Reloaded! European Values
Föredrag: Europas värden och värdekriser

Ausstelung: Europa - Erbe der Humanisten
© Goethe-Institut Schweden

Med utgångspunkt i sin bok "Europas Werte“ (Europas värderingar) presenterar Silvio Vietta olika definitioner av det ofta förekommande ordet ”värdering”. Vietta fokuserar på de ledande europeiska värderingarna som är sammanflätade med Europas historia. Avslutningsvis kommer han att diskutera huruvida denna värdekanon kan ha hamnat i kris.

Tack för inbjudan!
Mina damer och herrar,
Jag gläder mig till att gemensamt med er idag få göra mig tankar om ett stort tema – Europas värden och värdegrunder, samt de värdekriser vi idag upplever. Mitt föredrag kommer att bestå av två delar:

1. Frågan efter Europas ledande värden;
2. Dagens värdekriser.

(Bild 1) Jag stödjer mig på min bok Europas värderingar och vill också betona att jag här framför en position som man både kan och får dela, men också kan och får kritisera. Jag tror att vi mot slutet också skulle kunna ha en livlig diskussion på temat där jag kan lära mig något av er. Men först måste vi ställa oss frågan:

Vad är det som utgör värden eller värderingar överhuvudtaget?

Det tyska ordet ‚Wert’, svenska „värde“, kommer från den ekonomiska domänen. Det gammalhögtyska ordet ‚werd’ betyder köpepris men betecknar också en dyrbar vara som kräver ett högt pris. Redan detta ord har alltså en subjektiv sida – det uppskattade värdet – och en objektiv sådan, föremålet självt.

Inte förrän på 1800-talet blir värdebegreppet ett centralt begrepp, från början inom ekonomin, sedan också inom filosofin.

Friedrich Nietzsche gör begreppet ‚värde‘ till ett centralt begrepp i sin sena filosofi, och förbinder det också med en radikal devalvering, en nedvärdering av de västerländska ledande värdena.
(Bild 2) Värderingar kan man tillsvidare definiera som kollektivt anammade ledande föreställningar för vårt tänkande och handlande.
 
Alla människor har värden och värdegrunder efter vilka de medvetet eller omedvetet tänker och agerar, således har de en styrande funktion.  Den ene framhåller prestationsvärden som drivkraft för sitt handlande, den andre sociala värden, en tredje religiösa värden, ytterligare någon kanske patriotiska värden. Framför vårt inre öga uppstår då genast olika människotyper som följer den ena eller andra värdegrunden. Värdegrund och värderingar genererar ju också personliga attityder, „dygder“: ödmjukhet, mildhet, självdisciplin prestationsvilja, kärlek till fosterlandet inom olika grupper av värden.

Naturligtvis kan man också urskilja partier utifrån sina värden. Somliga bär dem ju redan i namnet, även om de inte alltid agerar i enlighet med dem: "Kristdemokraterna" (CDU), eller "kristen social union" (CSU) „Socialdemokratiska partiet“; med i Tyskland tillägget "nationellt"; eller i Sverige: „Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti“; eller „Sverige­demokraterna“; „Liberala Frihetspartiet" eller „Liberalerna“ m.m. Naturligtvis definierar dessa begrepp inte hela partiet utan enbart dess viktigaste värdegrund.
 
EUROPAS LEDANDE VÄRDEN

Låt oss först gå in på Europas historia. Värden kommer ju inte ut ur det blå eller finns skrivna i stjärnorna, – något som de tidiga platonska och även kristna värdeuppfattningarna trodde. Värden är produkter som har sitt ursprung i den mänskliga kulturhistorien, som de uppstår ur och präglas av. Jag kommer att urskilja tre centrala värdegrundfamiljer som riktvärden inom den europeiska kulturhistorien. Jag talar om värdegrundsfamiljer (grupper av värden), inte om system. Värdegrund och värderingar bildar inga strängt systematiska samband med utan står snarare i lösa släktskapsförbindelser med varandra. Man säger ju också att den ena värdegrunden är besläktad med den andra.
 
