Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Anke Stelling om Care Work
Det är ett jätteproblem. Punkt.

The writer Anke Stelling on the compatibility of literature and family
Photo (detail): © Nane Diehl

Med romanen ”Bodentiefe Fenster” reser hon ett ilsket minnesmärke över modern. I romanen ”Fürsorge” berättar hon om den incestuösa kärleken mellan en dansös och hennes son och berör därigenom avgrunderna som döljs i ”normala” moderskap. Det är skäl nog att samtala med författaren Anke Stelling om begreppet Care Work, omsorgen om familjen, och dess baksidor – och fråga henne om hur hon ser framför sig det ideala samlivet.

Vi pratar om hennes skrivande och liv – naturligtvis! – i Prenzlauer Berg i Berlin där Anke Stelling bor med sin familj. Men vi träffas på hennes kontor som är beläget i en väns lägenhet. Ett smalt gästrum med pytteskrivbord, spartanskt, men vilsamt. Familjen befinner sig långt bort. Vi pratar mycket om Care Work, ett område i livet som – nästan alltid obetalt – främst kvinnor fortfarande tar hand om: att finnas till för andra, ta hand om dem, passa, uppfostra –  i alla dess praktiska och psykiska dimensioner.
 
Anke Stelling, ”Bodentiefe Fenster“ handlar om en mor och hennes misslyckande. Jag-berättaren går in i väggen, alla utnyttjas av sina partners och sina barn, ingen har ett riktigt jobb. Hur lyckas du skriva så framgångsrika romaner och samtidigt ha tre barn?
 
… framgångsrika romaner?

Ja, det är de. Men vi kan säga romaner bara, det spelar ingen roll.
 
Nej, det spelar visst roll, särskilt när du intresserar dig för misslyckandet som tema. Huruvida man har framgång eller misslyckas, det har ju att göra med de yttre omständigheterna.  Och hur jag klarar att skriva romaner undrar till och med jag … konstigt va? Alltså hur jag lyckas rent praktiskt vet jag faktiskt inte riktigt. Det är ju rätt omtalat … illusionen att det går att förena familj och karriär. Den har jag verkligen gått på. Idén att man kan klara allt. Även om jag också hade en mamma som försökte kombinera familj och karriär, och som jag fick se misslyckas. Nu ser jag hur jag själv misslyckas och kvinnor runt omkring mig …
 
Ser hur du själv misslyckas? Det vill jag inte hålla med om.
 
Att det ändå funkar på något sätt har mycket att göra med att jag bor i Berlin. Här har mina barn kunnat vara på förskola redan från ett års ålder. Dessutom är min man också konstnär. Det har gjort att jag inte hamnat i fällan, och gett upp för att leva på hans lön.

”HELST INGA FLER BARN?”

I dina romaner berättar du om de avgrunder som döljer sig bakom att ta hand om barn. I ”Fürsorge” går det så långt som att handla om incest.
 
Fürsorge gjorde jag på uppdrag, det förhållande som de två rollfigurerna befann sig var förutbestämt. Då blev jag tvungen att fråga mig själv varför deras förhållande var så intressant. Och vad har det med mig att göra? Det var så omsorg, omvårdnad, och det att ”ta hand om sig själv” kom in i historien. Jag är glad över uppdraget eftersom jag inte vet om jag kunnat kliva över tabugränsen annars, eller ens komma fram till att det där ju är mycket belysande för de frågor jag är så upptagen av: Inte bara de energikrävande sidorna, utan också de obehagliga sidorna av moderskapet och Care Work: Övergrepp, maktmissbruk, våld. När jag skriver försöker jag fånga sådana fenomen på något sätt. Samtidigt ser jag mig verkligen inte kallad till att hitta några slags svar på samhällsfrågor.  Så hur ska vi göra då? Inga fler barn? Kibbutz? Barn som får uppfostra sig själva? Och allt i statens händer? Privatisera allting en gång för alla?
 
Har du ingen drömbild av ett lyckat samliv?
 
Inramningen i Bodentiefe Fenster är ju egentligen ett möjligt svar på det: ingen liten kärnfamilj, utan större sammanhang än så, ett kollektivboende. Det är en sådan utopisk gemenskap jag berättar om i romanen. Och jag lever själv i ett sådant generationsöverskridande kollektiv. Jag tycker att det är bra, men är väl också desillusionerad.

”JAG TROR INTE ATT DEN LILLA KÄRNFAMILJEN ÄR ETT BRA SYSTEM”.

Är det verkligen så hemskt?
 
