Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Intervju med Manja Präkels
​Radikalisering och tystnad

Rester av muren
© Colourbox

Våldsbenägna jämnåriga kamrater med rakade skallar och tigande föräldrar präglar den unga jag-berättarens livsvärld i romanen ”Als ich mit Hitler Schnapskirschen aß” [1] (När jag åt körsbärspraliner med Hitler). I denna intervju berättar författaren Manja Präkels hur mycket hennes roman hänger samman med hennes egna erfarenheter av att vara ung i en östtysk småstad på 90-talet. Hon skildrar i återblickar hur en stor del av hennes egen generation radikaliseras och hur det hör ihop med AfD:s framgångar idag.

Von Sabine Pannen

I din självbiografiska debutroman ”Als ich mit Hitler Schnapskirschen aß” beskriver du hur den samhällspolitiska atmosfären efter murens fall förändras i en fram till dess idyllisk småstad. Jag-berättaren som befinner sig puberteten konfronteras med att gamla auktoriteter plötsligt försvinner, växande arbetslöshet, vilsenhet, utbrett våld från högerkanten och de vuxnas blytunga tystnad. Vad fick dig att skriva en bok om dina erfarenheter och hur har du lyckats hitta ett språk för det du har upplevt?
 
Till att börja med är alla idyller försåtliga. Men ja, min egen upplevelse av hur puberteten överlappades med murens fall, alltså av inre och yttre systemsammanbrott, har präglat mig på ett bestående sätt. Och inte bara mig. Den sociala katastrofen i och med att DDR anslöts till BRD drabbade ju alla: Många människor förlorade sina jobb, framför allt kvinnorna. Vissa yrken existerade plötsligt inte alls längre. Och så osäkerheten inför den nya byråkratin, förlusten av ideologi och värdeföreställningar. Det som igår fortfarande var orubblig sanning gällde plötsligt inte längre. Föräldrar och barn kunde inte hjälpa varandra. Samtalen blev stumma. Mitt i allt detta bröt en omfattande högerextrem terror fram, jakten. Människor slogs sönder och samman, sparkades ihjäl, hus tuttades på. På det följde massavflyttning och ett radikal tapp i barnafödandet. Det är erfarenheter man bär med sig för alltid. Det låg nära tillhands för mig att bearbeta det litterärt, i synnerhet som jag kände en stark impuls mot den väldiga dödstystnaden och förträngningen. Även i den så kallade Wende-litteraturen flammade tills för inte så länge sedan högerextrema bränder upp mest bara i marginalen. Samtidigt är det precis där i marginalen man hittar några av de viktiga upphoven till dagens problem i Tyskland, till Pegida och AfD:s ökning. Många aktörer i denna nya, högerradikala inom- och utomparlamentariska rörelse är jämnåriga med mig och kommer från samma ställe. Även NSU-mördarna Beate Zschäpe, Uwe Mundlos och Uwe Bönhardt var sådana som radikaliserades under denna tid. Att göra en roman av det, och återigen skåda sina egna demoner, sår och rädslor i ansiktet var både svårt och utdraget. Jag behövde göra många försök innan jag hittade det rätta soundet. Jag-berättarens språk förändrar sig i takt med hennes växande erfarenheter och insikter. Det gjorde att jag blev tvungen att arbeta igenom texten flera gånger.
 
Högergrupperingar, ohämmad brutalitet, rasande vrede, existentiell ångest, oro men också livslust utgör förutsättningarna för den unga jag-berättarens mikrokosmos. Du har tillägnat din roman till din vän Ingo som dödades av högerradikala. Hur mycket av dina egna erfarenheter har flutit in i romanen, och hur mycket är fiktion?
 
Ingo Ludwig kände jag från diskotekssammanhang, han och jag delade musiksmak och tog en öl ibland. Vi sågs på helgerna, som så många andra tonåringar. På liknande sätt skulle jag beskriva mitt förhållande till hans mördare, ungdomar som en natt våldgästade diskot. Jag kände dem nästan bättre än honom, eftersom vi – vi kom från samma ort – hade vuxit upp tillsammans. Jag var där den natten när Ingo dog av en allvarlig huvudskada efter flera sparkar. Denna upplevelse, denna djupa chock har jag gjort fiktion av i romanen. Det var ett starkt motiv för skrivandet. Min egen biografi har samtidigt strömmat in i boken, likaså efterforskningar och historier som jag snappat upp under mina år som lokalreporter.
 
Varför blir ungdomar som romanfiguren Oliver alias ”Hitler” högerextremister, varför har högeridéer spridit sig även bortom våldsamma ungdomsgäng? Beror det på avflyttningen av just unga personer som skulle kunna protestera mot det eller ligger orsakerna djupare och går att hitta redan i DDR?
 