DE TRE CENTRALA VÄRDEGRUNDSFAMILJERNA (bild 3)

är (1) den under den grekiska antiken utvecklade värdegrundsfamiljen som utgör den europeiska rationalitetskulturen; (2) religionens värdegrundsfamilj, in Europa framförallt den judisk-kristna och (3) den senare uppkomna nationella patriotismens värdegrundsfamilj.
 
RATIONALITETSKULTURENS VÄRDEN (bild 4)

(1) Det självständiga kausallogiska tänkandet

Låt oss först titta på den första värdegrundsfamiljen. Dess viktigaste ledtanke är det egna, kausallogiska tänkandets uppfinning. I detta skiljer sig den europeiska kulturen fundamentalt från alla andra världskulturer. Den grekiska filosofi-vetenskapen – filosofi och vetenskap gällde då som en och samma sak – var den första kulturrörelsen i mänsklighetens historia som ville utforska kosmos, världen, enbart med hjälp av rationalitet, utifrån orsaker som går att förklara (dvs. kausallogiskt). Aristoteles definierar människan som ett "tänkande väsen" (”zōon lógon échōn“, lat. ”animal rationale“, Aristoteles, Politeia 1253a). Den tyska filosofen Immanuel Kant härleder ur denna förmåga att tänka upplysningens krav: "ha modet att använda dig av ditt egna förstånd!"

Därmed är inte sagt att inte andra världskulturer också har haft ett självständigt tänkande. Däremot förklarade alla världskulturer fram till grekerna världen på ett mytologiskt sätt, som gudars eller en Guds verk. Grekerna försökte förklara världen på ett rationellt sätt, ur närliggande och begripliga principer, nämligen att den är sammansatt av vatten (bild 5) – (Thales von Milet); eld (Heraklit); atomer (Demokrit) – eller av tal.

Framförallt denna sista hypotes (tal) som utvecklades av Pytagoreerna har sedan dess påverkat och för alltid förändrat världen. Grekerna tog sig an att mäta rummet geometriskt, bygga städer geometriskt, som t.ex. den av Perserna förstörda staden Milet i mitten av 400-talet före Kristus (bild 6). De tog också hand om ekonomin, d.v.s. kvantitativ värdesättning av varor och tjänster (bild 7). Till och med den mänskliga gestalten konstruerades geometriskt i Polyklets proportionaliserade skulptur (bild 8). Slutligen ställde grekerna upp även sina krigsformationer på ett geometriskt genomtänkt vis och lyckades därmed besegra perserna (bild 9). Kort sagt, de uppfann och utvecklade en rationell, räknebar kultur, och denna kultur har fram till idag förblivit den ledande. Ändå var den grekiska matematiken enkel: den kände inte till talet 0 och höll bara just på att upptäcka de irrationella talen. Men idén om att reducera världen till tal och att uppfatta den rent räknemässig, alltså kvantitativ, det gjorde redan Pytagoreerna (bild 10): "Och verkligen, allt som går att få kunskap om består av tal", skrev Philolaos, samtida med Sokrates. Och han fortsätter i samma fragment: "För det är inte möjligt att uppfatta något med tanken som inte har detta (tal)".[2]

Denna rena kvantitativt-matematiska kunskapsform har genom århundradena haft stor framgång. Under den nyare tiden anknöt Kopernikus, Galilei, Descartes och Leibniz till den, och idag är denna kunskapsform dominerande i princip överallt. Världen av idag blir mathematiserad, digitaliserad, datoriserad, robotiserad. Men Europa står inte längre främst i detta avseende. Nu är det länder som USA, Japan, China, Indien som tagit över den tidigare europeiska kulturen som präglats av matematiskt naturvetenskapligt tänkande och teknik, och de har i många fall blivit ledande.
 
POLITISKA KONSEKVENSER

Självständigt tänkande sätter också nya politiska ramar: grekerna fördrev sina tyranner i de historiska slagen i Marathon 490 f. Kr. och i Salamis 480 f. Kr. De slog den persiska armén, fördrev den ur Grekland, och grundade och försvarade den första, på det egna tänkandet och handlandet baserade  frihetliga demokratin.