Nej, mycket värre! (skrattar). Men det är just det jag menar – jag har inga svar, jag skriver bara. Jag tror inte att den lilla kärnfamiljen är ett bra system, utan vållar mycket lidande. Men då att tänka att ett kollektivboende är en bra lösning och sedan inte låta någon kritisera det … det funkar bara inte. Men det vet ju egentligen alla: Den som vill värna en idé genom att förbjuda kritik, ja, det leder åt rakt motsatt håll. Att den ursprungliga goda idén stelnar och förstörs.

Alltså inga kollektivboenden?
 
Jo. Men inte förvänta sig att det är räddningen. Jag minns ett evenemang om Sarah Diehl och hennes bok Die Uhr, die nicht tickt. Hon har sagt att påståendet att bara en kvinnas fysiska moderskap är det som gör mammarollen är skitsnack. Och att samlevnadsformer där man delar på uppfostran av barnen mellan flera vuxna är framtiden, och sedan prisade hon kollektivboendeformen till skyarna. Då kunde jag naturligtvis inte hålla mig och sa: ”Var försiktig med råd som inte är beprövade”. Med det menar jag inte att kollektiv inte skulle ha goda sidor också. Mina barn har ju flera vuxna relationer att välja mellan. Och vi vuxna med ju, i motsats till livet i en liten kärnfamilj. Kollektivet har gett oss en del frihet, vi kan dela på omsorgen om barnen bättre, behöver inte betala någon barnvakt längre.

”VEM TAR HAND OM HUS OCH HEM I UTVIDGADE FAMILJER?”

Det låter inte så dumt!
 
Ja. Men den här privatiseringen av omsorgen om barnen som hänger ihop med det gör mig skeptisk. Det liknar hur det är i förskolan: Föräldrarna börjar köpa mellanmål till alla, sedan får köksan sparken, och föräldrarna tar sedan över städningen i förskolan … jag har varit om hur östtyska förskolor gjorts om och anpassats till västtysk standard med bara en städare, ingen köksa, ingen som tvättar eller kan sy. Så småningom måste förskolans sängkläder tvättas, och så blir jag tillfrågad om jag inte kan sy trettio nya hakklappar. Och det i en statlig förskola, märk väl, inte i ett föräldrakooperativ.

Därför blir jag lite nervös när alternativa kollektivboenden liksom reglerar de utvidgade familjerna. För vem tar hand om hus och hem i sådana familjer? Kvinnorna, gratis. Extrafarfarn i huset kanske sätter sig och spelar schack med barnen – om han orkar. Men kan jag be honom att ta barnen om jag verkligen behöver hjälp? Nä, då frågar jag hellre min kvinnliga granne som är i precis samma situation som jag, nämligen på upphällningen. Det löser inte problemen på det sätt som jag helst skulle ha sett dem lösas.

Och papporna?
 
Jag tror att medvetenheten finns, men också önskan att ta över omsorgen om barnen och vilja vara tillsammans med dem. Men det betyder just också ett uppoffrande, och papporna har inga förebilder när det gäller att offra sitt förvärvsarbete för barnens skull. På samma sätt som mammorna inte har några förebilder att förvärvsarbeta på bekostnad av omsorgen om barnen, alltså på bekostnad av det som de är beroende av.

”MEN VAD BETYDER DET ATT LYCKAS I LITTERATUREN?”

Hur ser det ut med stöd i litteraturbranschen? 
 
Det finns framgångsrika, kvinnliga författare, men vilka är de ens? Vad har de för livshistorier? Har de barn? Varifrån får de pengarna? Hur skriver de? Vad skriver de om? Överhuvudtaget: Vad betyder det att lyckas i litteraturen? Kommersiell framgång? Konstnärlig framgång? Jag fick leta länge efter ett förlag för Bodentiefe Fenster, jag var ute, höll så att säga just på att omskolas. Sedan har jag gjort ett slags comeback som mamma. Men det skulle lika gärna ha kunnat gå annorlunda och ingen skulle ha fått läsa boken. Jag har svårt att se mig själv som exempel. Jag vill inte vara ett bevis på att det ju inte är ett problem att skriva romaner och ha tre barn. Det är ett jätteproblem. Punkt.
 

Anke Stelling, är född 1971 i Ulm och är uppvuxen i Stuttgart. Mellan 1997 och 2001 studerade hon vid litteraturinstitutet i Leipzig. Hon skriver romaner, manus, teaterpjäser och noveller, har tre barn och bor med sin familj i Berlin.

upp