Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Nationalmuseum
Friedrich August Stüler - den tongivande Berlinarkitekten

Nationalmuseum, Stockholm 1849
Friedrich August Stüler, Nationalmuseum. Ritning till huvudfasaden, utförd 1849. | © Nationalmuseum

Att Nationalmuseum i Stockholm skulle ritas av en tysk arkitekt, August Stüler, var inget självklart val. 

Von Rasmus Wærn

Projektet hade redan påbörjats av en svensk arkitekt, men kontroverser och uppgiftens känsliga natur gjorde att det svenska förslaget på kungens direktiv kom att överprövas av den då tongivande Berlinarkitekten. Han dömde ut vad han såg, och lämnade därtill ett eget, vilket föll kungen på läppen.
Stüler föddes i Mühlhausen i Thüringen år 1800 jämt och dog 65 år senare. Hade han inte visat sådant intresse för matematiken hade hans yrkesbana förmodligen tagit samma klerikala väg som faderns. Men August sattes i andra studier.

Hans fasta punkt blev Berlin. Det var där Schinkel tränade honom i yrket, och det var hans officiella roller han så småningom kom att överta. Som Hofbauinspektor vid Königliche Schlossbaukommission agerade han i alla frågor som gällde det kungliga byggandet i Berlin och Preussen. Så länge Friedrich Wilhelm III:s sparsamma ande vilade över verksamheten gavs inget större utrymme för fantasin, men å andra sidan inga begränsningar för privata uppdrag. Och Stüler visade sig ha en ovanligt stor arbetskapacitet.
Han stod bakom minst sexton nya slott samt åtta om- och tillbyggnader och därtill nio ej utförda projekt. Adelns sympatier med England ledde till en byggfeber, pådrivna av Walter Scotts riddarromaner vilka också fick den svenska adeln att ställa om sina bostäder mot tidens riddarideal.

Stülers särskilda styrka låg i hans begåvning som dekoratör. Där överträffade han sin läromästare, och den ledde också till många tävlingsvinster. Han vann tolv av arkitektföreningens månadstävlingar (en verksamhet som han själv var med om att starta) samt fyra allmänna tävlingar innan han kom i Friedrich Wilhelm IV:s tjänst. Av dekormåleriet finns inte mycket kvar, men besökare i Nationalmuseums trapphall kan än idag lyfta blicken och beundra hans kompositioner på de valvbågar som spänner över salen. Det var framför allt i Pompeji han hämtade sin inspiration, han dokumenterade dem på plats och beskrev dem i Allgemeine Bauzeitung 1840.

Två år senare steg han i graderna då han utsågs till ”Architekt des Königs”, det vill säga Oberbaurat för Preussen. Hans nära kontakt med Friedrich Wilhelm IV gjorde samarbetet mycket intensivt. När kungen dog 1861 hade inte heller Stüler många år kvar att leva, men kungens död blev ändå slutet på en epok. Stüler var den siste arkitekt som kom att verka i en enskild furstes sold. En urgammal yrkesroll var därmed till ända.

Friedrich Wilhelm lade mycket energi på att rekonstruera Hohenzollarnas stamslott i Baden-Württemberg, men det var de kungliga projekten i Mitte i Berlin som kom att engagera Stüler allra mest. Slottet var sedan 1809 åter ett kungligt residens, efter exilen i Königsberg. Här ritade Stüler slottskapellet vars majestätiska kupol dominerade slottet fram till dess sprängning den 30 december 1950, ett kulturmord som inte minst den svenska konsthistorikern Ragnar Josephson protesterade upprört emot. Men Stüler ansvarade också för många utstuderade interiörer, såsom den Weisse Saal och Friedrich I:s galleri i stadslott Berlin.

Den tredje delen på Museumsinsel efter slottet och domkyrkan gällde området bakom Schinkels Altes Museum. Här ritade Friedrich Wilhelm IV som kronprins själv flera förslag, och här ritade Stüler Neues Museum men också Nationalgalerie. Båda byggnaderna skadades svårt under kriget men restaurerades i olika etapper. Att kungen gärna fattade pennan själv prövade Stülers förmåga att medla och jämka. Det gällde inte minst uppdragen på Sanssouci i Potsdam, där flera av Stülers anläggningar som Orangerieschloss och Belvedere auf dem Pfingstberg ännu kan beundras.

Hans överlägset största uppgift var dock att rita kyrkor; de flesta protestantiska, men också flera katolska och därtill synagogor såsom interiören till det stora templet på Oranienburger Strasse i Berlin. I Stülers egen ofullständiga verkförteckning finns 262 kyrkor och 11 kapell med, men en genomgång av de kyrkor som på olika vis kan tillskrivas honom landar på över 320. Men eftersom det låg i hans uppdrag att granska, och om nödvändigt ändra, förslag från andra arkitekter är antalet omöjligt att fixera. Lägger man så till de slott som han arbetat med (över 70) samt 80 profanbyggnader är det uppenbart att vi i Sverige vid denna tid inte hade någon arkitekt som kom i närheten av Stülers kapacitet, varken i fråga om kvantitet eller kvalitet.

Friedrich August Stüler Friedrich August Stüler Att det blev Stüler som fick rita Nationalmuseum i Stockholm var därför en lycka. Att kvaliteten kunde överföras till den verkliga byggnaden var framför allt byggnadschefen Johan af Kleens förtjänst. Vid tiden för Nationalmuseums uppförande hade Stüler inte mindre än femtio byggen på gång parallellt! Projektet i Stockholm besökte han bara en gång.

Nationalmuseum är ”fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill” för att tala med Tegnérs ord. Hans förmåga att göra rätt från början visade sig inte minst i att det förslag han först presenterade i stort sett också blev det som blev byggt. Stüler tänkte fram sin arkitektur, han skissade eller filosoferade inte fram den som Schinkel. Det gjorde honom intressant nog mer flexibel. Om Schinkel var en arkitekt som följde principer, var Stülers metod att blanda dem. En mjukare attityd, som också ledde till en mjukare arkitektur. Så tycker jag mig också snarare höra en varm celloton i Nationalmuseums arkitektur, till skillnad mot de skarpa bleckblåsen i Schinkels Altes Museum.

Stüler var inte främmande för att ta i där det behövdes, men undvek det bombastiska. Trots sin storlek kan man faktiskt uppfatta Nationalmuseum som ett ganska hanterligt palats. Det försatte honom ibland i konflikt med Friedrich Wilhelm IV som gärna vill se mer monumentala över- och underordningar. Efter Stüler var det också dessa tongångar som tog över Berlin. Raschdorffs tunga domkyrka står för en helt annan attityd än Stülers ansträngningar till att bryta ned de stora måtten med additioner och grupperingar. Det dröjde till den nästföljande generationen, med arkitekter som Alfred Messel och Ludwig Hoffmann, innan Stülers klassicism åter togs plats i Berlins nya arkitektur.

Även om Stüler inte kom att gestalta dekorationerna av Nationalmuseums interiörer, sammanfattar huset än idag det bästa av Stüler och därmed det bästa av arkitekturen från tiden strax före industrialismens genombrott. Den är gestaltad efter ett genomtänkt funktionsprogram och samtidigt mycket känslig i sitt förhållningssätt till människans behov av upplevelser. Därtill är den också August Stülers bäst bevarade byggnad.
 
 

upp