Andra värden inom rationalitetskulturen är tolerans gentemot andra tankesätt, strävan efter sanning, kritikförmåga, tankeskolning, d.v.s. bildning, och därmed även den egna personligheten som ledande idé inom den europeiska kulturen. Redan Perikles försvarade detta i sitt berömda tal 431 f. Kr.[3] En stor landvinning, framförallt under den romerska antiken, var uppfinningen av en rationell rättsordning med principer och rättsliga former som än idag är ledande värderingar inom rättsskipningen.
 
Här sammanfattas den europeiska rationalitetskulturens ledande värden (bild 11):
1.1 det egna tänkandets värde;
1.2 sanningens och sannfärdighetens värde som metodiskt ideal och som mål för det egna tänkandet, såväl för den demokratiska offentligen som för det privata livet;
1.3 kritik och kritisk förmåga som villkor för att kunna skilja mellan sant och falskt, något som i 'fake news' tidevarv framstår som särskilt viktigt;
1.4 demokrati och tolerans hos medborgare som är lika inför lagen och som lever tillsammans i ömsesidig respekt för sin olikhet;
1.5 frihet som ett villkor för självbestämmande i det politiska livet;
1.6 individualitet, personalitet, subjektivitet, värden som möjliggör jagets utveckling och daning;
1.7 bildning som villkor för denna individualitet, personalitet och subjektivitet;
1.8 rättssäkerhet som villkor för medborgarnas säkra civila samlevnad;  
1.9 förmåga att försvara sig som försvar av värdegrund, framförallt av frihetens och demokratins värden;
1.10 och slutligen teknicitetens värde som praktisk omsättning av teknikens rationalitet på olika användningsområden.

I synnerhet tekniciteten har stått för Europas sekellånga maktpolitiska överlägsenhet, framförallt under kolonialiseringen, när världen utifrån Europa blev kartlagd, erövrad och kolonialiserad, ofta med katastrofala följder för ursprungsbefolkningar. Genom den tekniska kommuni­kationen skapades dagens världssamhälle.

Vi upplever i vår samtid att naturvetenskap och teknik tagits över från Europa och spridits till andra kontinenter. Däremot har inte utan vidare spridits värden som demokrati, personlig frihet, rättsstatlighet och mänskliga rättigheter. Så kommer det sig att människor i Kina, Indien och även i Arabländerna opponerar sig i allt högre grad när västerländska politiker och även filosofer försöker proklamera att de i västerlandet framkomna mänskliga rättigheterna är universellt giltiga. På den första arabisk-europeiska konferensen i Sharm el Sheikh värjde sig den egyptiske presidenten Abd al-Fattah al-Sisi den 25. 2. 2019 bestämt emot att européerna skulle tränga sina mänskliga rättigheter på arabförbundet: "Ni har era värden, och vi har våra". Detta är svårt att argumentera emot utan att anklagas för neokolonialism.

Några ord om ett lands förmåga att försvara sig: ända fram till andra världskriget fanns det någon slags innebörd i det, men det förlorade sin betydelse särskilt när det kalla kriget tog slut. Nu tycks detta värde komma tillbaka i någon mån, t.ex. när den fullständigt nedgångna tyska armén kräver bättre utrustning. I och med att det krigiska kalifatet IS dök upp kommer föreställningen tillbaka att även Europa i framtiden kan bli indragen i ett krig igen, ett krig som utkämpas med hjälp av drönare och annat krigsmaskineri, att Europa alltså helt enkelt måste försvara sig. IS har ju redan lyckats föra terrorn in i europeiska huvudstäder.
 
2   RELIGIÖSA VÄRDEN

Medan den första värdegrundsfamiljen visar sig vara starkt sekulariserad, utvecklas det i värdegrundsfamilj nr 2 religiösa värden som inte i första hand är vetandets utan som snarare trons värderingar:

2.1 Religiositetens betydelse som antropologiskt grundvärde. Religion avser den av teologen Friedrich Schleiermacher så betraktade mänskliga förmågan att i sitt medvetande äga en dimension av oändlighet. Den är visserligen obestämd och intas inte av någon bestämd föreställning om Gud (bild 12). Schleiermacher definierar religion som att "[s]e på universum och, jag ber, bli vän med detta begrepp, […] det är den mest allmängiltiga och högsta religiösa formel som omfattar alla punkter utifrån vilka man noggrant kan bestämma dess väsen och gränser".[4]
Här handlar det om möjliga villkor för gudsföreställningar och religioner.