Det finns ingen enskild förklaring. Det hände mycket på den tiden: Auktoriteter försvann, ett skede av laglöshet inträdde, när de gamla institutionerna inte längre var och de nya ännu inte blivit handlingskraftiga. Även i DDR hade det funnits nynazister och motsvarande strukturer. Men problemet tegs ihjäl, som så mycket annat. Men det och en del annat som förträngts sedan nazitiden trädde fram med full kraft i och med murens fall, och eldades på av massavskedanden och av att auktoritära strukturer gick upp i rök. Man fick också väldigt stöd med uppbyggnaden genom västtyska nazister som Michael Kühnen. Dessutom var BRD ett de facto multikulturellt samhälle, medan den utländska arbetskraften i DDR hölls på avstånd och sattes i kaserner av den inhemska befolkningen. Ungefär på samma sätt som just nu händer i Tyskland igen med de så kallade asylcentren. Bristen på kontakt var en avgörande orsak till den specifikt östtyska rasismen och är det i viss mån ännu i dag.
 
30 år efter murens fall mobiliserar sig Pegida, AfD har hamnat i förbundsdagen och är i vissa regioner i Östtyskland vid det här laget till och med det starkaste partiet. Vad är skillnaden mellan 90-talet och idag?
 
Visserligen stod även många ”normala” medborgare bredvid och hejade på vid pogromerna i Hoyerswerda und Rostock-Lichtenhagen, men den högerextrema rörelsen på 90-talet var ungdomspräglad och till en början en subkultur. Sedan blev plötsligt skinheadsen popstjärnor på skolgårdarna i både öst och väst. Den tysk-tyska ungdomen förenad i människofientlighet. Det försvann och försköts med åren. Människor blir äldre. Men klokare? I Pegida och AfD blev allting liksom förborgerligat, och redo att ansluta sig till den så kallade medelklassens ressentiment. Det påminner litegrann om ”marschen genom institutionerna” som den västtyska 68-rörelsen gjorde. Skillnaden är att de med De grönas hjälp faktiskt snabbt blev borgerliga. AfD däremot har allt svårare att skrota sin högerextrema kärna. Behöver de ju inte heller. Det är ju just därför och inte trots det som de får röster.
 
Centrala, omvälvande erfarenheter i din roman utgörs av våldsbenägna skinheads och föräldrar som blivit arbetslösa. Vad utmärker enligt dig även andra, positiva erfarenheter Östtysklands omvandlingsssamhälle?
 

Att systemet störtades hade ju först och främst sin upprinnelse i grupper ur civilsamhället som förde en underjordisk tillvaro i DDR, så som kyrkliga, miljöaktivistiska och konstnärliga sammanhang. Med företagsockupationer, grundandet av självständiga fackföreningar och det självständiga kvinnoförbundet fann dessa rörelser sin konkreta fortsättning efter murens fall. De flesta strider förlorades, men än i dag engagerar sig uppenbarligen människor runtom på många plaster ännu för vitt skilda intressen. På östtysk sida finns ett slags erfarenhetsförsprång som visserligen ser otroligt olika ut beroende på biografi, bostadsort och social situation. Just nu utnyttjas detta faktum helt och hållet av högerextremister, som när man inför valet lite mumlande påminner: Vi har redan störtat systemet en gång. Bortsett från frågan om vilka detta ”vi” är (många av AfD:s främsta partiarbetare kommer ju från Västtyskland) så kan man här säkerligen fortfarande också ana en emancipatorisk impuls.
 
Jag-berättaren skildrar i sin senare roll som tidningsreporter ingående landskretsens stämning: ordlösa bönder och deras fåordiga barnbarn på den ena sidan, euforiska västtyska investerare på den andra. En kollektiv ordlöshet härskar över samhället över alla generationer. Vari skiljer sig de ”ungas” och de ”gamlas” erfarenheter och  tystnad?
 

Unga och äldre människors erfarenheter överlappar varandra och bildar olika former av tigande. De DDR-präglade föräldrarna har inte övat sig i att tala offentligt. De är vana vid att vara misstänksamma och yttrar sig inte gärna annat än hemmavid. Västtyskarnas självsäkra prat ter sig främmande för alla. En helt och hållet okänd språklig position. Mor- och farföräldrarna har införlivat helt andra tabun. Den specifikt östtyska strävan att allt skulle bli bra igen genom att bygga upp en uttalat antifascistisk stat kom inte längre än till själva ritualen, till själva påståendet. Det blev till exempel tydligen när befolkningen i Erfurt i Thüringen 1975 i flera dagar jagade algeriska arbetare genom stadskärnan. Gång på gång inser ungdomar snabbt att den som kämpar för utbildning och arbete måste lyssna, lära och i möjligaste mån inte säga fel. Många tvingas flytta till okända, västtyska landskap och upptäcka att  där är livet enklare bara man är tyst om att man kommer från DDR. Man får heller inte glömma följderna efter vågen av det massiva gatuvåldet i början av 90-talet. Priset för civilkurage, om det så bara gällde en verbal protest, var tämligen högt.
 
