"Vi behöver en annan estetik för att hantera samtiden"

Ulrich Peltzer
Ulrich Peltzer

Författaren Ulrich Peltzer från Berlin belönades i år med Peter Weiss-priset. I följande intervju talar han om aktualiteten hos de sociala utopier som synliggörs i "Motståndets estetik", och om de samtida varseblivningsstrategier som riskerar att osynliggöra människor och fenomen som inte passar in i tankemönstret.

I mars belönades Ulrich Peltzer med Peter Weiss-priset för sitt författarskap. Vid prisutdelningen i Schauspielhaus Bochum sa Helmut Böttiger i sin motivering att Ulrich Peltzers litterära skapande speglar och dokumenterar det rådande samhällstillståndet, och att hans estetik uppvisar ett inre, konstnärligt släktskap med Peter Weiss.

I början av Peter Weiss-året, som firas med anledning av författarens hundraårsdag, deltog Ulrich Peltzer i ett samtal med författarna Ingo Schulze och Volker Braun. Tema för samtalet var varseblivning och motstånd samt frågan om konsten som motstånd. Evenemanget ägde rum på Akademie der Künste i Berlin, inom ramen för projektet Eine lange Nacht über Peter Weiss.

Ulrich Peltzers romaner utspelar sig i metropoler som Berlin, New York och São Paolo. Deras estetik speglar den urbana verkligheten, och innehållet behandlar ämnen som övervakning, gentrifiering och terrorism, vid sidan av den splittrade inställning till livet som är resultatet av att våra levnadsförhållanden i allt högre grad underkastas marknadens villkor. Ulrich Peltzer förenar precisa samtidsskildringar med avancerad politisk teori. Ytterligare ett inslag i romanerna utgörs av de politiska och sociala utopier som återfinns i mänsklighetens historia, och deras inverkan på samtidens uppfattning av livet. Ulrich Peltzers senaste roman, Das bessere Leben (Det bättre livet), utkom 2015.

"Motståndets estetik" är en klassiker, men det är en bok som på senare år inte fått mycket uppmärksamhet. Detta är på väg att förändras nu; i samband med Peter Weiss hundraårsdag äger många uppläsningar och evenemang rum. Hänger det här återuppväckta intresset ihop med en längtan efter att göra upp med historien?

Jag tror faktiskt att det finns ett samband. Vi lever i en tid av total samtidighet och historielöshet. Framtiden är reducerad till tekniska lösningar, ren pragmatik, det finns inget empatiskt framtidsbegrepp längre, så som det är inskrivet i Motståndets estetik. Framtiden är något man måste tillkämpa sig, och man kan bara kämpa sig till den om man har ett begrepp om den som något annat än teknologiska framsteg. Varje framtidsbegrepp som pekar bortom sig självt måste rymma ett utopiskt moment, men också en relation till det förflutna – och det är vad det handlar om hos Weiss. Liksom hos Heiner Müller, för övrigt.
 
Historien berättas ofta utifrån segrarnas perspektiv. Men detta är inte fallet hos Peter Weiss; "Motståndets estetik" handlar om arbetarrörelsens kamp mot fascismen.

Det kretsar kring frågan om uppgörelserna med det förgångna, om kamperna och de döda var förgäves. Arbetarrörelsens motstånd mot fascismen och deras kamp för ett bättre liv sätts i samband med frågan om estetikens betydelse. Det framgår också av den roll som dadaismen och läsningen av Kafka spelar i Motståndets estetik. Vi behöver en annan estetik för att hantera den beklämmande samtiden. Weiss, som ju själv inte hade någon proletär bakgrund, försöker sammanfoga denna andra estetik med arbetarrörelsens historia.
 
Har din relation till "Motståndets estetik" förändrats med tidens gång?

Första gången jag läste Motståndets estetik i sin helhet var någon gång i mitten eller slutet av åttiotalet. Språket är storslaget, det finns stycken i boken som jag ständigt återkommer till. När jag inför en uppläsning under jubileet letade efter några ställen i Motståndets estetik att läsa ur slogs jag än en gång av hur polyfon den är och hur lätt man försjunker i den. Mitt förhållande till Weiss roman har förändrats sedan första läsningen, men mindre på grund av innehållet än för att jag är upptagen med frågan om huruvida detta försök till en idealbiografi, och försöket att med denna form av parafraserande berättande åstadkomma något slags totalitet, fungerar. Peter Weiss ville uppnå ett berättande en bloc, vilket också visar sig i textens yttre form. Den är som ett marmorblock eller ett monument, men samtidigt rymmer den en inre spänning, torsioner, hårfina sprickor öppnas i den narrativa sömlösheten, och det tror jag att en samtida läsning måste ta fasta på.
 