2.2 Ett speciellt värde har den kristna religionen med sina välgörenhetsvärden inom (bild 13):

  • fattigvården;
  • kärleken till nästan;
  • medkänslan;
  • alla varelsers lika värde;
  • fredlighet;
  • hållbarhet/varaktighet; alltså att skapelsen bevaras, ett värde som i nutidens klimatkris får allt större betydelse.
Dessa kristna värden har lett till:
den MODERNA SOCIALSTATEN så som den präglar samhället, i Tyskland såväl som i Sverige. De första fattighusen och sjukhusen uppstod vid medeltida kloster och kyrkor. Redan under upplysningen övertogs dessa funktioner på många håll av staten.

Efter första världskriget började en ny epok, välfärdsstatens, som på grundval av medborgarnas jämlikhet inför lagen också representerade hela det svenska folkhemmet, resp. det tyska folket, och som eftersträvade en välfärdspolitik för hela folket, med solidaritet som ledmotiv. Idag utgör sociala utgifter med över 30% av den totala statsbudgeten den tyngsta posten (Sverige ligger här före Tyskland).

Den sista värdegrundsfamiljen (3) omfattar (bild 14) patriotismen, som värderar
(3.1) den egna nationen
(3.2) modersmålet
(3.3) familjen
(3. 4) hembygden

Denna tredje värdegrundsgrupp har för närvarande svårast att bli accepterad, den anses vara egoistisk och europafientlig. Men det är lätt att här förväxla nationellt med nationalistiskt tänkande. Det Europa som ’grundargenerationen’ föreställt sig var alltid tänkt som ett „Europa bestående av olika fosterland“, som de Gaulle formulerade det. Och hur kunde det vara på annat sätt? Nationalstaten är fortfarande den övergripande instans som reglerar våra liv genom infrastruktur, utbildningsinstitutioner och de ovannämnda sociala tjänsterna.

Så långt min översikt över de europeiska värdena. Som sagt: allt detta finns utförligt beskrivet i boken. Nu skulle jag vilja gå över till de viktigaste, nämligen
VÄRDEKRISERNA i dagens europeiska, men även i det globala samfundet, och dessa är (bild 15):
(II.1) hållbarhetskrisen
(II.2) demokratikrisen
(II.3) fredskrisen
(II.4) patriotismens kris – Europas enighetsproblem.

En kort genomgång:
(II.1) Hållbarhetskrisen
Rationell produktivitet är i grunden inte hållbar. Under antikens liksom i nutidens rationalitetskultur har man hänsynslöst exploaterat jordens mineralämnen, fällt hela skogar för att bygga skepp och städer och – redan under antiken – ödelagt hela landskap som t.ex. östkusten vid adriatiska havet. Men människans riktigt stora angrepp mot naturen kom efter andra världskriget när man började skövla gigantiska områden i Sydamerikas och Asiens regnskogar, överfiskade haven och plundrade jorden i Afrika på värdefulla metaller, det senare framförallt i neokolo­nial stil, och idag även med aktörer som stormakterna Kina och Indien. 

Under 70-talet fanns det en massiv grön rörelse som med emfas pekade på ”tillväxtens gränser”– så lät titeln på en studie som gjorts av den s.k. 'Club of Rome' år 1972. Det gjordes konkreta beräkningar om hur länge jordens resurser skulle räcka om vi fortsatte förbruka dem som vi gjorde. En av dåtidens stora kritiker och medförfattare av denna skrift, norrmannen Jörgen Randers, ger idag en mildare framtidsprognos. Han säger att bruttoinlandprodukten globalt kommer att växa långsammare och inte skadar ekologin i lika stor utsträckning, och att stora medel också kommer att ledas till återställande av ekologiska värden[5]. Han ser inte någon kollaps i världssamhället, och det ekonomiska systemet kommer inte heller att byta samman, menar han.   

