Durs Grünbein Icke-lyrikern

Durs Grünbein numbers among the most important German-language lyric poets and essayists, but he refers to himself as an “unpoet”.
Foto: © picture alliance / Erwin Elsner

Durs Grünbein tillhör de viktigaste tyskspråkiga poeterna och essäisterna. Georg Büchnerpristagarens verk låter sig inte placeras i någon förutbestämd kategori.

Om man vill definiera Durs Grünbeins litterära metod utifrån hans verk måste man beskriva honom som en multimediakonstnär: Han är essäist och översättare, arbetar intermedialt tillsammans med bildkonstnärer och läser in sina egna texter som ljudböcker. Med hänsyn till detta breda spektrum betraktar han sig själv som ”icke-lyriker” och vill inte låsa fast sig vid bara ett medium eller en genre. Men att skriva romaner är något han tydligt undviker. ”För mig var lyrik under lång tid lika med romanvägran. Att vinna tid genom knapphet. Det gick hand i hand med en annan känsla av suveränitet i förhållande till verkligheten”. Icke-lyrikern Grünbein kan helt enkelt betraktas som en konstnär som beskriver sin värld genom att – bland annat – inte dra sig för poetiska stilmedel.
 
Grünbein föddes 1962 i Dresden, ett år efter byggandet av Berlinmuren som en gång för alla befäste den tyska delningen. Efter murens fall den 9 november 1989 och gränserna öppnades mellan Förbundsrepubliken och DDR företog Grünbein resor i flera länder, vilket han senare beskrivit som ”en tid för att hinna ikapp, en tid för ett nästan hysteriskt resande”. Senare, längre utlandsvistelser förde den vid det laget prisbelönade poeten och essäisten till USA, där han var gästlärare vid tyska institutionen på New York University och stipendiat vid konstnärsresidensen Villa Aurora i Los Angeles. Även under sin tio månader långa vistelse på kulturinrättningen Villa Massimo, tillhörande Deutsche Akademie, fick han tillfälle att tillsammans med andra konstnärer förkovra sig i discipliner som arkitektur, bildkonst, litteratur och musik. Villa Massimo-stipendiet betraktas som den mest framstående och viktigaste utmärkelsen för konstnärer i Tyskland.
 

Gnistan startar motorn

Zündkerzen (”Tändstift”) heter Grünbeins diktsamling från 2017 som består av 83 dikter. Vad är det som startas när gnistan från tändstiftet sätter i gång motorns förbränningsprocess? Vad är denna gnista? Några teoretiska resonemang eller några koncept presenteras inte i Grünbeins diktsamling: Tändstift är ting, ting som ska beskrivas.

Verserna och stroferna i denna diktsamling visar på stor variation. Det rör sig om sekvenser, prosalyriska eller i sonettform. Överlag förlitar sig poeten snarast på traditionella former än på avantgardistiska lekar. Läsarna står därmed inte undrande inför hermetiskt slutna rader, utan kan leva sig in Grünbeins värld: det förflutna, förgängligheten, och till syvende och sist verkligheten. I sitt verk ”Dekolleté” berör han förgängligheten när han utan omsvep varnar: ”Ibland räcker ett nyckelben, / Fallet i ett par ögon – / Och smärtan flammar upp / Över all förlust och försakelse / I ett människoliv. / Så visar det sig: Mycket kort, / Strax efter högsäsongen.”
 
Att verkligheten och minnet av verkligheten går hand i hand med en uppflammande smärta utgör även ett centralt tema i Grünbeins Die Jahre im Zoo. Ein Kaleidoskop från 2015 (Åren på zoo. Ett kalejdoskop, Ersatz 2018, i svensk översättning av Ulrika Wallenström)
 

Känslan av suveränitet i förhållande till verkligheten

Om Grünbein förklarade sin förkärlek för poesi framför romanen med en känsla av suveränitet i förhållande till verkligheten så har han med Åren på zoo åstadkommit en stämningsfullt förtätad självbiografisk bok med tydliga lyriska och essäistiska drag. Här skildrar han sin barndom och sina unga år i trädgårdsstaden Hellerau nära Dresden. Denna trädgårdsstad lockade i början av 1900-talet till sig reformivriga människor som praktiskt ville förena arbete och boende, kultur och bildning. Men Grünbeins egna minnen av Hellerau i sitt 400-sidiga verk är tudelade: Han beskriver barndomen som en Pandoras ask, ”En gammal plåtask full av daggmaskar: / Man öppnar den, och barndomen, den ynkliga, fläktar emot en”.
 
Men hur banal barndomen och den händelselösa ungdomen än må ha varit pendlar Grünbein mellan en känsla av avsky för det förflutna och en själslig trygghet i minnet. Det senare har för Grünbein nostalgiska förtecken: ”Lycka är när minne likt gräs / Stryker dina tinningar.” Och minnet stryker författaren och kanske även läsaren än idag, och i så måtto tycks lyckan vara bevarad, åtminstone för stunden.
 
Ett självbiografiskt verk som Åren på zoo väcker stort intresse i tider när så många sanningar ifrågasätts. När det autentiska återvänder som något är värt att minnas stillas också hungern efter en känsla av verklighet. I detta verk utvidgar multimediakonstnären Grünbein sina minnen ytterligare genom att han, precis som i sin diktsamling Koloss im Nebel (”Koloss i dimma”), förser sina texter med äldre fotografier. Detta intermediala knep hjälper honom att frysa fast sitt Hellerau i tiden: Han lyckas monumentalt med att beskriva Hellerau i bilder, precis som om han beskrev en tavla.

Samma metod använder Grünbein för sina utställningar. I installationer sammanför han exempelvis med hjälp av konstnären Via Lewandowsky bildkonsten och den beskrivande konsten: Lewandowsky svarar för bilderna, Grünbein för texterna.

 

Durs Grünbein är författare och bor i Rom. Han tilldelades 1995 Georg Büchnerpriset. Sedan 2005 är han professor i poetik vid Konstakademien i Düsseldorf. 2009 erhöll Grünbein Förbundsrepubliken Tysklands stora förtjänstorden med stjärna.
.