, Chodasevitj, Belyj, Pasternak, Sjklovskij, Tsvetajeva, Berberova, Remizov, Aldanov, A. Tolstoj, Gorkij, m.fl. Majakovskij och Jesenin kom ofta och hälsade på.

Ryssarna bosatte sig på pensionat i Charlottenburg, Wilmersdorf och Schöneberg. Man bildade klubbar och föreningar, startade bokförlag och satt på caféer runt Prager Platz. Charlottenburg döptes till Charlottengrad; Berlin kallade man skämtsamt för Moskva an der Spree och "Rysslands tredje huvudstad". Det berättas om en rysk livsmedelsaffär som hade en skylt med texten "Här talas också tyska". Redan runt 1923-1924 drog många vidare, till Paris, Prag, eller tillbaka till Ryssland.

På få andra platser framkallar ett inristat hakkors mer obehagliga rysningar än i en mörk, okänd port i utkanten av Prenzlauer Berg, i det att man passerar den på väg ut till den öde morgongatan. Samtidigt hör det till flyktingens lott att hennes historia blir utraderad: man kommer och går, man smälter in i platsen eller drar vidare. Alla dessa monument gör ens minne anmärkningsvärt dåligt. Om man ger sig ut på en promenad längs adresserna från dessa olyckliga ryssars dagböcker, brev och memoarer, finns det inte mycket att se. Någon minnestavla här och där, det är allt. Ryska Berlins hjärta, Prager Platz, bombades sönder och samman under andra världskriget. Resten är oanmärkningsvärt.

Det bor alltjämt rätt många rysktalande i staden. En stor del är etniska tyskar som vuxit upp i Sovjet; de lider av en mycket sympatisk, men smärtsam identitetslöshet. En annan stor del är ryska judar. Man kan läsa veckotidningarna Berlinskaja Gazeta och Russkij Berlin, handla pelmeni och smetana, gå på ryska konserter och föreställningar.

På tjugotalet levde ryssarna här omgivna av tyskar "som land runt en sjö", skrev Viktor Sjklovskij. Vintern 1922–23 bodde han på Pensionat Marzahn i Schöneberg och försörjde sig på att skriva. Han arbetade om nätterna och sjöng medan han skrev, vilket pensionatsinnehavaren störde sig på. Därför gick han ut och sjöng på gatorna. Om Berlin, dess ryska litterära värld och sin kärlek till Elsa Triolet, skrev han en minnesvärd memoarbok, Zoo eller Brev som inte handlar om kärlek – vad man i dag skulle kalla en autofiktiv roman. Den består av brev till ”Alia”, bosatt i avlägsna Kreuzberg. Mellan de tu ligger järnvägsspåren i Gleisdreieck. För att ta sig från Schöneberg till Kreuzberg måste jaget passera under de tolv broarna över Yorckstraße, längs smutsiga tegelväggar.
Alla hus i Berlin såg likadana ut, tyckte Sjklovskij, som resväskor. Spårvagnarna gick överallt, men man hade ingen lust att åka någonstans. 1925 skrev Vladimir Nabokov novellen Putevoditel’ po Berlinu (A guide to Berlin), som han publicerade i emigranttidskriften Rul’ under pseudonymen Sirin. Den utspelar sig på en krog, där en rysk emigrant berättar för sin dryckeskamrat om vad det finns för sevärdheter i staden: rör som ligger längs en gata, spårvagnar, vägarbeten, Zoo samt själva ölcafét där de två befinner sig.

Under en Nabokovkväll på det ryska kulturhuset på Friedrichstraße läste en gammal formalistkvinna ur denna novell med en hånfullt ironisk ton. Hennes ton skulle ådagalägga hur mycket Nabokov såg ner på staden. I min mening bör man snarare läsa En guide till Berlin som en av de få ryska stadskärleksförklaringarna – till det oansenliga, till sådant blicken hastar förbi, till det som turisten inte ser. I den meningen är kopplingen mellan Sirin och formalismen mycket tydlig.