Ändå är framförallt klimatförändringarna dramatiska och kommer hur som helst att leda till att mänskligheten förr eller senare måste ägna sig åt en krishantering av ett hittills inte skådat slag. Vad kan/måste göras?

Den mest grundliga studien i Tyskland till temat är Felix Ekardts bok "Hållbarhetsteori". Där diskuterar han de filosofiska och juridiska aspekterna i en hållbarhetsteori och kommer sedan fram till följande enkla orsaksförhållande (bild 16): ”Det som till synes är huvudorsaken till bristande hållbarhet […] är alltså inte begränsade kunskaper. Huvudorsaken är egentligen skrämmande enkel, och global: det är det såväl i västländerna som i tillväxtekonomierna ökande, resursintensiva välståndet. “[6] Författaren för fram en hel del psykologiska motiv som snarare förhindrar än underlättar att människor lyckas komma bort ifrån tillväxten och den ökande konsumptionstrenden, bl a "vanans makt, bekvämlighet, förträngning och självhävdelse".[7] Ekardt förklarar också att enbart kapitalismkritik av det gamla slaget inte kan leda vidare. Häromveckan visade skribenten Hubertus Knabe i en artikel i tidningen Die Welt hur katastrofalt destruktivt man hanterade naturresurserna i DDR.[8] Ett inlägg i tidningen Die Zeit förespråkar t.o.m. att ge en skjuts åt den kapitalistiska "ekonomiska framstegsmaskinen" för att utveckla klimatneutral teknologi och fortsättningsvis bygga ut välståndet, och att även vår mobilitet ska kunna bibehållas utan att belasta jorden.[9] En sak är säker, nämligen att den gröna omställningen kommer att kosta mycket pengar, men att detta också kan betyda en stor chans.

Med tanke på denna värdeproblematik behövs det alltså att man, i hållbarhetsteorins anda, propagerar för en annan, mera sparsam livsstil och ställer om ekonomin på en om möjligt innovativ och hållbar teknik. Mobilitetsteknologin, transporterna, måste bli eldrivna för att minska utsläppen, framförallt koldioxid. Ekonomen Jeffrey Sachs ser ungefär 2050 som deadline för en klimatneutral jord.[10]
Utan högutvecklad och intelligent, men hållbart programmerad teknik kommer problemen med ett framstegsorienterat tekniskt industri­samhälle inte kunna lösas. Vi behöver alltså en produktivitet i det egna tänkandet, och hållbarheten i en omställd teknik för att klara problemen, d.v.s. klassiska europeiska värden! De europeiska samhällena har börjat slå in på en sådan väg, och Sverige ligger i framkant.

(II.2) Demokratikrisen
Till det mest värdefulla i den europeiska kulturhistorien hör demokratins upphov. Idag prisas den i alla stora tal som hålls inom EU som en av de huvudsakliga landvinningarna inom den europeiska kulturen, och den förknippas med begrepp som tolerans, mänskliga rättigheter, frihet m.m. Och ändå fick demokratin bara korta blomstringstider i Europa. Under den grekiska antiken gick den under efter enbart några decennier, för att sedan under upplysningstiden återupptäckas och vidareutvecklas till teorin om den parlamentariska demokratin av Hobbes, Locke, Rousseau och Montesquieu som lysande föregångare. Det var de som utvecklade den europeiska och senare även amerikanska demokratin och dess omsättning i praktiken i USA.[11] I de flesta europeiska länderna kom demokratin först efter andra världskriget att blomma upp, och då som återimporterad från USA.

Demokratins värde har dock varit omstritt i Europa: är den inte också en slags pöbelstyre? Ger den inte makten till dem som kanske inte kan hantera den på ett rationellt och förståndigt sätt? Och: lever vi egentligen fortfarande under en välfungerande demokrati när i många val en hög procentsats av befolkningen överhuvudtaget inte längre går och röstar, och när många politiker inte alls längre verkar vara medvetna om den problematik som råder i vår tid? Demokratin är nära förknippad med de andra västerländska grundvärderingarna: det egna (självständiga) tänkandet, sanningssökandet, förmågan till kritik, att värna om frihet, individualitet och rättssäkerhet, men också om att försvara en kultur. Den är därför nära förbunden med rationalitetens födelse i det antika Grekland, som en nyorientering inom samtliga kulturområden.