Vilka aktörer bestämmer dagens samhällsdebatt om Östtysklands omvandling, och vad tycker du går snett i den debatten?
 

Jag tycker att det är bra att unga östtyskar som inte ens upplevt det tidiga 90-talet nu börjar väcka frågor. Vad var det med Treuhand på den tiden? Vad var det som gick så snett i den så förment ärorika återföreningen? Varför visar diagrammen över ekonomiska och politiska frågor alltid ett splittrat land? Stämmer det ens? Eller döljer sig bakom dessa siffror en ännu djupare, social klyfta i landet? Problematiskt däremot tycker jag är alla försök att hävda en egen östtysk identitet. Alldeles oavsett om det kommer från vänster eller höger så är det alltid behäftat med någonting ”Völkisches”. Vem är östtysk? Hur blir man det? Bestäms det av födelseorten? Utifrån var man lever sitt liv? Och hur är det då med invandrarna, hör de också dit? Eller inte? Nej, sådana identitära ansatser leder alltid åt fel håll. Ju fler lager perspektiven och historierna har, desto närmare når vi fram till en beskrivning av den gemensamma verkligheten. Inte heller jag kan tala för ett vi. Debatten behöver i varje fall fler röster och inte alltid samma gamla ansikten i pratshowerna.
 
På Frankfurts bokmässa 2018 tog du emot det tyska ungdomslitterära priset och Anna Seghers pris för din debutroman. Blev du överraskad av framgången och hur förklarar du själv uppmärksamheten?
 
Jag blev otroligt förvånad av den stora framgången. Det är ändå min debut. En sådan uppmärksamhet har jag aldrig kunnat drömma om. Mest överraskad har jag ändå blivit av det ungdomslitterära priset. Jag skrev ju inte boken uttryckligen som ungdomsbok, även om huvudpersonerna är unga. Dessutom arbetade jag med den mycket länge. Bara för några år sedan var intresset för ämnet litet. Men nu tycks det mig som, 30 år efter murens fall, att allt fler östtyskar är villigare att ta itu med denna tid nu än när det begav sig. Och västtyskarna, som i decennier knappt kastat en blick österut, har skakats om av AfD:s framgångar och den växande högerterrorismen. Människor letar efter svar. Sedan boken kom ut får jag dessutom mejl, brev och meddelanden i alla kanaler. Människor tackar mig eller skriver till mig om sina egna erfarenheter och upplevelser. Det berör och hedrar mig mycket.
 
Vilket slags stämning eller vilka reaktioner möter du på uppläsningar? Ställer elever andra frågor än vuxna?
 
I Östtyskland är reaktionerna mest intensiva. Den vuxna publiken känner igen sig själva, skrattar högt eller verkar mycket tagna när det handlar om skildringar av upplösning och våld. Då börjar människor ofta glatt berätta sina egna historier och  diskutera med varandra. I Västtyskland finns också ett behov av att prata, men snarare i form av frågor ställda direkt till mig. Där är skolklasserna väsentligt ”spretigare”. Eleverna vet precis vad rasism är. Ett ämne som är mycket mer av ett tabu i Östtyskland. Där kommer pojkar och flickor snarare i kontakt med lokala nynazister och deras strukturer, i form av konserter till exempel. Många vill gärna förstå vad som hände under 90-talet i Tyskland. För människorna i väst hade ju först inte så mycket förändrats alls, för dem i öst däremot allting. De vuxna vet än i dag lite om varandra. De unga i väst är delvis mycket nyfiknare. De vågar ställa direkta frågor, har färre fördomar.
 
Du bor och arbetar numera i Berlin. Kan du tänkta dig att flytta tillbaka till din hemstad?
 
Berlin är mitt hem sedan 21 år nu. Jag kan tänka mig att någon gång flytta ut på landet igen, leva i naturen med katter och hundar och höns. Men tillbaka till Zehdenick behöver jag inte. Den platsen kan jag ju redan.

[1] Manja Präkels: Als ich mit Hitler Schnapskirschen aß, Verbrecher Verlag Berlin 2018.

 

upp