Du nämnde tidigare kampen för ett bättre liv. I din roman Das bessere Leben (”Det bättre livet”) är protagonisternas livshistoria förenad med 1900-talets vänsterrörelser. Men handlingen utspelar sig inte bland globaliseringsmotståndare från Attac eller i en prekariatsmiljö, utan i näringslivet. Hur kom det sig att du valde den miljön?

1900-talets historia är en historia om utopier, därmed också de misslyckade utopierna. De tre huvudpersonerna förhåller sig till detta på olika sätt. För karaktären Sylvester Lee Fleming består kopplingen av hans personliga vittnesmål: Han var på plats vid Kent State University i Ohio 1970, när fyra studenter sköts ihjäl av nationalgardet i samband med en protest mot amerikanska truppers intåg i Kambodja. För Jochen Brockmann finns kopplingen på umgängesplanet: Han har en nära vän som deltog i militanta aktioner under slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Angelika Volkhart är uppvuxen i DDR, så att säga i en stat som i sig var ett enda stort försök att organisera världen på ett annat sätt. Det är tre mycket olika ingångar till 1900-talets historia. Jag valde dessa protagonister för att de i sin sociala och yrkesmässiga ställning förfogar över vissa friheter, de har ett annat handlingsutrymme än en människa som är underkastad kontorsvärldens eller fabrikens disciplinära regimer. Det är den horisont inför vilken historien utvecklar sig. Romanen utspelar sig uttryckligen 2006, det vill säga före finanskrisen. Jag ville inte utsätta boken för misstanken att den gör anspråk på att avhandla eller förklara krisen.
 
Under läsningen får man intrycket att karaktärernas liv lika gärna hade kunnat utveckla sig i en helt annan riktning. Brockmann hade inte nödvändigtvis måst bli en framgångsrik sales manager, man kan lika gärna tänka sig honom som knarklangare i London.

Precis, det rör sig om slumpens eller kontingensens moment. Att historien inte är deterministisk i sin gång. På 1900-talet trodde i synnerhet vänstern på en historisk nödtvungenhet och lagbundenhet. För att bryta ned det till det privata planet: När vi skriver en jobbansökan eller ett CV måste vi sortera händelserna i vårt liv i en fullständigt logisk ordning. Men liksom historien är individens självbiografi full av kontingens, och frågan är hur man förhåller sig till det, hur man får in det i en berättelse om sig själv. Det är ett viktigt tema i romanen, alla karaktärer befinner sig vid en punkt där de börjar rannsaka sina liv. Man kan fundera på de valmöjligheter man haft och vilka man varseblivit och tillvaratagit. Någon absolut konsekvens finns inte – varken i historien eller i privatlivet.
 
Konsekvens är också något som ständigt suggereras inom politiken. Efter den ekonomiska krisen motiveras politiska beslut med argumentet att inga andra alternativ existerar.

Sedan 2008 gäller imperativet ”too big to fail”. De stora bankerna måste räddas, för det finns inga alternativ. Det är inte tillåtet att på allvar överväga andra alternativ. Man skulle kunna säga att det har ideologiska orsaker. Vi har ju ersatt begreppet ideologikritik med begreppet diskursanalys. Mitt intryck är att vi nu återigen måste börja tala om ideologikritik. Den som bedriver ideologikritik utgår från det grundläggande påståendet att samhället är stratifierat på ett visst sätt. Det finns intressen, det finns mäktiga och fullständigt maktlösa människor, och folk drar sig för att uppmärksamma detta på nytt.
 
I dina romaner "Das bessere Leben" och "Teil der Lösung" slås man av den filmiska blick som huvudpersonerna har när de rör sig i sin omgivning. Hos Peter Weiss spelade akustiken en särskild roll, i "Motståndets estetik" finns en rent av infernalisk ljudkuliss. I jämförelse med den tycks den värld där "Das bessere Leben" utspelar sig nästan ljudlös. Lever vi i en tid som i första hand kretsar kring det visuella?

I närings- och finansvärldens konferensrum och lobbyer råder en egendomlig stillhet, det känns väldigt dämpat och återklangen är märklig. Ju högre upp man kommer, desto längre är avståndet till ljuden nere på gatan. I höjd med atmosfären råder känslan av något dämpat, en fördröjning, ett förminskande och något beslöjat, dolt. Men det finns förstås också ett annat nu, som antingen tonas ned eller bara framställs i mycket grälla bilder. Varseblivningen, det vi observerar, beror också på vad vi vill eller kan observera. När man inte ens har ett vagt begrepp om en sak kommer många människor och företeelser att falla mellan stolarna. Det innebär exempelvis att inte lägga märke till de hemlösa man möter på gatan. På den tiden när man fortfarande befattade sig med stora begrepp, som till exempel arbetarklassen, var dessa fenomen inte bara begrepp, utan även rum i vilka man kunde tänka sig själv och positionera sig. Så är det inte längre, och när man blir fråntagen rum och språk, då blir man osynlig.