Dagens problem med demokratierna, inte bara i Europa utan i hela världen, hänger uppenbarligen ihop med att alla dessa värderingar befinner sig i kris. Om demokratin, så som redan Perikles sade i sitt berömda hyllningstal till den, beror på den tanke- och bildnings­förmågan som dess medborgare besitter, så är krisen inom just tanke- och bildningsförmågan också en kris för demokratin.[12] Redan under det tidiga nittonhundratalet fanns det varningar för masspsykologi, alltså en människomassa som inte är kapabel att tänka och bilda sig en egen uppfattning, och som därför påverkas av suggestiva ord, bilder och ett emotionellt språk. Den moderna demokratin under det tidiga tjugo­hundratalet led av exakt dessa problem. Men även de nya kommu­nikationsmedierna som framkallar snabba, suggestiva och emotionella reaktioner, och som snarare förhindrar folks djupare reflexioner, är inte särskilt bra för att människor ska kunna bilda sig differentierade politiska uppfattningar.

Det hör till en fungerande demokrati att den har en öppen mediepolitik. Den politik som går ut på att förtiga problem, så som den praktiserades av många offentliga medier i Tyskland sommaren 2015, när de, åtminstone i början, förteg eller skylde över kriminalitet hos migranter, ledde till att en demokratisk diskussion av dessa problem snarare förhindrades än stärktes, och följden var att man nu också började bli skeptisk gentemot medierna själva. En stor fara för demokratisk opinions­bildning är när massmedia ekonomiskt sett är koncentrerade till några få företag som exempelvis i Italien, där de i sin tur förhindrar fri opinionsbildning. I slutändan utgör medborgarnas förmåga till kritik det högsta värdet. Det är en viktig förutsättning för demokratin, och det gäller i hög grad för vår innevarande tidsepok av 'fake news'.
Oavsett dessa värdekriser är demokratin i Europa inte hotad. Men det måste investeras i bättre utbildning, bildning och integration om medborgare ska kunna fostras som kan bära upp och vara demokratins stöttepelare.[13]

(II. 3) Kris i fredsberedskap
Det som lovordas när det gäller Europas politiska enande är att Europa, som under flera sekler krigat och där det t.o.m. avspelat sig två världskrig, blivit en fredlig kontinent. Det bör dock också nämnas att de europeiska stormakterna i och med andra världskriget förlorat sin status som stormakter, och att de inte längre hör till det som man kallar global players. De nya stormakterna blev och är fortfarande USA, Ryssland, och idag säkerligen även Kina. Och dessa ägnar sig idag åt en nationell maktpolitik. Den vackra föreställningen om att världen vid kalla krigets slut upplöstes i harmoni och fred var och är en illusion.
Det är troligtvis också en illusion att mänskligheten någonsin i framtiden kommer att leva i fred och harmoni. Visserligen är Jesus fredsbudskap en av huvudpelarna i den västerländska värderingsgrunden: (bild 17) „Saliga är de som håller fred, de skall kallas Guds söner.“[14]  Men av Jesus hörs via Matteus också den irriterande meningen: „ Jag har inte kommit med fred utan med svärd“ som han uttalar i sina lärjungars krets när han grundar sin gemenskaps efterföljd. Han uppmanar också i samma evangelium sina följeslagare att inte rikta svärdet mot Judas och förföljarna: „Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd.“ Att de kristna korsriddarna och den nyare tidens kolonialkrigare har vänt kristendomen till dess motsats, och härjat mot s.k. 'hedningar' och ursprungsbefolkningar är en annan sida av historien och tillhör idag det problematiska europeiska kulturarvet.[15]