Nabokov flyttade in på Pension Elisabeth Schmidt hösten 1922, strax efter att hans far sköts till döds utanför Filharmoniet i Kreuzberg. En snölös vinter väntade, och därefter femton till. Funkturm i blåa vattenpölar, kastanjerna på hörnet, reklamskyltarna – allt detta skulle bli minst lika viktiga karaktärer i hans prosa som de flyktingar han beskrev. Byggnaden på Trautenaustraße kallades då för "Det ryska huset". Marina Tsvetajeva hade flyttat ut någon månad innan.

Tsvetajevas vistelse i Berlin var tio veckor lång, men man kan lätt få för sig att hon var där i flera år. Här återförenades hon med sin man, blev förälskad i en annan, sammanställde tre olika diktsamlingar, skrev ett trettiotal dikter, en epistolär berättelse och flera essäer och skisser. Här fick hon också ett brev signerat Boris Pasternak, början till en lidelsefull triangelkorrespondens mellan honom, Tsvetajeva och Rilke, som skulle sträcka sig över fjorton efterföljande år.

Den unge Pasternak själv gick under sina sju månader i Berlin fram och tillbaka längs de charlottenburgska gatorna och försökte väga in alla för- och nackdelar gällande ett återvändande till Moskva. Han och Tsvetajeva missade varandra med några veckor, men skulle träffas senare, under ännu mer trängda omständigheter.

I en dikt till Berlin kallade hon den för kasernernas stad. Trots sin kärlek till den tyska kulturen, förmådde inte heller hon någonsin ta till sig denna gråa, monotona, ödsliga metropol. Vid ett par tillfällen fick hon besök av Andrej Belyj, som missade tåget ut till Zossen och måste sova över. I Zossen, tyckte han, gick alla människor klädda i svart och kastade inga skuggor. Han hyrde sitt hus på Stubenrauchstraße 68 av en kyrkogårdsvaktmästare.

Belyj hade kommit till Tyskland med hopp om stöd från den europeiska antroposofiska rörelsen, men möttes av ett muntert "Na, wie geht’s?". Framåt hösten 1922 flyttade han in i stan och hängav sig åt excesser. Han söp sig fram längs Tauentzienstraße, utförde makabra dansuppvisningar och förälskade sig i en tyska. Folk var rädda för honom. Män förbjöd sina fruar att umgås med Belyj. "Det var inte det att han dansade fult", skriver Chodasevitj i sina memoarer, "utan det att han dansade skräckinjagande ... Dansen i hans utförande förvandlades till en hemsk pantomim, ibland rentav oanständig ... Det var inte bara en berusad mans dans: det var ... en symbolisk förödmjukelse av det bästa inom sig själv, en hädelse, en djävulsk grimas."

Samtidigt arbetade Belyj som besatt. Precis som Tsvetajevas, var hans berlinska period exceptionellt produktiv. Under tiden började han också skriva på ett arbete om Blok, som så småningom växte ut till en minnesbok över hela den ryska symbolismen. Om den otrivsamma staden skrev han, vid återvändandet till Sovjet, en hätsk pamflett med titeln En av invånarna i skuggornas rike.

Emigrantryssarnas förhållande till denna horribla stad sammanfattas kanske allra bäst av just Chodasevitj, som i dikten Allt av sten från år 1923 kallar Berlin för "ryska städers styvmoder". Det fanns någonting i staden som aldrig helt tog ryssarna till sig, och någonting hos ryssarna som gjorde att de inte heller kunde ta till sig staden. Kanske var det bara Nabokov som lyckades fånga denna särskilda stämning. På de dunkla berlinska gatorna, i det gråa, dimmiga berlinska mörkret, känner man sig större än någon annanstans: med en stark känsla av hemvist, men utan någon som helst tillhörighet. Gatlyktorna är svaga och fönstren mörka. Alla de hemlösa som Berlin under åren adopterat har gjort staden själv till en hemlös. Vintrarna är milda, men styvmoderskärleken hård.

Not: En tidigare version av texten har publicerats i tidskriften Horisont 2006.