Motsatsen till den kristna fredsfilosofin formulerades av den stora engelska upplysningsmannen Thomas Hobbes. Enligt Hobbes kan människans naturtillstånd snarare karakteriseras som vargarnas kamp mot varandra. Hobbes ser människans natur inte alls som fredlig i grunden, utan snarare aggressiv och ute efter egen vinning (bild 18): „För det första befinner människorna sig i ständig kamp p.g.a. heder och ära. […]  Bland människorna uppstår därför ofta avundsjuka, hat och krig.“ På motsvarande sätt är „samförstånd“ mellan människor enligt Hobbes inte „naturens utan konstens verk och resultatet av överens­kommelser“.[16] På det sättet anser Hobbes att det sker en statsbildning enbart genom att medborgarnas makt kontraktmässig övergår till staten så att denna kan skydda den enskilda medborgarens liv och egendom. Staten, som nu är den enda källan till makt, får därmed en nästan mytisk auktoritet, så som det antyds i det bibliska namnet Leviatan.

Europas och världens problem är idag förstås att det inte finns någon sådan reglerande politisk superstruktur som den som nationalstaten ändå utgjorde för medborgarna, vare sig europeiskt eller globalt.  Därmed inte sagt att det kanske kommer att finnas en sådan, men för tillfället existerar den inte.
Den amerikanska sociologen Jeremy Rifkin menar att „kosmo­politi­sering“ leder till ett harmoniskt samspel: „Ingen är längre främmande för den andre.“[17] Men detta stämmer varken i teorin eller i praktiken: skillnaderna i kultur och religion är inte någon ’försumbar mängd’ utan leder överallt till avsevärda spänningar. Dagens världs­civilisation gör å ena sidan att människorna kommunikations­tekniskt flyttar närmare varandra, å andra sidan förstärks därigenom också avgränsningsstrategier: som just nu USA, Kina, Japan, Australien, de muslimska länderna och även Europa. Sammandrabbningen mellan människomassor och kulturer, inklusive deras religiösa motsättningar, framkallar också avgränsningsprocesser, vilka i sin tur ger ny innebörd åt  att bygga på förmågan att försvara sig. 
Ändå kommer mänskligheten att tvingas klara upp sina konflikter så fredligt och diplomatiskt som möjligt. Men också därför är ett försvarbart Europa en förutsättning. IS är fortfarande inte helt besegrat, och att inte hålla efter en god försvarspolitik, såsom NATO efterlyser den, är troligtvis en missräkning, sett utifrån en världspolitisk synvinkel.
 
(II.4) Patriotismens kris – problem med Europas enande.
Människans livsrum på jorden är många: först och främst familj och hemland eller fosterland, där man är uppvuxen. Sen modersmålet som första och moder till alla språk man lär sig senare, d.v.s. de nära bindningarna och kontexter som människan växer upp och orienterar sig i. Därefter är det viktigt med nationen som instans, medansvarig för hur livet gestaltar sig – om vi tänker på skola, sjukvård, äldrevård, offentlig infrastruktur, rättssäkerhet, m.m. Att det idag finns enorma migrationsströmmar som vill komma till Europa, och då framförallt till Tyskland, Skandinavien och Nordamerika, är inte något motargument utan bekräftar detta faktum. Det handlar ju för det mesta om människor som söker ett tryggt livsperspektiv, för sig själva och för sina barn i målländerna. Alla problem som är förknippade med det kan inte diskuteras här. Det handlar ju också om enorma summor på försörjningstjänster och om problemet med kulturskillnader som möts och trängs med varandra.

När det i Tyskland framförs kritik mot nationalstaten, särskilt av människor som inte alls lever dåligt i den, så glömmer man ofta att denna självkritiska hållning till den egna nationen – i enstaka fall t.o.m en slags självhat –, inte är den hållning som man i de flesta andra europeiska länderna delar. De flesta medborgarna i de andra europeiska staterna, som skandinaver, italienare, spanjorer, portugiser, fransmän, engelsmän, polacker m.fl. är stolta på sina nationer och vad de uppnått.
Europas rikedom består av de enskilda nationernas stora landvinningar på denna lilla kontinent, på grundval av de europeiska värdena. Europa är en kontinent med kulturella skillnader, grundade på gemensamma europeiska värden. Till dessa hör även patriotismen. 

EU är inte USA. Europa är enad samling av fosterland, som Charles de Gaulles sade. Märk väl, det handlar inte om överspänd nationalism, hegemoni eller chauvinism, utan om ett normalt, positivt förhållande till det egna landet som förutsättning för ett integrerat Europa. Politiska partier som förlorat denna positiva kontakt med sitt egna land ställer sig mer och mer defensivt till det, medan andra, som tränger in i det vakuum som då uppstår, får fler och fler röster. Det som vore önskvärt är en europeisk politik som förenar båda, det positiva förhållandet till det egna landet med kärleken till Europa som den överordnade och integrerande politiska instansen, alltså jämvikten mellan de nationella, sociala och rationella i Europa (bild 19).

Tack för uppmärksamheten, jag är öppen för diskussion om så önskas.

Hänvisning: Föredrag av Silvio Vietta på Goethe-Institut Schweden den 4/10 som ledsagades av
ppt-bilder vars nummerordning infogats i den översatta texten. Presentationen bifogas för översikt, i original (tyska) med översättning till svenska.
 

[1] Föredraget är författat för muntligt framförande på tyska. Den svenska versionen (denna översättning) är framställd med tanke på muntlig synkronisering (simultantolkning) på svenska.
[2] Hermann Diels, Fragmente der Vorsokratiker (försokratikernas fragment), Hamburg 1957, s. 19.
[3] Thukydides, Det peloponnesiska kriget, bok 2, kap. 37ff.
[4] Schleiermacher, Friedrich: Über Religion. Reden an die Gebildeten unter ihren Verächtern. Hamburg 1958 (1799), s. 31. [Om religionen. Tal till de bildade bland dess belackare]
[5] Jörgen Randers, 2052. Der neue Bericht an den Club of Rome. Eine globale Prognose für die nächsten 40 Jahre, München 1912, S. 87ff. [Club of Romes nya rapport. En global prognos för de kommande 40 åren]
[6] Felix Ekardt, Theorie der Nachhaltigkeit. Ethische, rechtliche, politische und transformative Zugänge – am Beispiel Klimawandel, Ressourcenknappheit und Welthandel. 2. uppl, Baden-Baden 2016, s. 131
[7] ibid., s. 135.
[8] „Socialism är ingen lösning, inte heller för klimatet” DIE WELT, 29. 8. 2019. Knabe visar att i och med murens fall den ekologiska standarden i östra Tyskland fick ett lyft.
[9] Uwe Jean Heuser, „Allt på en gång. Mänskligheten kan rädda klimatet och öka välståndet – under en förutsättning: den måste bli radikal.” I: DIE ZEIT, 29. 8. 2019.
[10] DIE ZEIT vom 29. 8.2019.
[11] Siehe dazu: Frank R. Pfetsch, Theoretiker der Politik. Von Platon bis Habermas. Unter Mitarbeit von T. Kreihe und M. Stachura. München 2003.
[12] Perikles efterlyste hos Atens medborgare mod, tolerans, engagemang och försvar av demokratin i sitt hyllningtal till demokratin  331 f. Kr. I denna anda är den atenska demokratin en utbildnings- och fostringsinstans för hela Grekland, menar han. Detta hyllningstal skriver Thukydides om i sin bok Det peloponnesiska kriget,  band 2, kap. 37ff.
[13] Självklart kan vi här inte diskutera den breda integrationsproblematiken kring migranters språkkunskaper och utbildning. Denna problematik har i första hand inget att göra med grupptillhörighet och härkomst utan med förutsättningarna för utbildning. Det är inget som helst problem att i Europa integrera läkare eller andra välutbildade personer från Asien, Afrika eller varsomhelst, däremot är det svårt att integrera personer som är helt outbildade.
[14] Bibeln, Mt 5,9; Mt. 5,39; Mt. 10,34 och Mt. 26,52.
[15] På så sätt är den nya kolonialismens en historia av förintelse av ursprungskulturer och -befolkningar, en „American Holocaust“, som den amerikanske sociologen David E. Stannard kallade det i sin bok med samma titel (Oxford 1992).
[16] Ibid., s. 154.
[17] Rifkin, Jeremy: Die empathische Zivilisation. Frankfurt/ New York 2010, s. 335. [Den empatiska civilisationen]